Äntligen Icebugs!

Tack för julklappen!

Av Mats fick jag ett par Icebugs i julklapp. Han köpte ett par till sig själv för någon månad sedan och är grymt nöjd med dem. Jag fick ett "presentkort" på julafton och igår möttes vi på Runners Store på lunchen så att jag kunde inkassera min julklapp.
Det var ett svårt beslut! Två olika modeller fanns i min storlek (tyvärr inga av reamodellerna) - ett par supersnygga rödrosa som jag fick ett otroligt strakrt habegär till, samt ett par med traditionella mörka dojjor. Förnuftet segrade dock. De grå skorna var med uppbyggda och dämpade och passar nog min löpning bättre. Dessutom var de helt vattentäta. De röda var lättare och hade mer "markkänsla" och var vattenavstötande.

Så det blev förstås transportlöpning hem från jobbet igår! Trots Bugsen gjorde snömodden att det gick långsamt, men efter löpningen i värmen på Kap Verde, måste jag erkänna att jag njöt (!) av minusgraderna. Så pass mycket att jag inte nöjde mig med de åtta kilometraran hem, utan la till några ytterligare och slutade på elva km. Härligt!

Nöjde efter första rundan med Bugsen

Löpning i sol och sand

Morgonjogg med långa skuggor

Vi flydde mörkret och snön under julen och tillbringade en underbar vecka på Kap Verde. Perfekt familjesemester på alla sätt. Mycket sol och bad, men också tennis, dykning, löpning, beachvolley och andra aktiviteter. Mats var upp eoch sprang varje morgon utom en, själv hängde jag på tre morgnar och ägnade mig åt tennis de övriga. Första gången på åtta månader som jag spelade tennis. Uppehållet har varit högst ofrivilligt på grund av smärta i tennisarmen. Nu började jag lite försiktigt och det kändes ganska okej. Inte helt bra, men det blev heller inte sämre av att jag spelade. Helt klart på rätt håll alltså!

Svettig Mats efter avslutad löptur

Jag är så glad....

...för min Garmin Forerunner! Undvek in i det längsta at bli en "prylnörd", men klockan tillför ju verkligen något extra! Idag stack jag ut hyfsat tidigt på förmiddagen. Jag hade ingen runda klar för mig i huvudet och tänkte att det avgörs nog av hur välskottade vägar och trottoarer är runtomkring. Och ja, knappt halva rundan lyckades jag hålla mig på riktigt välskottade cykelvägar in mot stan. Jag passerade Personnebadet, Hökmossen, Telefonplan och vidare förbi Midommarkransen. Där vek jag av ner mot Aspudden och det var där snömodden började. Här gick det betydligt långsammare, men jag intalar mig att det ger desto mer..!!

Totalt fick jag ihop 10,33 km och lyckades hålla snitt-tempot precis under 6 min/km. Perfekt början på en perfekt dag!

Fortfarande vanliga dojjorna och inga broddar...

Snålblåst och snöglopp

Nu kommer jag och tar dig!

Efter förra veckans långa uppehåll har jag nu ändå försökt hålla igång. En kortare runda i söndags, löpning hem från kontoret i måndags och idag hade jag egentligen planerat in en lite längre runda. Enligt prognosen skulle det itne vara så kallt, men eventuellt snöa lite. Och det är väl det minsta man kan säga. Snön har vräkt ner hela dagen och det har blåst kallt och snålt.

När jag kom hem måste jag erkänna att jag flera gånger tänkte "Jag struntar i det!" Men hur det nu än var så var jag plötsligt ombytt och hade till och med letat fram en "rånarluva" som vi har i fjällen när det är grymt kallt. Jag gav mig iväg. Den relativt djupa snön gjorde tempot mycket måttligt. Första kilometern var i rak motvind och det var skönt att enbart ögonen var synliga. Sedan blev det lättare när rundan bytte riktning. Sex kilometer blev det i alla fall och så här efteråt är det bara att konstatera: Det finns inget dåligt väder! :-)

Pulkaåkning och korvgrillning!

Mums!

Ingen löpning idag, men väl två timmars intensiv pulkaåkning! Det är också träning... :-) Sedan korvgrillning och allmänt familjemys. Härlig söndag!

Snömagi!

Det här är utsikten från mitt vardagsrumsfönster. Visst ser det lantligt och idylliskt ut? Men ändå bor jag i Stockholm Stad. Idag var det dags för ett lite längre pass och för första gången den här veckan var jag riktigt sugen! Speciellt med tanke på det vackra vintervädret.

Jag har inga vinterskor utan springer i mina vanliga. Det gör att det går lite segt - för varje steg framåt så glider jag även någon centimeter bakåt. Ganska jobbigt, men jag inbillar mig att det stärker vristerna. Jag var osäker på hur snöröjningen varit längs vattnet, men sprang ner mot Klubbensborg och vidare mot Axelsbergs småbåtshamn. Det funkade riktigt bra. Vidare ut på udden vid Vinterviken. Det här är nog faktiskt min favorit runda, men jag har aldrig sprungit den i snö förrut. När jag närmade mig hemmet sprang jag vidare och la till ytterligare ett annat varv och rundan slutade på 14 km. Det var riktigt, riktigt skönt! :-)

Utmaningen!

