Fantastiska 2011

Jag har tidigare nämnt att jag är en person utan träningsbakgrund. Under hela uppväxten var jag lat och klumpig och gillade över huvud taget inte att röra på mig. Skolgympans slinga på 1,8 km lyckades jag ALDRIG springa utan att stanna...

När jag passerat 30-årsstrecket började jag springa lite sporadiskt. Endast på sommarhalvåret och som allra mest 10 km. Det kunde dock gå halvår eller till och med år utan en enda liten löptur. Men den 1 maj 2010 började jag springa och har gjort det sedan dess. 2011 är därför det första helåret som jag kan summera som ett löparår. Och det har varit ett fantastiskt år. Ups and downs förstås, men helt fantastiskt ändå! Vi tar det från början:

Januari började med en hel del bra vinterlöpning. Jag upptäckte transportlöpningens tjusning och fördelar och sprang från jobbet på Söder Mälarstrand hem till Mälarhöjden var och varannan dag. Jag fick Icebugs i julklapp och använde dem flitigt under den långa, isiga vintern.

I februari tog jag mod till mig och anmälde mig till Running Swedens långpass på Lidingö med efterföljande föreläsning av MarathonMia. Det blev en härlig dag med 30 km löpning och många nya bekantskaper, bland annat inspirationskällan Fröken Strävan.

I mitten av februari blev jag sjuk och sedan tog det evigheter innan jag blev riktigt bra. Hela våren var frustrerande med dålig hälsa och nästan ingen träning. Stockholm Marathon låg framför mig och ångesten växte för varje utebliven löpträning. I slutet av mars sprang jag en kall och vintrig Premiärmil, men sedan låg jag däckad igen.

Mats och jag åkte till Prag i början av april för att springa en halvmara. Åkte ner redan på torsdagen och var pigga och förväntansfulla. Men på fredagen var jag sjuk igen med superont i halsen och feber. Mats fick springa ensam.

I maj började det brinna i knutarna med träning inför Sthlm Marathon och jag blev också starkare och friskare. Löptränade så mycket jag kunde och fick faktiskt ihop 20 mil under maj månad. Många långa pass längs Mälaren blev det.

Den 28 maj var det dags! Årets kraftprov och utmaningen mellan mig och Hans-Olov. Jag var nervös, men lyckades springa i ett otroligt jämnt och skönt tempo hela loppet. Inga svackor eller väggar och jag kom i mål mycket nöjd på 4:13:58.

Utmaningen vann jag och den fina t-shirten som var en del av vinsten har jag burit flitigt till mångas förtret! :-)

I juni körde jag go-cart med jobbet och fick en revbensfraktur... En arbetsskada får vi väl kalla det. Det blev ingen löpträning på tre veckor och jag missade de första gångerna på TSM-träningen inför halvmaran.

 På min allra första semesterdag i början av juli hade Fröken Strävan och jag spetsat in oss på långpasset "Hornstull-Järna". Vi möttes vid Hornstull på morgonen och började springa. Det måste ha varit årets varmaste dag. Otroligt slitigt, men också underbart. Jag kroknade i Rönninge, men Fröken Strävan körde ända in i kaklet och blev ultra! Härlig dag med många nya bekantskaper.

Över huvud taget upptäckte jag nog först i sommar tjusningen med sociala långpass. Så många sköna löpare det finns att lära känna - ett nytt socialt nätverk växte fram.

Jag åkte till barndomsparadiset i Blekinge och sprang med brorsan. Så roligt, så roligt! Jag tränade intervaller med TSM och började för första gången känna att jag kunde få till lite högre fart på rundorna. Vi var i Italien och löptränade på strandpromenaderna.

Jag köpte lättviktsskor och bestämde att sub50 skulle det definitivt bli i år. Det blev en hel del träning på bana och jag slutade vara rädd för den röda tartanen.

I augusti samlade jag några nya löparvänner och ledde ett långpass runt mina hoods. Varmt och svettigt och härligt!

Sedan slog jag till på I Form-loppet och kammade hem det där sub50-målet. 49:32 blev resultatet och jag hade en alldeles otroligt trevlig kväll med vännen Lotta som jag annars sällan får se i löparmundering.

Det blev fler långpass, till exempel Norsborg-Liljeholmen tillsammans med Fröken Strävan och Trötta Mamman. Ytterligare ett underbart socialt pass. Jag hade flow och kände mig stark. Jag kunde springa långt, jag kunde springa snabbt - ja, sommarmånaderna var underbara.

Semestern tog slut, men jag lyckades ligga kvar på en hög träningsdos. Mats och jag började springa tillsammans på söndagsmorgnar - en ny god vana. Sedan var det dags för halvmaran!

Sub1.50 var målet och jag måste erkänna att det kändes i det närmaste omöjligt att uppnå. Det var en fantastiskt fin dag. Humöret var på topp och jag hade vännerna Lars och Camilla med mig. Det är något speciellt med lopp. Stämningen, trummandet av alla springande ben, det är helt enkelt något som gör att man klarar så mycket mer än man tror när det är lopp. Jag sprang och sprang och sprang. Visst var det tufft, men som jag minns det så hade jag ett stort leende på läpparna precis hela tiden. Någon kilometer före målgång fick jag plötsligt ont i hålfoten, men lyckades ändå ta mig i mål på finfina 1:47:20. Lycka!

Hålfoten fortsatte att trilskas, men tyvärr ignorerade jag det för jag ville så gärna springa SUM den 8 oktober. Det blev några terrängpass i Segeltorp innan den stora dagen var inne.

