tisdag 27 september 2011

Status

Lång bloggtystnad. Om någon undrar vad jag har gjort under den här tiden, så är svaret att jag inte har sprungit. Inte en meter. Efter halvmaran fick jag obegripligt ont under höger fot. Mitt i hålfoten liksom. Jag linkade omkring och försökte att inte belasta där, vilket snabbt gjorde att jag fick ont på andra ställen.

I onsdags åkte jag till bokmässan i Göteborg. Årets höjdpunkt i min bransch. Det är också årets jobbigaste, mest hektiska och framför allt roliga dagar. Under fem dagar jobbar och festar man dygnet runt. Så här ser dagarna ut:

Full fart i montern!

Över 100.000 mässbesökare, vi sålde över 10.000 böcker. När mässan stängde i söndags kl. 17 packade vi ner montern och var hemma i Stockholm efter midnatt. Trötta och glada. Och förkylda.

För oj vad förkyld man blir på mässor - det gäller tydligen alla. Jag var den av oss som fick ont i halsen först och idag har jag mest snuva och en enveten hosta, men  mina kollegor är fortfarande i den värsta fasen.

Så det var statusen det. Trött, förkyld, glad och lite ont i foten. Ja, för foten blev ju inte bra av att stå på ett hårt mässgolv i fem dagar, men jag tycker nog att den är bättre. Inte så att jag vill springa på den, men till helgen hoppas jag kunna komma ut på ett pass.

Men den här långa statusuppdateringen måste ju leda till något. Och det gäller förstås SUM. Sörmlands Ultra Marathon som går av stapeln den 8 oktober. Sista anmälningsdag är imorgon. Jag har varit sugen på detta länge, men velat fram och tillbaka om jag verkligen klarar av det. Terränglöpning är definitivt inte min bästa gren. Men nog skulle jag väl ändå kunna genomföra? Kan man se det som ett härligt långpass eller dras man ohjälpligt med i tävlingen? Jag vet faktiskt inte.

Idag resonerar jag så här: Jag har drygt tio dagar på mig att bli helt frisk - det känns lovande och rimligt att jag blir det. Den 8 oktober kan vara en sådan härlig höstdag som det är idag och då skulle det vara underbart att ägna dagen åt att springa i det sörmländska landskapet. (Det kan förstås också bli en regnruskig höstdag, men här väljer jag att tänka positivt.)

Nu känner jag efter - jo, jag känner att jag fortfarande vill! :-)

måndag 19 september 2011

Återhämtning

Benen var förvånansvärt pigga igår, men jag har fått ont under ena foten. Precis i hålfoten liksom. Är väldigt besvärad just nu, men hoppas att det är övergående. Söndagen gick i ett härligt, lojt tempo. Efter skön frukost med lång tidningsläsning åkte vi till Restaurang J i Nacka Strand och smorde kråset på deras brunch. Så mycket mat! Och vilken dessertbuffé! Här kan man verkligen snacka om att superkompensera. Tog det lugnt hela eftermiddagen - en promenad var det jobbigaste jag tog mig för. :-)

Mums!

En långsam återhämtningsdag var nog bra, för den här veckan som börjar nu är det bokmässa i Göteborg och det är faktiskt årets stressigaste och mest intensiva vecka för mig. Från onsdag morgon till söndag kväll blir det inte många timmars vila för mig. Försäljning på mässan hela dagarna, mingel, kundmiddagar och festligheter på kvällarna. Det räcker att jag börjar tänka på det nu, så inser jag att det är dags att gå och lägga sig nu...

söndag 18 september 2011

Sthlm Halvmarathon - the story

Igår var det alltså dags! Jag skulle uppnå det andra av säsongens två uppsatta löparmål, nämligen halmaran sub1.50. Till saken hör att jag endast har sprungit två halvmaror tidigare. Den första var Sthlms Halvmara förra året då jag mycket nöjd kom in på 1.59.12 och ett par veckor senare Ålands halvmara där jag fick tiden 1.54.09.

Så att målet skulle vara sub1.50 var lätt att förstå, men när jag började räkna på vilken snitthastighet jag måste hålla så blev jag minst sagt nervös. Veckan innan hade jag haft problem med en hälsena, men när jag vaknade igår morse kände jag mig faktiskt helt okej. Lite pirrig och spänd av förväntan.


Ombytt och färdig att ge mig in till stan

I år hade jag sällskap av Camilla som skulle springa sin första halvmara. Tyvärr har det inte blivit något alls av den gemensamma löpträningen vi hade tänkt oss i sommar, men Camilla har tränat ordentligt, även om hon aldrig sprungit så långt som 21 km. Rekordet låg kring 16 km.