Jag har blivit utmanad! Och jag är ju en tävlingsmänniska, så det är ju bara att hänga på. Det hände förstås på FB häromkvällen närjag beklagade mig över vinterlöpningen. Plötsligt kom frågan från en bekant via jobbet: "Ska du springa Stockholm Marathon och ska vi i så fall tävla?". Efter diverse förslag fram och tillbaka enades vi om att förloraren bjuder på en brakmiddag samt att vinnaren ska få en T-shirt med tetxen "Världsbäst alla kategorier".

Så bra då att jag just kört igång med Szalkais Marathon-träning! Det var ju bara att ta på dojjorna och köra pass två enligt schema.

Marathonträningen drar igång!

I tisdags drog Anders Szalkais marathonträning igång. Jag hade inte alls planerat att följa den, men har över huvud taget haft svårt att motivera mig att komma ut den här veckan. Jag satt i onsdags kväll och tyckte att det verkade kallt och läskigt, men efter att ha kollat in programmet så tänkte jag att sex kilometer skulle jag i alla fall klara. Sagt och gjort! Varma kläder på, pannlampa och väst. De sex kilometrarna gick långsamt, men var riktigt behagliga!

Varde ljus!

Ny pannlampa

Efter gårdagens mörkeräventyr har jag nu införskaffat en pannlampa. Nu när jag är upplyst kanske vi ses i mörkret?!

Distansrekord i snöglopp

24 km genom slask och lera!

Det har inte blivit någon träning sedan i måndags. Jättemycket att göra på jobbet och energin har helt enkelt inte räckt till. Men idag frågade Mats och vi skulle ta ett gemensamt långpass och det ville jag förstås. Men dagen fylldes snabbt av en massa saker vi måste uträtta som att skjutsa barn till olika aktiviteter, handla, tvätta etc. Plötsligt var klockan närmare halv fyra och jag insåg att det skulle vara mörkt under merparten av rundan. Halva passet skulle gå längs upplysta vägar, men hälften var på skogsstigar och det kunde bli tufft.

Mats letade fram en pannlampa och den fick jag ta. Vi stack iväg. Det var lite snöregn i luften, men inte särskilt mycket. Jag kom ganska snabbt in i en fantastisk flow. Det var härligt! Benen gick av sig själva, andningen var lugn och jämn - jag kände mig helt enkelt oberörd av den fysiska ansträngningen. Bredvid mig hörde jag Mats flåsa. De första åtta kilometrarna försvann snabbt. Sedan blev det mörkare och lite svårare att se var man satte fötterna. Efter tolv kilometer skulle vi in skogen och jag började tycka att det var obehagligt. Omöjligt att se något, iskallt klafs i skorna och för den delen började jag väl känna mig trött nu.

Här gick det mycket uppför och jag kunde verkligen känna hur takten blev allt långsammare. Slutligen kom vi ner till stigen längs Mälaren. Beckmörkt. Pannlampan gjorde tyvärr inte så stor skillnad. Jag förbannade mig själv för att jag varit så dum. Det skulle vara omöjligt att springa här utan att vricka fötterna eller skada sig på något annat sätt.

Vi fortsatte. Det gick inte snabbt, men framåt ändå. Efter ett tag var vi framme vid Skärholmens Gård och därifrån har jag sprungit hem många gånger. Nu kändes det lättare eftersom stigen åtminstone var bekant. Förbi Mälarhöjdsbadet och upp till Lyran. Sedan var det i alla fall asfalt hem och då hade vi faktiskt sprungit lite drygt 24 km. Rekord för min del som aldrig tidigare passerat halvamaradistansen.

Det var ett äventyr! Nu är vi trötta och glada!

Tillbaka efter löpvila

Plötsligt blev det en åtta dagar lång löpvila. Det var inte riktigt planerat, men så här i efterhand tror jag det var bra. Veckan efter halvmaran på Åland sprang jag massor och det blev aldrig någon riktig återhämtning. Sedan blev det snö, is och slask. Visst hade jag kunnat springa ändå, men det kändes ok att låta bli. Det är extremt mycket på jobbet och jag vill inte förlora viktig tid med barnen.

I slutet på förra veckan kände jag halsinfektionen komma smygande. Jag tog det riktigt, riktigt lugnt torsdag till söndag och idag kände jag mig helt återställd.

Så efter en mycket koncentrerad dag på jobbet kändes det faktiskt toppen att ge sig ut i regnet och mörkret. Det var ren transportlöpning, men inte desto mindre härligt. Bra tempo!

Jag ska försöka springa på torsdag och sedan både lördag och söndag. Det blir bra!

18 km Vintermara

Vilket löpargäng!

För ganska länge sedan hade Miranda berättat på sin blogg att den 6 november skulle det minsann bli Vintermara! Alla som ville kunde hänga på och i 6-minuterstempo springa hela Stockholm Marathon-banan. Samling skulle ske på Östermalms IP kl. 10.00.

