Jag glömde spotta...

...när jag var på den trevliga vinprovningen igår. Så imorse kände jag mig faktiskt lite svag. Ultraintervaller var inte att tänka på och dessutom hade jag lovat hjälpa barnen att fixa lite olika saker idag. Livsandarna återvände efter en rejäl frukost och sedan var det bara att ta tag i allt: skjutsa till klättringen, handla, hjälpa till att packa till skolresan etc. Men jag hade verkligen bestämt att det inte skulle bli någon mörkerlöpning idag - en så här fin dag måste man ta tillvara lite på i alla fall.

Så vid halvtre-tiden kom jag äntligen iväg. Men hu så segt det var i början! Tungt och jag svettades som en gris trota att jag verkligen tog det lugnt. Efter några kilometer började det lossna och när jag passerade 6 km insåg jag att jag faktiskt sprungit på under 6-minuterstempo hela tiden. Så himla seg var jag alltså inte! Det gav nya krafter och benen trummade vidare. Den här marginalen tänkte jag verkligen inte släppa. Så när jag slutligen kom i mål efter 10 km var det med tanke på snömodd och is på den helt acceptabla tiden 58:20. Skönt!

Sol i sinne!

En åsna mellan två hötappar

I höstas missade jag möjligheten att vara med på värsta galenskapen - ultraintervaller som annonserades på jogg.se. En mil var tredje timme skulle avverkas under ett dygn. Alltså totalt 8 mil. Alla springer där det passar dem och registrerar sedan på jogg.se så att en vinnare kan koras. I motionsklassen räcker det att springa några av intervallerna. Klart jag var sugen, men som sagt, det passade inte då.

Nu kommer chansen igen! På lördag kan den hugade springa 8 x 10 km, gå in och kolla på http://www.jogg.se/Misc/Ultraintervall.aspx . Så detta har jag funderat på hela veckan och faktiskt mentalt försökt ladda för. Men nu har jag hittat något annat! Vad säger ni om det här alternativet? http://www.funbeat.se/discussion/show.aspx?ThreadID=928204
Här springer man i grupp alla gator på Östermalm i makligt tempo. Ultradistans utlovas för den som orkar. Fördelen här är förstås sällskapet. Jag insåg ju i lördags att en kilometer i sällskap går dubbelt så lätt som en ensam kilometer. Så just nu lutar jag åt Öfvre Östermalm. Men förmodligen blir det familjen och alla barnens aktiviteter som avgör vad det blir på lördag. Vad väljer du?

Vroooooom!

Nja, riktigt så snabbt lät det kanske inte när jag kom iväg på min kvällsjogg. Men med tanke på att det var så grymt halt, så tror jag ändå att det får räknas som snabbt. Jag tog den gamla 6 km rundan - den som alltsom oftast får ge vika för den nya milrundan. Det knastrade under dubbarna och tankarna flög som vanligt fritt och skönt.

Jag inser att jag inte satt upp tydliga mål för 2011 här på bloggen. Det kommer inom kort. Men Sthlm Marathon och utmaningen mot Hans-Olov är ju det viktigaste. Om jag ska ha något mål över huvud taget gällande hastighet så är det att klara milen under 50 minuter. Jag sprang Hälsoloppet i augusti på 51:37, så helt omöjligt känns det ju inte.

Återkommer inom kort med tankar om lopp och andra utmaningar under året. Nu måste jag nog hinna med lite jobb också innan bingen kallar.

Varför blir jag så röd över näsroten när jag springer? Svara på det - den som kan!

En mils återhämtning

Jo, jag var allt lite stel när jag vaknade i morse. Framför allt i höfterna. Men det fanns ingen tid att beklaga sig över det, utan idag var det min tur att få följa med Samuel på friidrottstävlingar. Och det är så roligt! Idag var det 60 meter häck och höjdhopp som gällde. Det blev personbästa i häcklöpningen, men i höjdhoppet hade nog Samuel hoppats på mer. Här är i alla fall dagens hjälte!

Samuel laddar inför häcklöpning.