Flera andra bekanta skulle springa, men tyvärr fick jag sms från Fia som var hostig och förkyld och var tvungen att ställa in. Så surt, för hon hade verkligen laddat.

Jag åkte in till stan i god tid och hann snacka lite med Mats L och några andra. Sedan kom Camilla och vi lämnade in våra saker och gav oss iväg mot startfållan. Camilla var i startgrupp D och jag i C. Vi skulle inte springa tillsammans, utan mötas upp efteråt. Jag gissade på att Camilla skulle komma in på 1.56, men själv trodde hon mer på 2.14. Ganska stor skillnad och ni kan ju gissa vem som känner henne bäst? :-)

Louise och Camilla före start

I startfållan träffade jag Lars från TSM. Vi brukar hålla ungefär samma tempo och hade också samma mål, så vi bestämde att vi startar tillsammans, så får vi se sen om vi håller ihop eller en kanske drar ifrån. Lars verkade grymt taggad, så det skulle väl inte bli jag som drog ifrån, tänkte jag.

Pang, gick starten och vi kom iväg. Lite trångt i början, men okej. Ganska snart efter start sprang vi in i tunneln och här ballade ju alla klockor ur. På min klocka blev det konstigt nog som om jag hade sprungit längre än jag i själva verket hade. Det skilde på ungefär 350 meter, vilket gjorde att min snitthastighet blev bättre på klockan än i verkligheten. Lite stressande eftersom jag helt hade snöat in på att hålla minst 11,5 km/h i snitt för att klara sub1.50. Men min klockan stod länge på att jag snittade på 12,5 km/h och det stämde ju inte.

Uppför Torsgatan och den är himla tråkig tycker jag. Runt Vasaparken och sedan över till Kungsholmen. Här fick jag grymt håll! Det gjorde så ont att jag knappt kunde andas! Men jag vet ju att det brukar släppa efter ett tag så det gällde bara att försöka härda ut. Jag sa till Lars att jag hade håll så att han inte skulle vänta på mig, men ungefär där tror jag att han saktade in lite och efter det såg jag faktiskt inte honom mer. Hållet släppte efter ett tag och vid 7 km var det vätskekontroll. Jag var lite i valet och kvalet, men bestämde mig för att skippa det och springa på.

Nu var det jobbigt! Tempot var högt och jag var rädd att jag inte skulle hålla ända in i mål. Ner på Norr Mälarstrand. Här är det platt och fint och det går att bara mata på. Passerade milen på 49:44! Så nu har jag faktiskt sprungit milen sub50 TVÅ gånger! Skillnaden nu från I Form-loppet var bara att jag inte kunde kasta mig ner i diket och pusta ut. Mer än hälften kvar...

Jag drack på nästa vätskestation och tänkte på Petra som brukar skriva om hur mycket man kan "grisa" på lopp. Jag grisade på efter bästa förmåga. Vattnet rann över tröjan och endast en bråkdel hamnade i munnen...

Passerade Riksdagshuset och ut på Skeppsbron. Då kom de bästa tjejerna springade mot mål. Jag missade Isabellah, men såg tvåan spurta mot målet. Då hade jag ungefär 8 km kvar. Ner på Söder Mälarstrand och jag pressade på. Här fick man bitar av powerbars och dricka vilket jag tacksamt skvimpade i mig. Och nu började också något form av nedräkning. När jag passerade 16 km räknade jag ut att chansen till sub1.50 fanns kvar, men samtidigt är den långa sträckan vid Tanto ganska trälig och krafterna började definitivt sina. Tog Dextrosol vid 17 km och kämpade på. Uppför backen efter Mariatorget och sedan ner för Götgatan. Segervittringen började infinna sig! Ja, sergervittring som i att nå sitt mål, menar jag. Skeppsbron kändes ovanligt lång och i svängen upp vid slottet var krafterna i princip slut. Jag brukar säga att jag alltid har spurtkrafter kvar, men den här gången var det inte mycket till spurt. Men i mål kom jag på finfina 1.47.20! Otroligt nöjd!

Fick min medalj och "goodiebag" och stod kvar strax efter målet för att se om jag kunde hitta Lars. Blev snabbt kall och gick och hämtade ut överdragskläder och väntade in Camilla. Behövde inte vänta länge - hon kom in på strålande 1.56.13 (vad var det jag sa!)