Svårt att motstå förstås, men eftersom vi hade besök av mina föräldrar och hade hundra andra saker som måste ske, så tänkte jag att jag bara skulle hänga med en liten stund.
T-banan krånglade och jag kom sent till idrottsplatsen. Tjugo hugade löpare hade samlats och var precis på väg att sticka. Det var bara att hänga på. Solen sken, himlen var klarblå, Stockholm började vakna till en fantastisk dag. Tempot var lugnt och det gick lätt att prata med övriga medan vi sprang. Över Skeppsbron och sedan passerade vi mitt jobb på Söder Mälarstrand. Upp för Västerbron och den hisnande utsikten över staden.

Jag kände faktiskt inget i benen av halvmaran i söndags eller löppassen efter det. Inga problem att hänga med i gruppen och det var ju skönt. Odengatan var full av folk och vi fick kryssa oss fram och även stanna för rödljus en hel del. Sedan upp på Valhallavägen och jag började känna att det var dags att åka hem till familjen. Jag hängde på till Seven Eleven där drickapaus hade utlovats. Det blev totalt 18 km. Jag och två andra bröt här, men resterande tappra sjutton löpare fullföljde maran och la nog på några extra kilometer för skojs skull. Vilken härlig dag!

Superlöparna!

Min nya leksak!

Mrs. Garmin!

Som jag antydde i mitt förra inlägg har jag fått en ny leksak! Mrs. Garmin ska se till att mitt maniska löpintresse inte ebbar ut under vintern, utan istället utvecklas.
Egentligen hade jag inte tänkt springa hem från jobbet två kvällar på rad, men det gick ju inte att motstå att få testa manicken. Så jag klev ut i beckmörkret på Söder Mälarstrand och anropade satelliterna. Riktigt spännande! :-) Sedan var det bara att sätta fart och som vanligt var det skönt att få avsluta arbetsdagen med lite frisk luft och fria tankar.

Hemma lyckades jag skrämma slag på familjen som stod i köket och lagade mat när jag började banka på rutan. Snabbt in i duschen och sedan var det dags att försöka föra över passet till datorn. Allt funkade smidigt och jag kunde även lägga upp passet från Garmin till jogg.se. Jag ska lära mig lite mer om funktionerna och så, men jag säger bara: So far, so good!

Födelsedagsjogg

Över Liljeholmsbron

Idag är det min födelsedag! Ändå hade jag inte höstlov längre utan fick, efter härlig uppvaktning av familjen, pallra mig iväg till jobbet. Där var det full fart och dagen försvann i en väldig fart. Häromveckan bjöd Petra Månström in till födelsedagsjogg. tyvärr uppmärksammade jag det försent, men det var ju ett härligt initiativ. Och jag borde förstås gjort något liknande... Nu fick det bli en helt egen födelsedagsjogg hem från jobbet.

Låren var fortfarande mer än lovligt stumma efter halvmaran. Ja, jag har faktiskt riktigt ont en bit ovanför knävecket på baksidan av låret. De första kilometrarna funderade jag på om det verkligen var ok att springa, eller om jag borde vila musklerna en dag till. Efter ett tag ledade jag ändå upp mig och de åtta kilometrarna betades av i beskedligt tempo.

Och så blev det mörkt.

Det är skönt att springa i mörkret. Jag väljer vägar där mycket folk rör sig och det känns aldrig obehagligt. Tankarna flyger åt olika håll, lungorna fylls med luft och jag kommer hem lugn och lycklig. Idag stod födelsedagsmiddagen på bordet och den avslutades med en supersmaskig tårta!

Mums!

Ikväll ska jag se till att smörja musklerna med Ormsalva så får vi se om det känns bättre imorgon. Och imorgon ska jag berätta om en de fina presenterna jag fått idag...

Åland Halvmarathon

Bleka om nosarna före Ålands Halvmarathon

På morgonen lördagen den 30 oktober åkte hela familjen upp till Grisslehamn. Vi tog bilen med oss över till Mariehamn och hade några trevliga timmar ombord på båten. Vi kom till Eckerö och körde direkt till Mariehamn och gästhemmet Kronan där vi var inbokade i ett familjerum.
Vi hade fått veta att nummerlapparna till Ålands Halvmarathon skulle hämtas ut på Hotel Savoy så vi begav oss dit. Det blåste kallt och jag funderade över hur mycket jag skulle ha på mig på loppet. På Savoy fanns inga nummerlappar utan vi blev istället dirigerade till Wiklöf Holding Arena. Vi hade inga anmälningsbevis utan fick bara säga våra namn. Jag hade blivit placerad i klassen D45 och det blev ju inte rätt. Jag har ju inte ens fyllt 41, så det var ju väldigt viktigt för mig att komma i klass D40 istället! :-)

När allt var fixat gick vi tillbaka till Savoy där vi tog en öl och lite nötter. Vid 18-tiden var det dags för pastabuffé - även det på Savoy. Ingen kulinarisk upplevelse, men det hör väl till.

