lördag 28 augusti 2010

Lite seg

Undrar om jag inte blev lite kall i ösregnet på Hälsoloppet. Jag har inte känt mig riktigt i form sedan dess och har en liten aning av ont i halsen. Mats och jag har gjort "måsten" hela dagen och jag har varit på dåligt humör. Därför var det ändå skönt att ta på löparskorna och jogga iväg. Jag sprang 8-kilometersrundan ner till Klubbensborg, vidare runt Vinterviken och sedan hem via Axelsberg. Höger lår var fortfarande stumt sedan loppet i onsdags, men jag tog det väldigt lugnt och det var skönt. Det är härligt att ha kommit till en nivå när man obekymrat springer åtta kilometer även de dagar när man egentligen inte känner sig i form.

Nu är frågan hur det blir imorgon? Det killar i halsen, men jag är ju sugen på ett långpass. Jag har försökt springa fyra mil i veckan under sommaren, men det blir genast svårare att klara av när man är igång med jobb och skola. Speciellt så här i början på terminen när det ska vara föräldramöte i alla barnenes klasser samt i alla deras aktiviteter.... Dessutom massa roliga kvällsgrejer på jobbfronten. Alltså skulle jag behöva ett långpass imorgon. Vi får se. Jag tar en whiskey och lägger mig - bästa medicinen mot halsont.

onsdag 25 augusti 2010

PB på Hälsoloppet!!

Stolt och svettig efter PB på 51:37

Vilken härlig dag!! Först en bra dag på jobbet och sedan en härligt snabb löptur på Hälsoloppet! Jag hae inte anmält mig till loppet och tvekade in i det sista om jag skulle åka dit. Det verkade vara få anmälda och merparten elit. Jag var helt enkelt rädd att inte hänga med...

Men till slut bytte jag ändå om på jobbbet och tog pendeltåget till Flemingsberg. Jag hade gott om tid för efteranmälan, fick min nummerlapp och chipet och strosade runt på området. Det var ett litet lopp där de flesta verkade känna varandra. Det var kallt och jag tvekade länge om jag skulle behålla jackan på eller springa i T-shirt. Till sist lämnade jag in min rygga tillsammans med jackan i värdesaksinlämningen och bestämde mig för att hålla värmen med Friskis & Svettis uppvärmning!

18.30 gick starten för dem som skulle springa fem kilometer och fem minuter senare för oss andra. Två minuter före vår start öppnade himlen sig. Regnet formligen vräkte ner de tre första kilometrarna och jag som sprang i glasögon hade svårt att se över huvud taget. Men benen pinnade på fint i alla fall och strax framför mig hade jag en tjej i bra tempo som jag hakade på. Den första kilometern kändes ovanligt lång, men sedan sprang vi in i det som jag tror kallas Tullinge Trädgårdsstad och det var himla mysigt. En hel del familjer trotsade regnet och stod längs vägen och hejade. Kul!

Banan var fem kilometer och skulle alltså springas två varv. Mellan den fjärde och femte kilometern kom ett par segauppförsbackar, i övrigt var det flackt. När jag passerade 5 km och målgången för vissa stannade min "draghare" för att dricka och jag var plötsligt "on my own". Det hade slutat regna och benen trummade på. Min ambition var att komma under 54 minuter. 54:17 hade jag på I Form-loppet ooch det ville jag gärna slå. Och ikväll kändes det inte alls omöjligt. Men vid åtta kilometer fick jag ett grymt håll. Det liksom bara klämde åt och gjorde det nästan omöjligt att andas. Bakom mig hörde jag dragharen närma sig. Jag kämpade på och nu kom uppförsbackarna. När jag bhade passerat 9 km-skylten lätttade hållet något och backen planade ut. Långt borta skymtade jag målområdet. Jag tittade inte på klockan utan fokuserade på andningen. Några hundra meter kvar och jag la i en högre växel. Det fanns lite mer kraft kvar att klämma ut. MÅÅÅÅL!

Min klocka stod på 51:34!!! En stund senare kom resultatlistorna upp och jag var sexa (!) i kategorin "Motion Kvinnor 10 km". Tiden var 51:37. Så himla nöjd!!!

Dessutom fick jag chansen att hälsa på fantastiska Marathon-Mia vars blogg har inspirerat min löpning hela sommaren. En stund senare tog jag pendeltåget till Älvsjö och därifrån - ja just det - sprang jag hem... Det är i och för sig inte mer än fyra kilometer, men det var skönt med en liten nerjogg. Vilken dag! :-)

tisdag 24 augusti 2010

Den optimala rundan?

Vinterviken
Hur ser den optimala slingan ut? Skogsrunda, asfalt, glesbefolkad eller med många glada löpare? Det beror nog på vilket humör man är på och dagsformen, men jag har ju hittat en som är så pass varierad att den uppfyller det mesta. Dessutom är det en "transportsträcka", för det är när jag springer hem från jobbet.

