Blodprov, sänka och EKG

Med risk för att låta mer än lovligt gnällig - jag är fortfarande inte helt frisk. I måndags förlorade jag tålamodet och gick till läkaren som tog massor av prover, till och med EKG. Men allt var ok och han sa att det är bara att vänta så ska krafterna återkomma.

Så jag väntade och slutligen i torsdags kunde jag inte vänta längre. Stack iväg i solen och sprang 10 km. Det var jobbigt, men härligt. Nästa dag, på långfredagen sprang jag 6 km. Kändes fortfarande ok. På lördagen vaknade jag dock med halsont igen. Jag blir så trött...

Hela påsken har solen strålat och ALLA människor är ute och springer. Med endast fem veckor kvar till Stockholm Marathon borde jag verkligen också göra det. Men vad ska ska man göra då när hälsan inte infinner sig? Några tips?

Jag tycker att jag äter riktigt bra och jag kan heller inte klaga på att jag sover för lite. Visst är det intensivt tempo både på jobbet och hemma, men så har det ju alltid varit. Förstår verkligen inte.

Nä, ikväll tänker jag lägga mig tidigt. Sova nio timmar och vakna FRISK! Jag tänker känna mig pigg! Och sedan blir det löpning så mycket det bara går.

Träna när man är förkyld?

Ja, jag vet egentligen inte hur det är med det där, men idag blev jag så himla stressad över att inte kunna träna, att jag trots allt gav mig ut på en liten lunk. Jag har ju inte ont i halsen eller feber längre, men jag är grymt snuvig och hotar en del. Men solen strålade och jag ville verkligen ut. Så det blev exakt 6 km i 5,50-tempo. Kändes ok. Benen var riktigt pigga och jag gjorde mitt bästa för att inte dra ner kall lift i lungorna. Jag har ju hört en del om hjärtmuskelinflammation, men det hoppas jag verkligen att jag slipper.

Imorgon sticker jag till London med jobbet och där finns det inte en minut över för löpning. Tidigast onsdag kan det bli av igen och den 28 maj kommer allt närmare....

Prags uppgång och fall

Ojoj, nu har jag inte skrivit på ett tag igen. Det här är ju en träningsdagsbok - vilket innebär att om jag inte tränar så blir det inget bloggande. Men nu närmar sig Stockholm Marathon med stormsteg och i takt med detta ökar ångesten...

Mitt senaste inlägg handlade om Premiär loppet. Efter det sprang jag hem från jobbet några dagar senare. Bildbevis kommer här:

Hem från jobbet och det är fortfarande ljust!

Ja, det mäktigaste med de här åtta kilometrarna vare att det var ljust när jag kom hem, och ändå tror jag inte att jag kom iväg från jobbet förrän vid 18.30. Härligt!

Lite senare i veckan, på torsdagen den 31 mars, var det dags att åka till Prag. Föräldrarna hade kommit från Göteborg för att ta hand om barnen och Mats och jag skulle få fyra härliga dagar på tu man hand med löpning, kultur, god mat och tjeckisk öl.

I avgångshallen på Arlanda.

Det började med att jag mådde lite halvdåligt när det var dags att landa. Mycket luftgropar. Det gick bra, men jag kände mig lite kallsvettig när vi klev av och plockade upp vårt bagage. Vi köpte biljetter till flygbussen och det visade sig vara en liten shuttlebus med fönster som man inte kunde titta ut genom. Jag mådde allt sämre på väg in mot stan och fick slutligen tömma Taxfree-påsen för att använda den på annat sätt... Bra start på den romantiska resan....
Nåväl, vi checkade in på vårt trevliga hotell i gamla stan och gick sedan iväg för att hämta våra nummerlappar. Jättekul! Jag fick en vit löpartröja och min nummerlapp med chip etc. Kände mig stark och tänkte att det kommer bi toppen på lördag. På kvällen när jag skulle somna kände jag plötsligt att det kliade i halsen. Äh, inbillning, tänkte jag, men nästa morgon var jag helt sänkt.

Så himla surt! Jag försökte hålla mig på benen och vi strodade på stan och lyssnade på musik och åt god mat, men jag mådde verkligen dåligt. På lördag morgon var jag ännu sämre, men följde med Mats till starten. Jag tänkte lämna tillbaka min nummerlapp med chipet, men då stod det en tjej där och ville köpa en startplats, så jag sålde min nummerlapp och fick tillbaka en liten slant åtminstone. Å andra sidan får jag ju leva med hennes tid...

Mats före loppet.

Uppvärming!

Mats ställde sig i sin startfålla och värmde upp. Kl. 12.00 gick startskottet och jag tog en promenad en stund innan jag kom tillbaka till målområdet för att heja på min älskling. Det var en varm och solig dag och jag förstod att många överrumplades av värmen. Petra Månström som driver Maratonbloggen var en av dem som tänkt slå personligt rekord, men jag förstod att även hon var ovan vid värmen.

Mats kom i mål på 1:53:15. Sex minuter långsammare än i höstas, men helt ok för en person som bara tränat längdskidor hela vintern. Här har vi min vinnare:

Prag är vackert!

Efter det att Mats pustat ut och ätit sin banan begav vi oss mot hotellet. Ett stopp för en kall öl tog vi också. Senare på kvällen gick vi på konsert och åt en lyxig tjeckisk middag. Jag var besviken över att inte kunnat genomföra loppet, men glad för Mats skull och vi fick ändå några dagar för oss själva, vilket kan vara välgörande.

Se hur svag jag ser ut...