Nästa morgon gick Mats och jag upp tidigt och tog för oss av frukostbuffén på Kronan. Jag ville äta tidigt så att frukosten hann sjunka undan något. Kvart över åtta var vi helt klara och sa hej då till barnen. De skulle stanna kvar på rummet och ta det lugnt.

Vi småjoggade bort till arenan där de ca 500 startande hade samlats. Hälften skulle springa marathon och hälften en halvmara. En liten grupp sprang även "Fun Run" på 10 km. Det var ca 8 grader och inte speciellt blåsigt. Jag hade slutligen valt långa tights, en underställströja och en tunn vindjacka. Mössa, men inga vantar.

Kvart i nio gick startskottet och vi gav oss iväg. Banan gick märkligt nog på landsvägen mot Eckerö. Trafiken var inte avstängd, utan vi sprang i vägkanten och då och då kom en bil förbidånande. Över huvud taget var det ett lopp i total avsaknad av jippo. Och inget ont i det. Det var befriande att bara mala på, på den röda asfalten. Jag gjorde misstaget att inte dricka på de två första stationerna - jag var säker på att det skulle vara en vätskekontroll kring 10 km, men tji fick jag. Mats sprang med mig. Han låg hela tiden lite före, men vi vätskestationerna stannade han och väntade in mig.

Jag hade bra tempo tyckte jag, men det var också ganska jobbigt. 10 km passerade jag på 52:50. Dvs en dryg minut snabbade är på Stockholms halvmara. Jag försökte fortsätta i samma tempo, men hade några svackor. Först vid 14 km fick jag i mig lite vätska, och sedan vid ca 18 km fick jag både värska och choklad! Härligt! Energin återvände och jag tvingade benen att pinna vidare. Nu var det juinte långt kvar. När jag såg arenan närma sig la jag på ett extra kol och där stod Mats och väntade på mig precis innan det var dags att springa in och ta de sista tvåhundra metrarna inne på arenan! Hand i hand spurtade vi över mållinjen! ;-) Vilken romantik! Och vad stannade klockan på? 1:54:09! Drygt fem minuter snabbare än halvmaran i Stockholm för bara sex veckor sedan. En fantastisk förbättring! Och jag som ändå var löjligt nöjd i Stockholm!

Vi fick våra medaljer och varsin banan och joggade snabbt hemåt mot Kronan för att ta hand om barnen De hade haft det bra och när vi stretchat och duschat stack vi till Mariebad för en heldag på äventyrsbadet. Gissa om vi alla sov gott inatt?!

Stolta medaljägare!

Det kom ett brev

 

I veckan dök ovanstående brev ner i vår brevlåda. Innehållande all spännande information om vår höstlovsresa. Det blir en halvmara på Åland förstås! Både Mats och jag ska springa. Sedan blir det några familjedagar med äventyrsbad, god mat och mycket annat. Jag längtar! Idag känner jag hur det kliar lite i halsen och det oroar mig. Nu vill jag verkligen hålla mig frisk, så jag fortsätter med mina blåbär, gojibär, nötter, vitlök och allt annat jag inbillar mig kan ha positiv effekt på hälsan.

Glasögonormens förbannelse

En synvilla

Idag var det dags att ta igen gårdagens uteblivna löptur. Jag var på ett seminarium hela dagen och skyndade sedan till skolan för att hämta Elias. Barnen var ok med att vara ensamma en timme så jag kastade på mig löpkläderna. Det duggade, men var faktiskt bara skönt och friskt. Benen var pigga och sprang av sig själva. Nio km blev det. Jag hade verkligen kunnat fortsätta mycket längre, men barnen och matlagningen väntade. Väntade gjorde även nedastående lille goding!





Lika som gojibär?!



Antioxidanter mot mörkret?

Mums!

Börjar dagen med varma blåbär, yoghurt, flingor med tranbär och pumpafrön. Toppar med hasselnötter, mandlar och gojibär. Känns som ett löfte för en riktigt bra dag!

Löplust? Tror inte det....

Utanför kontoret...

Från mitt kontor har jag en strålande utsikt över Riddarfjärden. Ljuset, vattnet och Västerbron bidrar till kreativa tankar och harmoni. Ibland springer jag hem från jobbet. Det hade jag också tänkt göra idag. Men det piskade regnet och mörkret som la sig tidigt gjorde att jag värjde mig för tanken. "Äsch, jag kommer att tycka det är friskt och skönt när jag väl kommer ut" försökte jag övertyga mig själv. Men i själva verket visste jag att det jag möts av utanför dörren är bilden ovan. Inte så mysigt.
Nej, idag blev det faktiskt T-bana hem. Får se om jag kan kompensera under veckan. Istället fick jag lite mys och läxläsning med de här härliga killarna.

Knatte, Fnatte och Tjatte <3

Vem skulle byta bort en sån kväll?

59 km!!

Spring in benen!