Jag börjar på Söder Mälarstrand där det är gott om både löpare och flanörer. Trots att det är mitt i Stockholm njuter jag av vattnet och naturen. Sedan springer jag Långholmsgatan bort till Hornstull och Liljeholmsbron. Den här passagen är den mest trafikerade och krångliga. Ibland måste jag stå och hoppa medan jag väntar på grönt ljus och det är också här jag som löpare känner mig mest ivägen.

Över bron och ner till sjön Trekanten. Trots mängder av uteliggare känns det ok att springa här och här finns även många som promenerar, fiskar och fikar. Folkliv helt enkelt! Sedan under stora Essingeleden och grusvägen bort mot Vinterviken. Nu börjar jag redan känna att jag närmar mig hemmet. Här är vackert längs med vattnet, lite trångt, men ändå härlig löpning. När jag kommer bort till Hägestenshamnens skola viker jag av upp mot Axelsberg. Det här är rundans enda tyngre uppförslöpa. Sedan följer två flacka kilometrar i villaområden. Hemma! För mig är den här rundan på många sätt optimal. Stadsliv, vatten och natur samt att det är en transportsträcka. Jag tar mig från punkt A till B och har träningen avklrad när jag kommer hem. Voíla! 

Nöta asfalt

I fredags var det dags för ett långpass. Jag sprang ju 18 km i Lida för ett par veckor sedan, men nu ville jag komma upp i samma distans på asfalt. Halvmaran är ju en stadsmara, så när jag hämtat Elias från skolan och de stora killarna var hemma och kunde ta hand om varandra så gav jag mig iväg.

Jag har mätt upp en runda här i närområdet som är en ganska flack 6-kilometerstur. Tre varv tänkte jag. Det skulle ju kunna vara otroligt tråkigt att springa samma runda tre varv, men jag måste säga att det kändes inte alls så. På sluttampen var jag till och med lite sugen på att lägga till tre kilometer för att verkligen komma upp i en halvmara, men då hade jag så bråttom till kvällen grillfest att jag var tvungen att avstå. Intressant är dock att dessa 18 km sprang jag på 1:41, medan motsvarande sträcka i Lida tog mig hela 1:54. Nu ska jag väl inte få några falska förhoppningar, men det slog mig faktiskt att en tid under två timmar är inom räckhål....

onsdag 18 augusti 2010

Det blev 14 km i alla fall!

Idag var det första skoldagen för yngste sonen! Emotionellt och mysigt! Jag jobbade hemifrån för att vara nära till hands under inskolningen. Jag kände mig inte helt bra när jag vaknade. Tog några Esberitox och hoppades att det bara var inbillning. Nu vill jag ju vara FRISK! På eftermiddagen när de äldre brorsorna kommit hem gav jag mig iväg en löptur.

Först var jag lite tveksam - kanske lite rädd efter de två dödsfallen under Midnattsloppet. Hur noga ska man lyssna på signalerna från kroppen? Ibland tror jag att jag är lite överkänslig och vilar definitivt hellre än att utsätta kroppen när den inte är i form.

Men jag stack iväg i alla fall och det kändes helt ok. Bestämde mig för att inte snegla på klockan utan bara ta det lugnt. Först min nya favoritrunda kring Vinterviken. När jag närmade mig hemmet igen och visste att jag sprungit 8 km fortsatte jag helt enkelt förbi huset och la på en annan runda på 6 km. Den sistnämnda går på ganska flack asfalt och är inte särskilt jobbig. Det blev 14 km på 1:21:45. Helt ok en dag när man inte är i toppform. Nu hoppas jag att jag känner mig helt pigg imorgon så att jag inte har förvärrat något.

Jag tog en svettig bild på mig efteråt - utan keps för en gångs skull - men den vill av okänd anledning inte ladda upp sig på bloggen. Sparar den till en annan gång!

måndag 16 augusti 2010

Vinterviken

Gillar mina dojjor!

När jag vaknade imorse var låren fortfarande lite stumma efter lördagens intervallpass. Men kroppen ledar ju upp sig och snart kände jag ett sug att få komma ut och träna lite. Jag kom hem tidigt från jobbet för vi hade inledningssamtal med skolan där Elias ska börja på sexårs. Och efter de äldre bröderna var hemma kunde jag lugnt dra på mig skorna och sticka iväg.