Sörmlands Ultra Marathon är ett 50 km terränglopp som mestadels går längs Sörmlandsleden. En stor upplevelse för mig. Jag insåg ännu en gång att jag är en tävlingsmänniska och jag insåg att jag klarar bra mycket mer än jag tror. Sprang drygt halva loppet helt solo, utan en människa i sikte. Terrängen var bitvis oländig och jag fick hoppa fram i lervälling. Ändå kom jag i mål på 5:57 och var nr 14 i mål utav damerna. (Jag väljer att inte nämna hur många startande det var... ;-) ) Och allt detta med begynnande hälsporre förstås...

Det var dags att göra något åt fotproblemet, men först ville jag försöka mig på ett nytt pers på Hässelbyloppet den 16 oktober. Och oj vad det gick. Förbättrade PBt med drygt en minut och kom i mål på 48:23. Men det var verkligen ingen walk in the park - jag fick slita för det!

Naprapaten sa aja baja och beordrade löpvila. Det passade bra då hela familjen åkte på härlig solsemester under två veckor i november. Vila, återhämtning och god mat stod på programmet. Så skönt!

Hela slutet av året har präglats av den onda foten och insikten att jag är dödlig. Efter över en månads total vila började jag med alternativ träning i form av simning och bikramyoga. Kändes skönt att göra något över huvud taget. Under årets sista vecka har jag tagit två testrundor i löparskorna och jag vågar påstå att jag är på väg tillbaka.

Sammanfattningsvis: Svag inledning med mycket sjukdomar under februari-april. Fantastisk löparsommar med det ena styrkebeskedet efter det andra. Styrkan höll i sig en bra bit in på hösten innan hälsporren satte p för säsongen. Sedan vila och rehabilitering. Nu ser jag försiktigt ljust på framtiden och hoppas på ett minst lika underbart 2012.

GOTT NYTT ÅR PÅ ER ALLIHOPA! LÅT DET BLI ETT SKADEFRITT ÅR FYLLT AV GLÄDJE OCH ENERGI!

Återbesök på Agilo

Det är två och en halv månad sedan jag var på Agilokliniken första gången med min onda häl. Idag var det dags för återbesök. Jag gick dit glad i hågen för jag tycker ju själv att jag är mycket bättre. Även naprapat-Jonas konstaterade att jag är helt klart bättre, men absolut inte bra.

Allt är relativt. När man har haft så ont att man knappt kan hasa sig från sängen till toaletten på morgonen, så är det lätt att tycka att man är helt återställd när smärtan bara kommer tillfälligt. Men det är klart att om smärtan fortfarande finns där och, som i mitt fall, hälen fortfarande är svullen på ett begränsat område så behöver man fortfarande vara försiktig.

Jonas körde på med stötvågorna och pratade länge om vikten av att bygga upp styrkan i foten. Fortsätta med alternativ träning som yoga och gärna även gå på gym för styrkeövningar. Han betonade att löpning är det som belastar foten mest och att jag måste börja väldigt försiktigt. Korta rundor, mycket stretch och styrkeövningar. Återigen tog jag upp det här med att springa åtta mil i april och nog för att han såg ut att tycka att jag är lite knäpp, men han såg det inte som orealistiskt att kunna genomföra.

Lugnad av det beskedet funderar jag på om jag ska anta Runners World's utmaning? Den innebär att träna varje dag i januari. Det som definierar träning är tydligen att man ska ha träningskläder på sig och det kan jag väl ha om jag gör 100 tåhävningar? Eller vad säger ni - antar ni utmaningen?

Med- eller motvind?

Efter en intensiv julhelg fylld av aktiviteter, mat och alkohol måste jag erkänna att jag kände mig helt sänkt när jag kom till jobbet igår. Satt här och gäspade hela dagen tillsammans med den enda kollega som också jobbar i mellandagarna.

Det var fint väder, men oj vad det blåste! Jag hade tagit med mig träningskläderna med ambitionen att springa hem på kvällen. Fotstatusen är relativt god. Inga bakslag efter förra testrundan. Jag har fortfarande ont på en viss punkt, men med fotbäddarna i gympaskorna har jag inga känningar alls när jag går.

Hursomhelst - det blev mörkt och vinden friskade i ännu mer och jag blev tveksam om jag verkligen skulle springa. Men jag hade ju bestämt mig så jag bytte om och lunkade iväg hemåt i ett mycket lugnt tempo. Och visst hade jag motvind i princip hela vägen! Men det gjorde absolut ingenting för det var en underbar runda! Den där plötsliga närvaron, när man hör alla ljud, känner alla dofter, känner hur kroppen plötsligt befinner sig i sitt rätta element. Så himla skönt! Jag kände mig som en gammal maskin som stått stilla alltför länge och nu långsamt jobbade sig upp igen.

Den här gången sprang jag utan att tänka på foten över huvud taget. Lugnt och försiktigt visserligen, men tankarna fladdrade åt alla möjliga håll och jag reflekterade inte varje gång över hur jag skulle sätta ner foten. Det må ha varit motvind igår, men jag hade definitivt medvind!

Happy happy!

Nu vänder det!

Svettig och glad!

Jag har sprungit! Sedan jag började med iläggen har foten känts mycket bättre igen och idag kunde jag inte hålla mig längre. Tanken på att få ta en liten tur i dagsljus var alltför lockande. Dessutom ett dagsljus som kommer att vara några fler minuter än vad det gjorde igår.
Tyvärr klädde jag mig alldeles för varmt. Jag tänkte nog bara att det är den 23 december och så drog jag på underställ och långärmad tröja osv. Ute var det fyra plusgrader....

Men vad gjorde väl det! Jag tog min korta standardrunda. Sex lugna kilometer här i området. Och det kändes helt ok. Eller rättare sagt, foten kändes helt okej. Jag kände mig som en stor skrattande sol! :-D
Nu har jag försökt stretcha ordentligt och så håller jag tummarna för att allt känns bra även imorgon. Jag är så glad! Om den här känslan håller i sig hela dagen kommer det resterande julsöket gå som en dans!