Ja, inte på en dag alltså... Nu var det ett tag sedan jag noterade mina rundor här på bloggen, men det betyder inte att jag bara har latat mig. Jag är bara så dålig på att komma ihåg att ta bilder när jag har sprungit och utan bilder blir ju bloggen mycket tråkigare. Men en koll på jogg.se visar faktiskt att jag presterat 59 km sedan förra inlägget och det känns ju inte helt fel.
Det har blivit ett antal varv här i mitt närområde, men också några vackra pass längs vattnet. Kylan har kommit, men ännu så länge funkar det bra. Jag har egentligen aldrig förr sprungit efter den 1 oktober så vi får se hur det känns när det blir minusgrader. Mössa och vantar är dock införskaffade och ännu så länge känns det bara härligt med den krispiga luften.

Det är så mycket jag vill hinna med!

Höstlöven yr!



 Jag vill vara en bra mamma som har koll på barnens aktiviteter och skolor, en rolig och smart fru, en högpresterande kollega, och så vill jag förstås klämma in ett par löprundor varje vecka. Inte helt lätt att hinna med. Idag var det jag som hämtade Elias på skolan. Han behövde nya träningsbrallor eftersom de imorgon ska iväg till Sätrahallen och ha Mälarolympiad. Brallor inhandlades. Sedan skulle jag fixa middag innan scouterna började och så hade jag lovat att steka plättar till morgondagens olympiad.

Men däremellan klämde jag in en liten löptur. Det blev den vanliga ner till Vinterviken. Och det var kanske bra att jag hade lite bråttom för det blev min bästa tid någonsin på den rundan!

Sedan blev det plättar för hela slanten! :-)

Långpass 18 km

Det är en förmån att ha sådan här vacker natur inpå knuten. Jag springer ut från vårt hus och genom villakvarterens vindlande gångar och inom kort är jag vid det gamla sägenomspunna Café Lyran. Nerför en backe bara och sedan kan man springa längs Mälaren i princip hur långt som helst. Kanske inte hur långt som helst, men tillräckligt långt för mig i alla fall.

I söndags var dags för långpass. Benen var lite trötta efter Topploppet, men jag tänkte mig ett lugnt tempo. Jag fick sällskap av Samuel som ville köra BMX på skogsstigarna. Vi följde stigarna förbi Mälarhöjdsbadet, Sätrabadet och rundade slutligen Skärholmens Gård. Här vände vi åter mot Mälarhöjden och det roliga var att nu började Samuel blir svettig och trött! Själv kände jag mig helt ok, men det var som sagt ett väldigt modest tempo. När vi kom tillbaka till Lyran sprang jag inte upp till vägen utan att sneddade vidare till Pettersbergsvägen. Jag ville testa att fortsätta längs vattnet bort till Vinterviken.

Vid Gropen nära Fridhemskanotisterna fick Samuel nog av sin galna mamma och lämnade henne åt sitt öde. Jag fortsatte oförtrutet och var snart inne på välkända gamla Vinterviksrunda. När jag hade rundat Vinterviken och var på väg hemåt började energin verkligen ta slut. Jag hade nog ätit för lite till lunch. Det är knepigt det där med att äta lagom mycket och lagom lång tid innan träning.

Hursomhelst, de sista kilometrarna var tunga, men hem kom jag utan att ha stannat någon gång och efter att ha ritat upp rundan på jogg.se så kunde jag konstatera att det blev 18 km på 1.54. Godkänt!

Topploppet!

3000 löpsugna samlades i Hagaparken

Jaha, plötsligt var det dags för Topploppet! Vi hade cykelfest i området igår kväll och ska jag vara allvarlig så kände jag mig inte speciellt löpsugen imorse. Lite trött och tung i huvudet var jag allt. Jag skulle ta en buss från Odenplan till Haga Södra, men uppenbarligen var jag inte den första som tänkt detta. Bussarna var knökfulla och jag kom inte med. Skulle jag vänta en kvart till nästa buss och riskera att missa starten? Nej, jag hittade en likasinnad, Camilla, och delade en taxi med henne. Nu fick vi gott om tid att lämna in värdesaker, överdragskläder etc.

Solen sken och det var faktistk en härlig dag. Det var endast en startgrupp för dem som skulle springa 10 km, vilket resulterade i att det var väldigt trångt i början. Irriterande trång faktiskt. Nu var jag ju ändå inte i form för något PB utan tog det ganska lugnt tillsammans med de övriga. Banan var hyfsat kuperad, men gick mer nerför än uppför som tur var.

På andra varvet lättade det och jag kunde dra på lite mer. De sista två kilometrarna var jag trött, men kom in på den acceptabla tiden 54:04. Enligt min egen klocka i alla fall. Det officiella resultatet var 54:13 och så mycket brukar det faktiskt inte slå.

Sammanfattningsvis var det ett ganska trevligt lopp och jag kom hem trött och glad.

Snabb blir jag aldrig!

Nä, att springa snabbt är inte min grej. Mer då uthållig, men knappt det heller. Ibland försöker jag springa "snabbdistans" men skillnaden mellan dem och mina vanliga rundor är försvinnande liten. Bästa snitthastigheten jagb haft på en sex kilometersrunda är 5:05. Idag kom jag iväg ganska sent, vid 21-tiden och det var mörkt och kallt. Antagligen ville kroppen bara hem så fort som möjligt för benen satte iväg med en väldig fart.