Svettig och glad Camilla!
Men dagen var inte över nu! Efter lite halvhjärtad stretch åkte vi hem till Camilla. Dit anlände också hela min familj och sedan blev vi bjudna på världens härligaste middag av Mattias. Camilla och jag snabbduschade och sedan var det underbart att sjunka ner vid dukat bord och bara njuta av den goda maten. Kort sagt - en fantastiskt spännande, jobbig och rolig dag som avslutades på allra bästa sätt!

1:47:20!! :-)

fredag 16 september 2011

Nummerlapp hämtad

Nummerlappar i Kungsträdgården
Vilken härligt intensiv dag jag haft idag! Först av allt lite eftertrött efter gårdagens lyckade jobbevent. En hel massa skrivbordsjobb på förmiddagen avslutades med en lyxig lunch på Gondolen. Sedan lyckades jag kila iväg till Kungsträdgården och hämta ut min nummerlapp innan det var dags för jobbmöten.

Jag hade lite bråttom så jag hann inte kolla på alla erbjudanden, men stämningen var god. Och hur är min status för närvarande? Jo, också god skulle jag vilja säga. Hälsenan känns ok. Jag har inte sprungit sedan i söndags, men jag har faktiskt spelat två tennismatcher och stolpat omkring två kvällar i högklackat. Trots det känns foten helt okej. Och jag känner mig ganska taggad inför morgondagen. Det ska bli kul! Camilla gör sin halvmaradebut och jag ska peppa henne så mycket det bara går.  Sedan räknar jag med att se många kända ansikten omkring mig, bland andra Martina, Moa, Lars och Fia.

Nu ska jag äta och sova! :-)

söndag 11 september 2011

Ont i hälsenan!

Idag hade jag tänkt att det skulle bli ett sista långpass före loppet på lördag. Mats ville hänga med på 12 km, och därefter tänkte jag fortsätta ensam. Vi kom iväg ganska tidigt, vid 8.30, kanske för tidigt med tanke på hur kaffet fortfarande skvalpade omkring i magen.

Morgontidige Mats

Jag märkte direkt att det var något som kändes fel i foten. Ont på vänster sida av hälsenan. Mest i uppförsbackar, men jag kände faktiskt av det hela tiden. Oroande och irriterande att det kommer nu när det dags för halvmaran. Vi sprang dessutom en ovanligt kuperad runda och det var riktigt jobbigt. Vi fick i alla fall ihop de där tolv kilometrarna som Mats ville och efter det var jag mer än nöjd. Det är faktiskt en riktigt skön start på dagen att komma ut och springa i vacker natur.


Det trötta och strävsamma gamla paret

Nu har jag smort in foten med ormsalva. Inte för att jag vet om det hjälper, men det var vad jag hade hemma och det kändes som att jag måste försöka göra något i alla fall. Nu får det bli ordentlig vila under veckan. Jag har egentligen planerat ett kort och snabbt pass på onsdag, men om foten inte är ok så stryker jag det. Så vila och äta är väl det som står på schemat under veckan. Låter inte så tokigt trots allt! :-)

lördag 10 september 2011

Solskensrunda

Vilken härlig dag det har varit idag! Redan före lunch hade jag hunnit med en lång, skön frukost, en tvåtimmars session hos frisören samt en riktigt skön löprunda. För en gångs skull bestämde jag mig för att inte titta på klockan medan jag sprang. Om jag gör det så vaknar ofelbart tävlingsinstinkten, men idag ville jag bara njuta av löpningen. Solen sken och det var verkligen glädje i stegen. Det blev lite drygt 10 km i 5,35-tempo. Härligt!

Solen silar genom lövverket

fredag 9 september 2011

Träning i högklackat?

 Igår stod det backträning med TSM på programmet. Men jag hade tackat ja till två olika jobbevent och skulle således missa träningen. Det fick helt enkelt bli lite alternativ träning. Bygga upp vristerna till exempel - det kan man göra på fester. Så jag drog på mig den lilla svarta och de högsta klackarna jag hittade i garderoben och gav mig ut i natten!

Ready to kill? Herself?

Kvällens första stopp var på ett förlag där det bjöds på fantastisk buffé, spännande författare och en hel drös branschkollegor. Sedan vidare upp på 17e våningen i en Sveavägens High Tech-buildings på releasefest. Ni må tro att vristerna fick sig en rejäl genomkörare! :-)

Tro det eller ej, men ibland lämnar jag faktiskt kepsen hemma!

torsdag 8 september 2011

Nu går det undan!