Hoppas att snön inte smälter till imorgon!

I väntan på mirakel

Jag hade ingen bra vecka förra veckan. Det kanske märktes. Trots att foten absolut är mycket bättre så blev det ändå en tillbakagång. Svullnaden kom tillbaka på hälen och värken ökade lite. Inte så mycket, men tillräckligt för att jag skulle tappa sugen. Jag hade verkligen bestämt mig för att jag nästan var bra.

Allra mest deppig var jag nog igår när det var Årets sista långpass och jag inte kunde vara med. Det här sociala långpasset bokade jag in mentalt redan när vi sprang Hornstull-Järna i början av juli, så det var riktigt surt att avstå. Men när man är så himla deppig som jag var igår så finns det ändå alltid något positivt. Nämligen att "nu kan det bara bli bättre"! Klyschigt, men så länge man tror på det så funkar det!

Idag var det dags för mig att hämta ut mina ilägg eller fotbäddar som det tydligen heter. Om jag har förstått rätt så kan ilägg vara standardiserade, medan fotbäddar är individuellt utformade. Nåväl, jag kom till Jonas på Runners Store på avtalad tid och hade med mig mina löparskor. Jag har ju varit väldigt nöjd med mina AdiStar, men när Jonas skulle passa in fotbäddarna så såg han ju direkt hur jag slitit ner dem på höger insida och det är alltså för att mina vrister inte är helt stabila utan "viker sig" inåt för varje löpsteg. AdiStar har en delad häl som troligtvis inte är så bra för mig.

Så jag fick helt enkelt anledning att ge mig själv en julklapp i förskott. Jag provade fyra olika skor som alla är mer stabila i hälen. Varje gång fick jag upp och springa på bandet och med tanke på att jag inte tagit ett enda löpsteg sedan Hässelbyloppet så kan jag meddela att det nästan var lite jobbigt att springa med fyra olika par skor på bandet... :-) Bäst funkade nedanstående skönheter:

Bilden är lite mörk, men det är alltså Nike Lunarglide 3 det handlar om. När jag väl hade valt dem så fixade Jonas lite ytterligare med fotbäddarna och jag fick upp och springa några gånger till på bandet innan vi båda var nöjda.

Nu har jag gått omkring hela eftermiddagen med skorna och bäddarna och det känns väl lite ovant. Skorna är lite hårdare än jag är van vid och med bäddarna blir det en speciell känsla, men det är nog bara en vanesak. Så hoppas, hoppas att jag nu tagit ytterligare ett steg fot hela hälar! Hoppet om en kort löptur före nyår har jag inte förlorat!

Nu är det inte roligt!

Nä, nu är jag faktiskt trött på det här! Nu vill jag vara ute och springa! Gaaaaaaw!!

Vad är väl en förfest på slottet?

Marathonmia skriver på sin blogg att imorgon har man chansen att testspringa TEC-banan! Åh, jag vill, jag vill, jag vill! 2-3 varv på den 1 mil långa banan, varav minst ett varv i mörker. Glögg och pepparkakor utlovas. Start vid Ensta Krog kl. 13.00.

Ja, det låter himla mysigt, men nu när jag faktiskt tycker att jag börjar bli bättre i foten så ska jag absolut inte riskera den genom att gå ut hårt. Jag kommer nog inte att springa på ett par veckor ännu. För även om jag är bättre så är det fortfarande en punkt som gör hiskeligt ont när man trycker på den.

Men, ett tips till er andra är det i alla fall. Man behöver inte vara anmäld till TEC för att vara med imorgon, så ta chansen! Jag började istället dagen med ytterligare ett bikrampass. Jag köpte ju ett tiodagars introduktionspass och tycker nog att jag har fått valuta för pengarna. Fem pass på nio dagar är ju inte så illa.  Det är supersvettigt och jobbigt, men jag tror att det gör nytta för hela kroppen och framför allt för foten.

Drömma går ju...

De senaste två månaderna har jag spenderat alla vakna timmar i nedanstående komipsar:

Vad är det med det? tänker kanske ni. Det borde väl vara alla löpares dröm att ständigt gå i löpardojjor. Ja, kanske det. Kanske om man faktiskt får springa i dem. Men jag får ju inte - kan ju inte - springa för närvarande. Ändå är löparskorna de enda som fungerar för mig. Jag går välklädd till jobbet varje dag och matchar med joggingskor. Så tråkigt! Jag vill ha snygga stövlar eller boots.

Igår när jag var på väg till ett möte slank jag in i en av mina favoritskoaffärer. De hade 50% rabatt på stövlar och boots... Tio minuter senare gick jag därifrån med nedanstående:

Äsch, man måste ju tro! Tro att foten är på bättringsvägen. Tro att jag kan testspringa före nyår. Tro att jag kan börja träna regelbundet i januari och tro att jag kan springa 8 mil i april... Och om jag kan göra det, jag då kan jag definitivt promenera i bootsen på väg till jobbet.

Och för att hjälpa tron på traven inledde jag morgonen med ett grymt bikrampass på fastande mage. Asjobbigt, men förhoppningsvis bra för såväl kropp som knopp. Sedan jobba några timmar och nu hemma för att ta hand om en trilskande frys. Eller ta hand om innehållet i frysen åtminstone. Ja, vi kommer inte svälta ihjäl den här helgen, det kan jag garantera!