Hela tiden kändes det som om jag aldrig sprungit så fort i heöa mitt liv. Jag formligen flög fram. Kändes det som alltså.... Sista hundra metrarna tryckte jag ut den sista kraften. Jag var säker på att ha slagit PB ganska rejält och jag hoppades till och med på en snittfart på under 5 min/km.

Därför blev jag besviken på att klockan bara visade 3 sekunder snabbare än förra gången! Nåväl snittet gick ner med en sekund till 5:04, så jag får väl vara glas och fira! :-)

Back to reality

Vilken härlig löptur!

Efter fem extremt hektiska och roliga dygn på bokmässan kom jag hem sent på natten mellan söndag och måndag. Hela måndagen gled jag omkring i en behaglig trötthetsdimma på kontoret. Bokmässan är verkligen en upplevelse och utmaning för såväl kropp som sinne. Tio timmar varje dag sliter man i montern med att sälja böcker, hämta lådor i förrådet, svara på frågor, hjälpa författare etc. Man sliter, men det är otroligt roligt. När mässan stänger för dagen ska man räkna kassan och fylla på böcker i montern innan man ilar ut på nattens begivenheter. Det är mingel, kundmiddagar, fester och barhäng. Helt enkelt årets branschupplevelse!

Men nog om det nu. Att springa igår fanns helt enkelt inte på kartan. Jag kom hem från jobbet, lagade mat, nattade barnen och sedan mig själv. Sov i nästan nio timmar och är idag i bättre form. Fortfarande aning trött i kroppen, men ändå back in business. Eftersom jag varit borta så länge från barnen ville jag vara effektiv i träningen så jag sprang helt enkelt hem från jobbet. Idag har det varit vackert vädet, men ganska kallt och blåsigt. Vädergudarna var dock nådiga för jag hade vinden i ryggen och solen i ansiktet. Underbart! Benen var förvånansvärt pigga och de 8,6 km försvann i ett nafs. Nåja, kanske inte fullt så fort, men det var ändå härligt!

Insåg förresten igår näär jag hittade min nummerlapp till Topploppet i posten att det är dags redan på lördag. KUL!!

Mössa på!

Bister min

Löven har gulnat och termometern kryper neråt. Idag har jag varit hemma med sjukt barn, men när de stora syskonen kom hem stack jag iväg på en härlig åttakilometare. Det blev Vinterviken igen. Just nu min favvorunda. Det kändes som om jag hade bra tempo hela tiden, men väl hemma insåg jag att det varit 5:45-tempo. Så det var ju inget direkt att skryta om. Men skönt var det i alla fall. Nu åker jag bort med jobbet resten av veckan och det kommer inte finnas utrymme för löpning. Det får bli nya tag i oktober!

Söndagsrundan

Egentligen hade jag tänkt ta en långrunda idag, men tiden sprang ifrån mig och strax före middagen kastade jag på mig löparkläderna. Det blev i alla fall 11 kilometer så det kändes fint. Himlen sprack dessutom upp och solen visade sig efter en grån och mulen dag.

Friidrott i ösregn

Samuel flyger över ribban.

Idag har jag varit med Samuel på friidrottstävling i Sätra. Han ställde upp i höjdhopp, längdhopp och stafett. Själv var jag funktionär på kast med liten boll.

Taktiksnack inför höjdhopp.

Samuel klarade 1,16 i höjd och 3,92 i längd. Bra, men inga PB. Just när det var dags för mitt funktionärande öppnade himlen sig. Det var ovanligt många tävlande och innan alla tjejer och killar hunnit göra sina fyra kast hade vi stått nästan två timmar in regnet.

Tinar upp

Så när Samuels lag var klara med stafetten skyndande vi in i cafeterian för att värmsa oss. Det var nog fler än vi som tänkt detta, för hela kiosken var länsad! Ingen varmkorv, inga mackor, ingen varm choklad. Vi köpte en av de fyra sista kexchokladen och jag fick en värmande kopp kaffe. Regnet verkade inte upphöra, så till slut fick vi cykla hem ändå. Brrr!

Samuel fikar i värmen.



Topphälsas shoppingkväll vs. kvällsrunda i beckmörker

Gula blixten! :-)

Topphälsa på Intersport hade jag skrivit i min kalender på dagens datum. Eftersom jag är anmäld till loppet var jag inbjuden på en "exklusiv" kväll med Maria Akraka och Topphälsa. 20% på hela Intersports sortiment utlovades. Det här kunde jag ju inte missa, så jag var på plats ikväll kl.18 är när det började. En lång kö av tjejer ringlade sig utanför affären, in i affären och uppför hela rulltrappan. Det var så mycket folk att det knappt gick att ta sig fram. Maria Akraka såg jag en blixtsnabb skymt av, sedan var hon borta.

Jag tappade lusten tvärt. Shoppinglusten och lusten att delta över huvud taget. Jag tog min goodiebag och gick tvärsöver gatan till Stadium. Utan någon som helst rabatt (men ändå till väldigt bra pris) tröstade jag mig med en ny långärmad funktionströja och ett par långa tights. Jag såg flera stycken därinne med Topphälsas goodiebag i handen, så jag tror egentligen att Stadium var den stora vinnaren på Topphälsas Intersportkväll!