Jag tog min nya favoritrunda längs Vinterviken. Varierad och trevlig. Den är 8 km som jag betade av i lugnt tempo. Det var härligt. När jag närmade mig hemmet hade jag kraft kvar i benen och hade egentligen gärna lagt ytterligare några km. Men barnen behövde mat och jag skyndade istället hem och fixade lite käk. Det blev nog lagom ändå, men snart måste det var dags för 12-14 km.

lördag 14 augusti 2010

Kvalitetspass

Mats är redo för intervallpass

Mats och jag gick upp relativt tidigt för att få njuta av de svala morgontimmarna. Men det är en otroligt värmebölja - 20 grader i skuggan klockan sju på morgonen! Vi hade bestämt oss för ett kvalitetspass i Sätra. Mitt livs första kvalitetspass bör kanske tilläggas. Jag har alltid bara satsat på uthållighet och tempo har varit sekundärt.

Hursomhelst, Samuer tog cykeln och Mats och jag joggade de drygt två kilometrarna som uppvärmning. Väl där var det Mats som var coach. "3 x 80 meter allt vad du har" beordrade han. och gjorde förstås samma tjurrusningar själv. Samuel hängde på. Han är ju friidrottskille och hade till och med spikskorna med sig. Rutinerat!

Sedan blev det löpskolning med skip, sprätt, bakspark och allt vad det heter. Nu var vi varma så det hette duga. Och nu var det dags för den stora utmaningen: 10 x 400 meter. De fem första var väl ok. Samuel påstod till och med att han var imponerad av oss. De tre sista varven gick för mig i nästan ordinarie joggingtempo...

Trötta och nöjda!

Vi hade rejält med vatten med oss och det behövdes sannerligen för solen strålade obarmhärtigt över oss hela tiden. Nedjoggen hem gick långsamt, men var ganska skön. Jag är nöjd med mitt kvalitetspass och räknar förstås med att detta enda pass gjort mig till en mycket bättre löpare!
Samuel och Mats pustar ut.

fredag 13 augusti 2010

Kokt kräfta!

Louise - den kokta kräftan

Idag skulle jag springa hem från kontoret. Det är 8,6 km - en perfekt distans. Men vilken hetta! Det var 27 grader när jag hade tagit på mig löparkläderna och var redo att sticka iväg. Jag tror inte ens att det skulle vara så mycket svalare om jag väntade några timmar. Och en fredag är man väl kanske mer sugen än annars att komma hem.

Nåväl jag stack iväg längs Söder Mälarstrand och det kändes helt ok. Jag tog det lugnt och tänkte att jag skulle tillåta mig själv ett 6-minuterstempo. Samuels lilla ryggsäck slängde på ryggen, men jag var tvungen att få hem lite grejor så jag hade inget alternativ. Över Liljeholmsbron och nu började stegen bli kortare och kortare. Ner till sjön Trekanten och under Essingeleden mot Vinterviken. Nu var benen blytunga och jag förmådde knappt röra mig. Plötsligt saktade jag in och började gå.

Det har inte hänt sedan jag började springa den 1 maj i år att jag stannat och gått. Energin var totalt slut. Jag sprang lite, gick igen och sprang igen. När jag kom upp till Axelsberg mötte jag Mats och barnen som kom cyklande för att bada och köpa glass. Åh, vad jag skulle behöva ett bad och en glass.

Nu var det bara 1,5 km kvar och jag pressade ut det sista ur mina trötta ben. Vilken pers det var idag! Nu har vi grillat och haft en härlig middag, men klockan är bara halv tio och jag är helt färdig för bingen!


Skönt att vara framme!

torsdag 12 augusti 2010

Återhämtning och Anders Szalkai

Anders Szalkai
Idag hade jag tänkt att ta en stillsam återhämtningsjogg hem från jobbet. Det är 8,6 km - perfekt distans tycker jag. Benen kändes helt ok, men det har varit tryckande hett och kvavt idag. Men från att ha varit mer eller mindre stiltje på jobbet så blev det idag fullt upp. Plötsligt hade jag bråttom hem så att Mats kunde komma iväg på sin träning med TSM - Team Stockholm Marathon.

Så det fick bli återhämtning istället för återhämtningsjogg för mig idag. Jag  kompenserade med nästan två timmar med barnen i parken. Vi kastade frisbee, klättrade och jag fick till och med testa Samuels nya BMX-cykel. Kul!

När Mats väl kom hem berättade han att det förutom träning varit föreläsning med Anders Szalkai. Ja, ja, vad är väl en bal på slottet mot en tur på en sprillans ny BMX? Platt intet, faktiskt.

I Form-loppet 10 km

Nöjd Louise i mål på 54:17

Mats och barnen som fortfarande hade semester och sommarlov (lyckostar!) har åkt iväg på ytterligare några dagars tältutflykt. Av okänd anledning sover jag alltid jättedåligt då. Är det mörkrädsla eller vad är det som gör att jag ligger och vrider och vänder mig hela natten utan att kunna sova? Hursomhelst var jag superseg när det var dags att gå upp. Kroppen kändes helt urlakad och jag tvekade till och med om jag över huvud taget skulle ta med mina träningskläder till jobbet.