Janne och tjejerna

Ibland säger det helt enkelt klick! Jag hann knappt komma in hos Ortoped-Janne idag förrän han hade lokaliserat den "onda fläcken", scannat av fötterna och skickat iväg beställningen på de formgjutna sulorna. Han var övertygad om att jag snart kommer vara helt bra i foten och därför är jag det också! Tron kan försätta berg eller hur är det nu igen?

Glad och upplivad är jag nu och det kommer inte bli sämre av att jag efter jobbet ska gå på bikramyoga tillsammans med Lotta och Camilla. Efter passet hinner vi förhoppningsvis med lite julshopping innan vi avslutar med god mat och rödvin på ett söderhak. 

Formgjutna sulor

Jag läste en lång, lång tråd på jogg.se om formgjutna sulor. Intressant. Jag hade tänkt att jag skulle skaffa gjutna sulor när foten är bra, dvs inte har någon svullnad alls, men som jag förstod diskussionen så är det viktigt att skaffa gjutna sulor direkt när man börjar få problem med fötterna. Då underlättas läkningen och man håller sig skadefri.

Så jag ringde upp ortopeden på Runner's Store och fick en tid direkt imorgon. Sånt gillar jag! Så här går det tydligen till:

Med hjälp av en tredimensionell scanner läses de obelastade fötterna av med röd laserstråle. Här avbildas in i minsta detalj varje fots unika uppbyggnad. 
Scannerbilderna skickas elektroniskt till Ortolabs produktionsenhet i Rundvik utanför Umeå. Där bearbetas alla data och en speciell fräs återskapar varje enskild fot i hårt PU-skum. 
Ortolab fotbäddarna tillverkas av avancerade material, som värms upp och vakumsugs på skumformarna. 
Fotbäddarna skickas sedan till Runners' Stores Ortolabspecialist Janne Forsman som gör inslipning, anpassning och utprovning enligt Ortolabs patent till individens fötter och skor. 


Det tar tydligen ca två veckor innan de är klara och eftersom min förhoppning är att börja springa så smått snart så är det väl lika bra att beställa de här sulorna så snart som möjligt.

Idag börjar det!

Om man ska följa Anders Szalkais träningsprogram inför Stockholm Marathon så börjar träningen idag! I alla fall om man följer programmet för att komma in sub4. Och det är ju det jag har för avsikt att göra.
Men på grund av foten får jag väl göra ett eget program den första tiden och dagens pass klarade jag av nu på morgonen. 1 km simning blev det. Men vet ni vad? Foten känns mycket bättre... Jag tror till och med att jag kommer att testspringa den inom ca 10 dagar. Det är i alla fall min förhoppning. Det går lite upp och ner, men igår kändes det superbra!

Lite uppmjukande bikram till så tror jag nog att jag ska vara på banan. Längtar!

Svettig planering

Ibland klagar jag på att veckorna går så snabbt, men det gör faktiskt helgerna också. Den här helgen till exempel hann knappt börja och nu är det söndag kväll. Tiden går fort när man har roligt, eller hur var det nu igen?

Jag var tillbaka på Bikramyogan i eftermiddags. Fascinerande! Jag fick redan känslan av att det gick lite bättre och framför allt att jag klarade värmen lite bättre än förra gången. Kanske inbillning... Men en sak reflekterade jag över och det var när vi gjorde stretchövningar i benen så klarade jag dem mycket bättre med vänster ben än med höger. Och det är höger fot jag har ont i. Kanske ett tecken på att jag verkligen behöver det här och att det kan vara bra för fossingen.

Annars är fotstatusen betydligt bättre än för två veckor sedan. Nu sätter jag ner hälen först när jag går och är inte alls lika besvärad. Men det är en punkt som fortfarande gör rejält ont. Ska försöka ha tålamod.

Jag har försökt planera kommande veckas träning och det är inte lätt att få in någon träning alls med tanke på alla jobbevents och glöggtillställningar man förväntas gå runt på. Men det är ju roligt också!
Får jag till allt som jag önskar så blir det nog simning på tisdag och yoga på torsdag och söndag. Det får nog räcka - resten av tiden ska jag äta pepparkakor och dricka glögg!

Some like it hot!

Jag har länge tänkt att yoga vore bra alternativträning för mig och jag har sneglat lite extra på bikramyoga, eftersom man då verkligen stretchar ut och mjukar upp alla muskler och leder. Jag tänkte att det nog kan ha positiv inverkan på min lilla fot.

Så jag googlade runt och hittade Bikram Yoga Söder, inte alltför långt bort från jobbet och bokade in mig på ett pass på fredag eftermiddag. Och eftersom den här veckan gått minst lika snabbt som alla andra veckor så sa det bara svisch och så var det fredag eftermiddag.

Jag kom dit i god tid och betalade för ett tiodagars introduktionspass. Det innebär att jag kan träna hur mycket jag vill under de kommande tio dagarna. Fast jag visste ju inte då om jag skulle vilja det... Lokalerna var fräscha och jag bytte om och fyllde på vattenflaskan. Jag hade med egen yogamatta, men man kan också hyra där. Jag gissar att vi var ca 30 stycken och till min förvåning var det inte enbart kvinnor, utan säkert 8-9 män.