Här hemma har jag först ägnat mig åt barnen, dvs pussar, kramar, läxor och sagor. Först vid niotiden drog jag på mig de nya långa brallorna. En neongul väst drog jag också fram. Dags för säsongens första mörkerpass. Det blev sex ganska långsamma, men sköna kilometrar. Låren är ännu stumma från halvmaran och det känns bra att bara mala på i ett lugnt tempo. Tids nog blir det annat.

Nu måste det allt bli lite jobb också innan bingen kallar!

Bränsle för en körig dag

Bra start!

Otroligt intensivt på jobbet nu. Hinner knappt andas. Då blir frukosten den viktigaste målet. Idag "frökusar" med avocado och tomater. Svart kaffe. Nu kör vi!

Återhämtningsjogg

Mums på egna äpplen!

Nog var jag stel imorse. Jag stretchade inte ordentligt efter loppet  - hade för mycket endorfiner i kroppen tror jag. Idag var låren blytunga. Efter en fixardag i hemmet med tvätt och strykning och annat helkul, så drog jag i alla fall på mig löparkläderna och stack iväg för en stillsam återhämtningsjogg. Och det var precis vad det blev. Sex kilometer tog 37 minuter, så det var ett beskedligt tempo. Efteråt en ordentlig stretch av alla muskler. Sedan bakade jag en äppelpaj medan Mats lagade middagen. En bra avslutning på en bra helg!

Stockholm Halvmarathon

Jag ser trött ut redan före loppet...

I fredags träffades Mats och jag på lunchen för att hämta ut våra nummerlappar i Kungsträdgården. Trots att vi kom dit tidigt var det redan lite "folkfest". Jag kände mig fortfarande risig och blev kallsvettig bara av en rask promenad. Men känslan i Kungsan gjorde mig än mer sugen på att ta mig till start på lördagen.

På lördag morgon var nog känslan "status quo" - ingen förbättring, men heller ingen försämring. Jag följde med Elias på tennisträning och fixade en del hemma. Efter lunch tog Mats och jag på oss träningskläderna och fixade med tidtagningschip och nummerlappar. Jag kände min tävlingsinstinkt vakna till liv. Även om jag för ett par veckor sedan hade vittring på en tid under två timmar, så var min målsättning på http://www.jogg.se/ att springa på 2.15. Kändes som om det fanns lite marginal där.

Vi sa hej då till barnen som skulle klara sig på egen hand under eftermiddagen och tog T-banan in till stan. Mats jobbar ju väldigt nära Kungsträdgården så vi gick dit först och han lämnade in sina grejor. Jag ville hellre lämna in min ryggsäck i Kungsan eftersom vi hade olika starttider. Mats startade 16.10 och jag först 16.30. Med tanke på att han skulle springa betydligt snabbare än jag så skulle han hinna bort till jobbet och ta en dusch där innnan jag var i mål.

Mats mjukar upp sig.

Vi önskade varandra lycka till och skildes åt. Jag var i sista startgruppen och det blev lite väntan. Vädret var perfekt. Mulet, men ändå hyfsat varmt. Jag hade bestämt mig för att ta det lugnt och verkligen lyssna på kroppen. Alla skräckhistorier om hjärtsäcksinflammationer, hjärninfarkter och dylikt snurrade runt i huvudet på mig. Starten gick och jag tyckte nog att alla sprang iväg med väldig fart. Benen kändes förvånansvärt pigga - de hade visst längtat efter detta! Även andningen höll sig under kontroll och efter två kilometer började jag tänka att det nog skulle gå att genomföra. Den första milen var underbar löpning! Inte alltför trångt och väldigt välorganiserat. Jag passerade 10 km på 54 minuter. Vi fortsatte genom Riksdagshuset och vidare längs med Skeppsbron och här mötte vi de som redan sprungit runt Södermalm och var på upploppet. Jag spanade efter Mats, men trodde nog inte att han skulle vara så här himla snabb.

Loppet gick vidare längs Söder Mälarstrand och här grabbade jag tag i en energybar vid en station. Runt Hornstulls strand och vi passerade 15 och 16 km. Nu såg jag på klockan att jag tappat i tid. Trots att det hela tiden kändes som om jag sprang ganska fort, låg jag nu i 6-minuterstempo. Att klara två timmar började se dystert ut.

Dessutom gick det segt uppför mot Zinkensdamm och när vi passerat 19 km var det rakt uppför mot Götgatspuckeln. Visst hade jag kraft kvar och sprang om en hel del i backen, men jag trodde ändå att det var kört att komma under två timmar. Nu gick det nerför och jag sträckte ut stegen, ner på Skeppsbron och jag försökte öka. Dock var det drygt en km kvar och jag kunde omöjligt maxa i en så pass lång sträcka. När jag dessutom trodde att jag i princip var framme så skulle man runda Slottet och över en bro innan man såg målet. Jag gasade på som en galning. Någon ropade "Nu är det bara 200 meter kvar" och benen trummade på. MÅÅÅÅL!!! 1:59:12!!!