Nåväl, jag packade ihop och tog T-banan till jobbet. Man piggnar väl till under dagen, men lite vakum-känsla hade jag hela tiden. Bytte om på jobbet och åkte ut till Hallonbergen. Jag hade ingen riktig aning om vart jag skulle, men det var ju lätt att följa strömmen av löparklädda damer. Jag kom ner till Golfängarna i god tid och hämtade ut den utlovade funktionströjan och även ett par strumpor. Lämnade in överdragskläderna och strosade gäspande omkring. "Bara jag klarar milen under en timme", tänkte jag. Friskis och Svettis värmde upp och redan under första låten fick jag kramp under hålfoten. Foten liksom krullade ihop sig som en ostbåge och det gör ju så himla ont. Nä, det var tydligen inte meningen att jag skulle springa det här loppet. Jag vilade lite och startskottet gick för dem som skulle springa 5 km. Tio minuter senare var det dags för oss andra att klämma in oss i startfållan. Ja, jag provar väl då.

Pang! gick skottet och jag kom iväg i den stora klungan av löpare. Banan gick på smala gångvägar och näär vi efter några km kom ikapp de som gick/lufsade 5 km så blev trängseln och irritationen allt större. När jag passerade 4 km såg jag plötsligt Jonas stå och heja vid kanten. Då förstod jag att Solange också var med bland löparna. Jag vinkade occh ropade till honom.

Banan var alltså 5 km och vi skulle springa den två varv. Jag kan lova att det var frestande att springa mot målet redan efter första varvet, men klockan stod på 27:26 ooch det kändes ju hyfsat. På andra varvet hade trängseln dessutom lättat. Ingen kramp i foten, men flåset var tungt och jag kände mig nästan febrig. När jag passerade Jonas för andra gången ropade han "Kom igen, du kommer lätt under 55". Omöjligt tänkte jag, men kände att jag la lite mer kraft i benen. De sista två kilometrarna var jobbiga, men jag plockade ett antal löpare. I spurten hade jag ändå kraft kvar och hej, vad det gick!

Pustande, flämtande hällde jag i mig vatten och fick ut min "goodiebag". Klockan hade stannat på 54:17! Rekord med tre minuter för mig!

 
Louise och Solange

När jag stretchade kom Solange och Jonas. Solange sprang Stockholm Maraton i början av sommaren, men hade inte sprungit så mycket sedan dess. Nu var hon på gång igen! De hade kört bil till Sundbyberg och nu hade jag turen att få skjuts hem. Mycket nöjd och glad!

söndag 8 augusti 2010

18 km kuperat i Lida

Det strävsamma paret Mats och Louise efter 18 km
Söndagen den 8 augusti hade både Mats och jag planerat in långpass. Långpass för mig brukar vara 14-15 km. Längre än så har jag aldrig sprungit. Nu var min ambition att komma upp i åtminstone 18 km. Det skulle vara skönt rent psykologiskt att ha genomfört den distansen när det är dags för halvmaran. Och nu är det ju bara en månad kvar!

Vi gick upp tidigt och lämnade barnen sovande - vi hade redan kvällen innan förvarnat om att vi nog skulle vara iväg när de vaknade. Det tog nästan en halvtimme att köra ut till Lida Friluftsområde, men i efterhand kan jag konstatera att det var det värt. Parkeringsplatsen var nästan tom. Det hade regnat kraftigt under natten, men nu var det uppehåll och luften var hyfsat sval.

Vi bestämde oss för att testa 18 km-slingan. Mats sa att han skulle hålla mitt tempo i ca 15 km och därefter eventuellt dra på. Redan från början var det härligt! Kuperat, men inte superjobbigt. Den första milen gick mer eller mindre av sig själv. Slingan hade inga anvisningar om antal passerade kilometer, men jag hade lite koll på klockan. Efter 11-12 km började det gå lite tyngre och jag hade allt svårare att hänga på Mats. När vi sprungit i 1,5 timme försvann Mats bort mot horisonten. Det kändes ok, men backarna blev lite jobbigare utan draghare. Jag passerade en bondgård och tre stycken färistar som faktiskt var jättesvåra att springa över. Var tvungen att sakta in och nästa trippa över dem. Det kändes som om jag borde vara tillbaka i Lida snart och bakom varje krök tyckte jag att jag skymtade ett hustak, men det var hela tiden synvillor. Slutligen nådde jag dock fram till slutet och hade genomfört mina föresatta 18 km. Härligt! Mats hade fortsatt och lagt på ytterligare 2,3 km, men han dök upp medan jag fortfarande stretchade. Fantastisk start på dagen! Rundan tog 1h 54 min så tempot var inte så högt. Men jag känner att om jag klarar 18 km kuperat i skogen, så klarar jag väl 21 km hyfsat platt asfalt? Eller hur?