Passet som skulle hålla på i 90 minuter började och jag hälsades särskilt välkommen eftersom jag var ny. Jag fick veta att mitt mål idag var att stanna kvar i lokalen under alla 90 minuter. Jag skulle ta det lugnt och inte anstränga mig för mycket, eftersom många som är ovana vid värmen bli illamående. Men jag tyckte faktiskt att jag hängde med riktigt bra! Åtminstone den första timmen. Jämför jag med den yoga som jag testat tidigare så skulle jag säga att det här är mer isolerade rörelser. Annars är jag van vid serier med rörelser som man ska komma ihåg, men här var det betydligt kortare övningar. Värmen och luftfuktigheten gjorde att hjärtat pumpade på och jag hörde hur det dunkade och dunkade. Riktigt obehagligt. Jag drack mycket mellan övningarna. Det var skönt. Hela kroppen fick sig en rejäl genomkörare och jag stretchade ut alla musklerna. Det var några balansövningar som jag hade svårt att göra på min onda fot, men i övrigt gick det bra. Mot slutet var jag ändå helt slut. Jag hade ingen klocka och tappade helt tidsuppfattningen. Hade ingen aning om det var fem minuter kvar av passet eller om det var trekvart. Som tur är var det snarare fem minuter när jag kommit till det stadiet och jag lyckades alltså hålla mig kvar i rummet hela passat. Mission accomplished!

Sammanfattningsvis kan jag säga att det var både tufft och skönt och jag kommer definitivt testa snart igen! Någon annan som kört bikram på sistone?

Simmar lugnt...

Började dagen i simhallen. Kanske kan bli en ny, god vana? 1500 meter blev det och det var riktigt skönt. Jag var där strax före 06.30 då de öppnade och det var en riktig liten kö. Gott om morgonpigga människor det finns! Som tur var skulle inte alla simma utan många valde gymmet och därför var det ganska lugnt i bassängen.

Trots simpasset var jag först av alla på kontoret! Så när folk droppade in satt jag där med självgod min och förkunnade hur hurtig jag är...

En annan rolig sak - jag har börjat sätta ner hälen först när jag går! Ja, jag vet att det låter knäppt att det ska vara en rolig sak, men så känns det definitivt för mig. Under två månader har jag satt i framfoten först och snedbelastat hela kroppen. Jag säger inte att det är helt smärtfritt att sätta ner hälen, men i det närmaste. Det är en punkt kvar där det gör hyggligt ont, men jag ser ljust på framtiden. Och så har jag börjat med lite specialträning för hälsporre som känns bra.

Kort sammanfattning: BRA DAG! :-)

Adventssimning!

Regn och storm och ganska varmt idag. Inget adventsväder direkt. Men istället för att vara ute i stormen valde vi att gå till badhuset. Medan man och barn busade och lekte, lyckades jag faktiskt simma 1500 meter. Jag är ingen vidare simmare. Jag kan enbart simma bröstsim och det går verkligen inte fort. Men det är ganska skönt. Känns ju inte som träning, men avkopplande och skönt. Och så får man ju basta sen. Kommande veckor är många kvällar uppbokade för julbord och andra kundaktiviteter, men jag ska försöka klämma in lite simning och lite yoga.

Nästa måndag börjar Anders Szalkais marathonträning. Tyvärr tror jag inte att jag kan börja springa då, men man vet aldrig. Det är väl i adventstider som mirakel brukar ske?

Bislett 24-timmars

Mirre på SM 100 km

Idag hejar jag på Miranda som springer 24-timmars i Norge. Hur cool som helst och jag är övertygad om att hon kommer överträffa sina egna förväntningar rejält. Loppet kan ni följa här. Så mellan allt pyssel med att plocka fram adventsprylar så tänker jag slinka förbi datorn då och då och kolla läget. Inatt däremot, under vargtimmen, kommer jag nog sova gott medan Mirre kämpar på. Heja heja!

Ont som gör gott

Idag fick foten sig en rejäl omgång på Agilokliniken. Stötvågsbehandlingen gör ont, men jag tror faktiskt att den hjälper. Svullnaden hade gått ner sedan mitt förra besök och naprapaten uttalade sig i försiktigt positiva ordalag. Snart kan jag börja med lite övningar för foten. Rulla en tennisboll under foten till exempel. Och tennisbollar har jag ju gott om, så det ska ju inte vara några problem. Och stretcha vaden och hälsenan. Vi talade också om alternativ träning och det har jag ju sagt ett tag att jag ska börja med, men ännu har det inte blivit av. Yoga ska det nog bli och jag är faktiskt sugen på att prova Bikramyoga. Att yoga i 40-gradig värme måste ju mjuka upp alla muskler och leder, eller hur?

Jag berättade att jag anmält mig till ett 8-milslopp i april och då sa han bara att ja, då behöver jag väl hinna med några långpass innan dess. Det tolkar jag positivt!

Helsida i Femina

Helsida om böcker och löpning

Mamma ringde och sa att jag är med i senaste numret av Femina. Vilken tur att jag har en mamma med koll! Det var flera månader sedan jag fick några intervjufrågor i samband med att vi lanserade ett nytt bokformat, excess. Men sedan glömde jag bort det och blev nu glatt överraskad. För inte nog med att jag fick prata om böcker - det blev en hel del om löpning och löparprylar också! :-)

Världens längsta marathonlopp!

Man kan ju fundera över vilket lopp det är? En mara är väl en mara oavsett var man springer det någonstans? Nix, där har ni helt fel! En mara är en mara om man springer den anvisade banan från punkt A till punkt B. Och det gör man tydligen inte på Marathon du Medoc - där springer man så vingligt att sträckan kan bli dubbelt så lång.

Ni måste klicka här, men kom tillbaka hit sen! Otroligt politiskt inkorrekt sajt, men jag kan inte låta bli att skratta. Hursomhelst, detta aslånga marathonlopp, där alla måste vara utklädda, fick jag i födelsedagspresent häromveckan. Roligt! Det går av stapeln den 8 september och jag springer tillsammans med Mats förstås. Tyvärr har han fått för sig att han ska bestämma vad vi ska klä ut oss till och upplägget är följande: Mats ska vara Elvis och jag ska vara Kinky Nurse!? Det låter ju galnare än själva loppet! Hmmm... undrar om det finns kompressionsnätstrumpor?