Lycklig och suddig efter målgång!

Jag var så trött och lycklig att jag nästan grät. Att ens ha genomfört loppet när kroppen kändes i så dåligt skick var bra, men att ha klarat det på under två timmar gjorde mig alldeles förvirrad. Jag fick min medalj och någon klippte av chipet från skon. Jag såg mig om efter vatten, men vi fick gå en bit innan vi fick våra påsar med dricka, frukt och godis. Jag lyckades hitta en bänk och sjönk ner. Jag hade gjort det! Efter att ha hällt i mig vatten och en kopp kaffe och tryckt i mig en kexchoklad gick jag och hämtade ut min ryggsäck. Runt omkring mig såg jag fullt av strålande glada och svettiga människor. Jag tog på en tröja och gick bort mot Mats jobb. När jag ringde till honom var han nästan framme i Kungsträdgården. Vi hade gått om varandra utan att se! Snacka om att vara i sin egen lilla värld! :-)

Mats var också supernöjd med sitt lopp. 1:47:17 hade han kommit in på! Han hade redan duschat och var redo att åka hem. På T-banan mötte vi Jonas och Solange. De hade egentligen tänkt springa båda två, men Jonas avstod på grund av en luftrörsinfektion. Solange hade dock tagit sig runt trots jobbig kramp i skinkan (!).

Trötta och lyckliga kom vi hem och berättade stolta för barnen om våra bedrifter! Vi orkade inte ens laga riktig mat, utan hela familjen nöjde sig med te och smörgåsar. Vilken lördagsmiddag! :-)

På väg hem.

En härlig vandringshelg

Oändliga vidder.

Som jag skrev i förra inlägget kände jag mig lite seg, och mycket riktigt fick jag en präktig förkylning. Ingen löpning på hela veckan och en viss oro för att inte kunna genomföra halvmaran har infunnit sig. Det vore så surt! Nåväl, i helgen trotsade jag förkylningen och åkte med Lotta och Camilla till Sälen för en härlig vandringshelg. Tveksamt om det var bra för kroppen, men det var definitivt bra för själen!

Vi stack iväg tidigt fredag morgon i Lottas bil och var uppe i Sälen vid lunch. Vi åt nere i byn och checkade sedan in på Gamlegården. Eftersom vi ville bo tillsammans fick vi sviten. Lyxigt!

På med bra kläder och så ut på fjället. Jag hade Kattis gamla vandrarkängor på mig och det var jag så glad för! Det var otroligt blött och både Lotta och Camila fick hela tiden stanna och byta mellan gympadojjor och stövlar, men jag klarade mig helt torrskodd med min kängor!

Det var kyligare än vi hade räknat med och mössorna åkte fram efter bara några hundra meter. Vi gick väl en dryg mil där på eftermiddagen och kom hem lagom till en god och mysig middag på Gamlegården.

Camilla och Lotta utanför Gamlegården

Den långa dagen tog ut sin rätt och vi somnade redan före midnatt. Därför var vi (åtminstone jag!) pigga på morgonen och efter en rejäl frukost, då vi även fick göra i ordning lunchpaket och fylla våra kaffetermosar, tog vi bilen till Tandådalen. Vi hade bestämt oss för att börja med Stornärfjället.

Det var väldigt blött i markerna och svårt att ta sig fram. Vår ambition att vandra minst tre mil lyckades vi nog inte nå. Men det var strålande sol och underbart. Bäst var det när vi var på väg upp mot kalfjällen. Mindre blött och lättare att ta sig fram, men jobbigt förstås att bara gå uppåt. Vi tog härliga fikapauser och hann med att prata om alla viktiga saker i livet. :-)

Middagen var bestämd till klockan 18.00, men vi insåg att vi inte skulle hinna. Vid något tillfälle lyckades jag få nätuppkoppling på telefonen pch ringde till Gamlegården och ändrade tiden till 19.30. Vi hann hem och duschade och tog en drink på rummet innan det var dags för middag. Jag vet inte exakt, men ca 2,5 mil i oländig terräng blev det nog.

Härlig middag och sedan bums i bingen. Så trötta! På söndag morgon packade vi ihop och checkade ut efter frukost. Vi lämnade packningen i bilen och tog en skön förmiddagsvandring på 11 kilometer. Avslutade med lunchfika. Innan vi lämnade Sälen stannade vi i sportoutleten och jag gjorde en massa fynd! Nytt underställ, långa löparbyxor, två par sportstrumpor, en fleeceväst och en fleecetröja. Allt för sammanlagt 660:-!!

Resan hem gick bra och det var tre trötta och nöjda tjejer som kom hem till sina familjer på söndagskvällen. Jag känner mig fortfarande risig och hoppas nu bara att bli frisk under veckan som kommer så att jag kan springa halvmaran.

Nu lite härliga fjällbilder!

Fikapaus!

Uppe på Stornärfjället.

Camilla får en naturupplevelse!

Vilken himmel!

Vänner som värmer!