När vi kom hem tänkte jag att det var dags för en liten lugn återhämtningsjogg. Max 6 km tänkte jag. Kände mig faktiskt inte speciellt sugen på att ge mig ut. Men det var fortfarande lite dagsljus och så fort benen började röra sig så glömde jag bort det onda i höfterna och det var helt enkelt underbart att springa! Men halt! Aldrig har jag väl varit så glad åt dubbarna som idag - rena rama isgatan! Benen trummade på och hux flux insåg jag att det var milrundan jag sprang. Inte så fort, men ändå betydligt snabbare än igår. Om det kan kallas återhämtningsjogg vet jag inte, men nöjd och glad är jag i alla fall! :-)

Det är kul att springa!

Men vem är det som lurar i bakgrunden? Kan det vara samvetet?

Nytt distansrekord

Efter ca 15 km

Idag var det dags för gruppträningen med Running Sweden som jag skrev om häromdagen. Jag får erkänna att jag var lite nervös. Här tränar man för ultradistanser och jag var rädd att inte klara av vare sig tempo eller distans. Redan strax efter sju imorse åkte jag hemifrån och styrde kosan mot Rönneberga Gård som ligger längst ute på Lidingö. Löpare höll på att samlas och efter att ha lämnat av diverse prylar och snört på mig mina Icebugs fick vi välja grupp. En skulle hålla 5:30-tempo och den andra lite drygt 6:30-tempo. Jag valde den långsammare gruppen av ren självbevarelsedrift.

Vi var ca 15 löpare i min grupp och som vanligt förvånades jag över hur snabbt kilometrarna passerar när man har sällskap. Jag var aningen frustrerad av det långsamma tempot i början, men visste att jag skulle uppskatta detta senare under löpturen. Första 14 km gick lätt och då passerade vi på nytt Rönnerberga Gård och hade vätskepaus. Skönt. Här hoppade några löpare av och i en mindre grupp gav vi oss i kast med andra varvet. Slingan var inte identisk med första varvet och vi lyckades springa lite fel och fick vända. Plötsligt hade 24 km passerat och därmed mitt distansrekord! Härligt! Nu gick det nog lite trögare och jag började få känningar i ländryggen, vilket jag ofta får på långpass. Men det var inte värre än att benen trummade vidare och hux flux var tillbaka vid utgångspunkten med 30 km i benen! :-)

Nu såg jag fram emot en varn dusch, men tyvärr fanns enbart iskallt vatten kvar i ledningarna. Helt omöjligt att duscha säger jag! Jag svabbade av mig så gott det gick, men kände mig ändå hyfsat ofräsch när jag satte mig vid lunchbordet. Det var kul för det var faktiskt en hel del såna "loners" som jag, dvs personer som kommit ensamma. Det var roligt att höra alla berätta om sina löparprestationer och kommande utmaningar. Alla var vrålhungriga och lasagne, sallad och mackor försvann i ett nafs.

Sedan var det dags för en kort presentation av Rönnerberga Gård, Running Sweden och sedan var det MarathonMias tur. Jag har ju följt hennes blogg ett tag nu och det var roligt att höra henne berätta om vad som driver henne och lite mer om hennes ultralopp.

Jag blev förstås sugen på att anmäla mig till Lidingö Ultra, men eftersom det bara är ett par veckor före Sthlm Marathon så tror jag att jag ska vara klok och koncentrera mig på det.

Mycket nöjd körde jag hem till familjen. Nu är jag lite trött och stel - vi får väl se hur det känns imorgon! :-)

Ultraträning

Jag hittade nedanstående intressanta erbjudande på MarathonMia blogg. Kunde inte motstå att anmäla mig, men nu ärjag lite nervös... Och lite förkyld... Hur ska det gå?

Marathon Mia, ultralöpning och lyxlunch

2010 års bästa träningsbloggare, MarathonMia, föreläser den 5 februari på Rönnerberga gård (Lidingö). I samband med detta kan man också vara med på ett långpass om ca 30km som Running Swedens ultratjejer Kajsa och Carina leder. Är man intresserad av att stifta närmare bekantskap med ultralöpning är detta mer eller mindre ett måste!
Kostnad 150kr. Här kan du läsa mer och göra din anmälan.
En lyxig lunchbuffé finns att tillgå till ett självkostnadspris om 100kr - troligtvis värt att komma till Rönnerberga denna förmiddag enkom för lunchen...

Carina som kommer att leda ultraträningarna - här längst fram bland Lidingödeltagarna från 2010.