Alternativ träning

Den här helgen har det funnits många sociala löparevenemang i Stockholm. Surt att inte kunna vara med.   Jag har ägnat mig åt alternativ träning istället. Lövräfsning! Osannolikt många löv faller varje år från våra sju fruktträd och två björkar. Vet inte hur många säckar det blev, men det var i alla fall skönt att vara ute och lite överskottsenergi lyckades jag också bli av med.

Den ofrivilliga vilan får mig att reflektera en hel del över träning i allmänhet och löpning i synnerhet. Jag märker ju att det inte är träningen i sig jag vill åt. Jag har egentligen inga större problem med att inte träna. Jag menar, om det viktigaste hade varit att träna över huvud taget, så hade jag väl gått till gymmet eller simhallen. Nej, jag har istället kommit fram till att jag verkligen gillar att springa. Det är så skönt att bara låta benen gå medan tankarna fladdrar. Välgörande för kropp och själ helt enkelt. Jag gillar att springa ensam, men just nu är det mest de sociala bitarna med löpningen som jag saknar. Jag inser att löpningen faktiskt givit mig ett helt nytt socialt sammanhang som jag verkligen uppskattar.

Samma sak med tennisen. Det är inte enbart adrenalinkicken jag är ute efter, utan jag har genom seriespelet lärt känna nya människor i närområdet och det är ju alltid kul.

Men jag sitter inte enbart och surar över utebliven löpning - jag har ju plötsligt en massa tid att surfa runt och drömma om lopp och utmaningar. Och så mycket kan jag väl säga att 2012 verkar kunna bli ett riktigt roligt löparår. Fokus ligger på lite längre lopp och lite mer äventyr. Målsättningarna ska jag väl snart sätta upp här i högerspalten, men ännu ett litet tag behåller jag dem nog för mig själv...

Jag kollade min totala löpmängd för 2011 på jogg.se. 93 mil har det blivit. I september var jag säker på att passera 100 med råge och det hade verkligen känts skönt. Nu verkar väl det målet tveksamt. Nåväl, 93 mil är mer än förra årets 72 mil. Och 72 mil är betydligt mer än de sammanlagda 2 mil som jag lyckades prestera 2009. Det går framåt helt enkelt! :-)

När katten är borta...

...sköter Fröken Strävan ruljansen. Hela hösten har jag spanat på TEC100 - Täby Extreme Challenge. Utmaningen, som går av stapeln den 14 april, består i att springa 50 eller 100 miles. Sjukt långa och lockande distanser. "Anmälan öppnar inom kort" har det stått på hemsidan. Det finns endast 160 platser och de brukar ta slut väldigt fort. Jag blev orolig att anmälan skulle öppna precis när jag var bortrest och mailade till slut arrangören och frågade. Jo, anmälan skulle öppna dagen efter vi åkt iväg.

Jag hade ingen lust att ägna semestern åt att lurpassa på en dator, men fick hjälp av Fröken Strävan. Liksom jag har hon blivit mer och mer sugen på längre distanser och passerade 50 km i somras under Hornstull-Järna-evenemanget. Självklart måste nästa steg bli 50 miles.

Så nu är vi anmälda!!! 50 miles = drygt 80 km!! Vad har jag givit mig in på....? Ett äventyr kommer det att bli. Jag har kollat igenom anmälningslistan och glädjande nog kommer jag se en hel del kända ansikten. Skönt! Lars har slagit på stort och anmält sig till 100 miles!! Så modigt! Det tror jag att jag sparar till 2013.. ;-)

På svensk mark

Efter två härliga semesterveckor är jag tillbaka i Stockholm. Jag har badat, snorklat, kört moppe kors och tvärs över en paradisö, hostat i storstadens avgaser samt spenderat lyxtid med brorsan och hans familj. En rolig och varierad semester med andra ord.

Sönerna är alltid pigga på äventyr!

Trots att vi har hittat på en massa saker, så har jag varit noga med att vila foten. Ingen löpning, ingen tennis. Tyvärr har det inte hjälpt och på dagens återbesök på Agilokliniken var jag nära att börja lipa när jag fick höra att det kommer dröja ett antal veckor innan jag kan testa löparskorna igen. Svullnaden har inte gått ner och jag ska nu ta ytterligare en Voltarenkur.

Så eftermiddagen har varit ganska deppig. Lite jetlaggad och allmänt låg har jag i princip lagt ner hela mitt löparliv. Jag såg alla härliga sociala långpass försvinna i fjärran, tog farväl av alla adrenalinstinna tävlingsögonblick och funderade på om knyppling är det enda som återstår för mig?

Som tur är så skiftar mitt humör snabbt och nu har jag istället bestämt mig för att göra allt för att inom en snar framtid vara tillbaka i löparspåret. Första punkten är tyvärr att hoppa av gruppspelet i tennisen. Jag var ju så glad över att ha kommit upp i division 2, men nu kommer jag boka av resterande matcher i serien och lyda doktorns order. Jag kommer även boka av den sociala tennistimmen med Katarina på torsdagsmorgnar under några veckor framöver.

Andra punkten är alternativ träning. Svårt. Jag springer ju inte för att träna, utan för att det är så roligt! Samma sak med tennisen. Samtidigt så är jag van vid att röra på mig och då är det frustrerande att plötsligt sluta träna. Så vad finns det för alternativ? Jag kan ju simma till exempel - det lär ju vara bra. Eller så letar jag reda på mitt gamla SATS-kort och testar spinning. Eller varför inte äntligen skaffa mig de där snygga överarmarna jag alltid velat ha? Möjligheterna på gymmet är stora, om än inte särskilt lockande.

Huvudsaken är ju att foten blir bra, för nu börjar planerna för 2012 bli mer konkreta och det kan bli ett spännande och äventyrligt löparår. Fortsättning följer!

Säsongsvila på gott och ont

En hel vecka utan träning. Ingen löpning och ingen tennis. Dessutom en extremt intensiv och jobbig arbetsvecka med strategimöten och konferenser, vilka ju alla är ledda av mig. Så jag hade nog verkligen behövt komma ut och rensa tankarna lite.

Ett besök på Agilokliniken satte dock stopp för det. Naprapaten var inte alls nöjd med foten. Fortfarande svullen och öm, så jag är nu satt på Voltaren-kur (tablettform) och måste ha foten tejpad hela tiden - inte bara när jag gör något ansträngande.

Jag får väl ändå säga att tajmingen för skadan är bra (om en sådan någonsin kan vara bra). Det är dags för vila och jag vilar helt enkelt väldigt intensivt just nu. Imorgon bär det av till varmare breddgrader och jag ska njuta av att göra ingenting. Förhoppningsvis kommer jag hem pigg och solbränd med en läkt fot!

Tills dess vilar även bloggen!

Hoppsan! Jag är i division 2!

Många bollar på banan

På jogg.se finns det just nu en tråd om vilka andra passioner löpare har vid sidan om löpning. För mig är det tennis. Egentligen började jag springa enbart för att jag fick tennisarm och inte kunde spela. Idag skulle jag nog säga att löpningen är viktigare för mig än tennisen, men egentligen är det så att jag vill ha båda för de fyller helt olika funktioner.

Löpningen ger mig möjligheten att få vara för mig själv och låta tankarna flyga hit och dit. Jag får tid att bearbeta tankar och känslor. Jag kan fundera på jobbrelaterade problem och så vidare. Tennisen är precis tvärtom. Jag kan inte tänka på något annat än att slå på den gula bollen. Det är ett sätt att tömma hjärnan och rensa bort allting. Båda är nog så viktiga.

När jag blev bättre i armen, dvs nu i augusti, återupptog jag vårt så kallade gruppspel i min tennisklubb. Det är ett system där vi spelar en match i veckan i olika nivåer. De två bästa i varje serie går upp en division och de två sämsta går ner en division. Men jag har under serien mest fokuserat på löpningen och inte hållit koll på hur det gått på tennisen. Jag vet förstås att jag har vunnit ett par matcher, förlorat en och spelat lika på en, men vilken ställning jag hade i gruppen hade jag ingen aning om.

Döm därför om min förvåning när jag häromkvällen fick mail om att jag låg överst i min division och skulle bli uppflyttad till tvåan! Kul! Synd bara att jag har ont i foten.

Ikväll har jag haft första matchen. Tejpade foten ordentligt och körde för kung och fosterland. Det var betydligt tuffare än i division 3, men himla roligt. När timmen var slut stod det 5-4 till min motståndare. Vi hann alltså inte ens spela ett set på en timme, vilket väl säger något om att det var långa game och roligt spel. I det läget blir poängen 2-1 till henne, så jag blir alltså inte lottlös trots att jag låg under.

Hursomhelst är jag grymt nöjd med min insats. Vi spelade jämnt och jag bjöd motstånd. Mycket rolig start på helgen! Vad gör ni när ni inte springer?

S.M.A.R.T!

Idag har jag varit på kurs. Suttit stilla hela dagen och tittat på ett oändligt antal slides i powerpoint. Visioner, mål och affärsplaner har virvlat förbi. Det här lärde jag mig:

S - Specifikt: Det viktigaste med ett mål är att det är specifikt, det vill säga att du i formuleringen svarar på frågan VAD det är för resultat du vill uppnå.

M - Mätbart: Målet ska vara mätbart så att man på ett enkelt sätt kan svara på frågan om du har uppnått målet eller inte.

A - Attraktivt: Ska vara attraktivt för dig och din ledning.

R - Relevant: Formulera för dig själv varför just detta mål är attraktivt för dig.

T - Tidsbestämt: NÄR ska du mäta huruvida du klarade det eller inte?

Vad säger ni, det här går väl att applicera på mycket mer än affärsplaner? Jag kan ju lätt använda denna formel på de tre mål jag haft för löpningen under 2011. Det är möjligtvis A:et som kan komplicera. Är det attraktivt för min ledning (familjen i det här fallet) att jag löptränar mest hela tiden? Eller blir jag attraktiv för min ledning om jag löptränar mest hela tiden? Det är kvällens knäckfråga! ;-)

Inspirationskväll

När man inte får ge sig ut i höstmörkret och springa, så får man mata abstinensen med andra löprelaterade aktiviteter. T ex kan man gå ut och shoppa löparprylar, eller träffa andra nördiga likasinnade. Ikväll valde jag det sistnämnda när jag var på "löpar after work". Petra och Ellinor delade med sig av sina erfarenheter och tips.

Fröken Strävan och jag möttes upp innan och tog oss tillsammans till Floragatan. Där träffade vi ungefär 40 andra tjejer och fick först ta för oss av en härlig buffé med lasagne och diverse goda tillbehör. Medan vi länsade faten berättade först Petra om hur hon antog en maratonutmaning via jobbet och hur hon sedan kom att älska löpning i olika former. Ellinor fokuserade i sin tur mera på prestation. Vad är en prestation? Måste den vara mätbar? Och hur hittar man rimlig utmaning?

Det blev en mysig kväll med många skratt och för min del fick jag väl också insikten att jag har kommit en ganska bra bit på väg som löpare. Kändes fint!

Lätt på foten?

Vad gör man när man inte får springa? Det finns förstås mängder av alternativ träning plus att åtminstone jag har en massa minuskonton när det gäller familj och vänner som skulle uppskatta att fyllas på med lite kvalitetstid. Så inte skulle det gå någon direkt nöd på mig om naprapaten gav mig löpförbud, men det var faktiskt med viss vånda som jag i eftermiddags begav mig till Agilokliniken.

Dags för domen!

Jonas konstaterade raskt att jag har plantar fasciit, vilket tydligen är ett förstadium till hälsporre. Han tryckte på ett ställe under foten och jag höll på att hoppa ur skinnet av smärta. När han tryckte bara någon centimeter därifrån kände jag över huvud taget ingenting. Så att han hittat rätt var tydligt. Ingen löpning på ett tag framöver och helst ingen tennis. I så fall endast med tejpad fot.

Hjärtat sjönk förstås, men han sa också att eftersom stötvågsbehandlingen funkat bra på mig när det gällde tennisarmen så hade han goda förhoppningar om att även detta ska gå bra. Dessutom tyckte han att jag hade kommit till honom tidigt - många dras tydligen med besvär i åratal utan att söka hjälp och då är det också mycket svårare att bli av med. Behandligen är på fem veckor och därefter ska jag förhoppningsvis kunna börja träna lite igen.

Lite bastning fick jag förstås också för att jag sprungit ett fem mils terränglopp med ont i foten... Dumt kanske i efterhand, men jag är ändå lite glad över att jag lyckades genomföra. Nu ska jag vara duktig och inte fresta foten alltför hårt så ska det här nog gå bra.

Stötvågsbehandlingen gjorde ont förstås, men sedan fick jag foten tejpad ordentligt och nu anstränger jag mig för att inte belasta den. Jag får väl ägna mig åt att surfa runt och drömma om vårens utmaningar...

Vältejpad

 När jag kom hem vispade jag ihop en omelett som jag serverade med svamp och avocado. Till och med barnen gav den godkänt. Blåbärssmoothie till efterrätt.

Omelett med svamp och avocado

Blåbärssmoothie till efterrätt!

Nä, nu blev det ju värsta matporren här, men nåt får jag väl trösta mig en dag som denna.

Välförtjänt genomkörare

Klok som jag är hade jag alltså i förväg bokat in en tid för massage, så här dagen efter Hässelbyloppet. Och det var fantastiskt skönt att få sjunka ner på britsen och bli rejält genomknådad. Musklerna i benen, framför allt vaderna protesterade först högljutt, men resignerade och blev efter hand helt mjuka och nöjda.

Jag var helt groggy när jag vacklade hem efter trekvart på vårt lokala lilla spa. Detta var alltså steg ett i renoveringsprojekt "Kroppen". Imorgon eftermiddag är det dags för Agilokliniken och stötvågsbehandling av onda foten. Hoppas verkligen att det ska ha effekt. Det konstiga är att foten funkar ganska bra när jag är igång. Springer eller spelar tennis. Men när jag går omkring här hemma eller på jobbet då gör det ont. Och på morgonen innan jag har kommit igång och fått upp kroppsvärmen. Så jag hoppas på positiva besked imorgon, för jag längtar redan ut!

Säsongsavslutning med PB

Det blev ett litet PB på Hässelbyloppet trots allt! Tävlingsinstinkten vaknar så fort jag hamnar i startfållan. Idag hade jag fått med mig en hejarklack bestående av Mats och två av barnen. Vi kom till starten i god tid och även om solen sken, så var det ganska kallt. Lars dök upp, taggad och glad. Han skulle starta 12.30, medan jag var i gruppen före, dvs 12.20. Så fort vi hade applåderat iväg 12.10-gruppen så gick jag in i startfållan för att få ett bra utgångsläge. Försökte värma upp lite och komma i stämning. Alla var glada och förväntansfulla. Startskottet gick och jag sprang iväg. Tittade inte alls på klockan utan försökte komma in i en snabb och bra rytm där jag kände att jag kunde ligga och bara mata på. Snittade på 13,3 km/h efter två kilometer. Promising!

Jag hade räknat ut att om jag snittade på 12,3 km/h på hela loppet så skulle jag komma under 49. Så 13,3 var ju strålande. Ytterligare ett par kilometer och jag låg kvar på 13.3. Sedan ebbade krafterna långsamt ut. Jag såg snitt-tiden gå ner under 13 och mot 12,7. Ett tag ville jag bara ge upp och börja gå. Jag var dessutom kissnödig och hade problem att hålla tätt. Ett vanligt problem bland idrottande kvinnor som fött en massa barn, men ett problem som det inte pratas och bloggas så mycket om. Och när man väl börjat tänka på det är man definitivt inne i en ond spiral.

Så det var några tuffa kilometer där på mitten, men nedräkningen hade ju börjat och jag är inte den som ger upp. Ett PB var inom räckhåll och jag segade mig vidare. Mats D stod och hejade vid 8 km och lovade att det inte var några uppförsbackar kvar. Tack för den energikicken! Och han hade rätt, för nu började den långa rakan förbi skolan och vidare mot idrottsplatsen. Klockan visade ett snitt på 12,5 km/h när jag passerade 9 km. Jag började möta en massa löpare som redan varit i mål och nu var på väg mot sina bilar och T-bana. In på idrottsplatsen och benen trummade på. "Heja mamma, heja mamma" hörde jag barnen ropa och Mats hojtade "Du kommer under 49!". Gasade på de sista metrarna och kom i mål på 48:23! Trött och lycklig.

Barn, blommor och medalj - kan det bli bättre?

Hade jag inte haft värsta dippen vid 5-6 km så tror jag bestämt att jag kommit sub48. De första 4 km var magiska! Det bara flöt på. Jag skrev i ett inlägg nyligen att jag inte var sugen på att förbättra mitt milrekord, men just nu är jag beredd att ta tillbaka det! :-)