Sommarens hyfsat idoga träning börjar visst ge resultat. Mest märker jag det när jag egentligen inte har ambitionen att springa snabbt. När jag säger till mig själv att jag ska en lugn liten lunk och så går det fort ändå. Märkligt, men härligt!

Igår har jag en stressig dag med massor av möten i kombination med sjuka barn och även friska barn med diverse aktiviteter. Dessutom åt jag en rejäl linsgryta till middag, så när jag väl kom ut för att springa så var tankarna lågt ifrån att springa snabbt. Men det GICK INTE att springa långsamt. Det slutade med att jag dånade iväg de första sex kilometrarna i 5,06-tempo! (Mycket snabbt för att vara jag och här utgår jag aldrig från någon annan än mig själv.) Sedan nergjogg i tre kilometer i 5,40-tempo. Inte illa!

Om jag ska klara målet sub1,50 på halvmaran måste jag ligga i 5,13-tempo. Det är ganska snabbt. Framför allt eftersom jag måste hålla det tempot i 21 km. Men det kan gå. 5.13-tempo är samma sak som 11,5 km/h. Jag har ställt in min klocka på att visa snitt-tiden per km och det räcker med ett snabbt ögonkast för att se om jag ligger över eller under 11,5. Fast min ambition är nog att inte kolla på klockan så mycket över huvud taget. Tricket för mig är att hitta ett tempo som känns uthärdligt och bara ligga där och mata på. Det ska bli roligt med halvmaran, men redan nu börjar jag se fram emot längre löpturer utan   att tänka på tider eller klocka. Jag längtar efter att springa riktigt långt just nu. Längre än marathon? Kanske dags för en ultrasatsning?

måndag 5 september 2011

Alternativ träning


Jag började egentligen löpträna för att jag fick så kallad "tennisarm" och inte kunde spela tennis på över ett år. För att bli av med överskottsenergi började jag springa. Nu känns det som om löpträningen är det primära, men äntligen har jag åtminstone kommit igång med tennisen igen.
Tyvärr är det inte optimalt för mig att kombinera tennis och löpning. Jag får ofelbart problem med benhinnorna. De fixar liksom inte alla korta rusningar och tvära stopp som tennisen innebär.

Hursomhelst, ikväll har jag spelat min första gruppspelsmatch på ett och ett halvt år. Och det var faktiskt lite nervöst. Jag hade aldrig träffat min motståndare förut och vi började med att bolla in. Kändes ok. Jag tänkte att det här skulle jag nog kunna fixa. Men när matchen började blev jag nervös! Spelade som en sopa! Jag förlorade de första två gamen. Och jag hade inte roligt! Jag som älskar att spela tennis! Jag duttade på och vågade inte ta i. Så bestämde jag mig för att spela för att ha roligt! Och det hjälpte. Nervositeten släppte och jag började plocka poäng. Snabbt tog jag sex game och landade alltså första setet med 6-2. Andra setet vann jag med 2-1, sedan ringde klockan och tiden var slut.

Känns väldigt skönt att vinna den här första matchen - psykologiskt viktigt tror jag. Nu är jag på gång igen och det känns superkul!

söndag 4 september 2011

Dubbeldate!

Genom TSM och andra löpargrupper har jag lärt känna fler löpsugna i mitt område. Kul att kunna få sällskap när man är lite seg eller behöver en draghare. Idag försökte jag få till ett pass tillsammans med Mats och Fia. Vi ville springa tidigt på morgonen, men hade lite olika planer vad gäller distans. Men det gick förstås att lösa!

Vid T-banan lämnar jag Mats och möter Fia!

Mats och jag sprang iväg redan vid 7.30-tiden. Ner mot Vinterviken och Gröndal. Ganska kuperat och jobbigt faktiskt. Mats ville springa max en mil, så efter 9 km skildes vi åt och i detsamma dök Fia upp. Då hade hon redan hunnit lämna dottern på fotbollen. Vi satsade på en flack runda, men lite högre tempo istället. Det blev en lång sväng mer eller mindre runt hela Hägersten och Liljeholmen. Efter drygt 23 km var jag mer än nöjd, men snabba Fia drog iväg till Sätra för att springa några varv på banan.


Efter 23 km börjar jag bli ganska mör...

Vilken bra start på dagen! 23,4 km i 5,45-tempo! Så här ska söndagsmorgnar vara! :-)


lördag 3 september 2011

Tjejmilen

Ja, jag är ju faktiskt tjej. Och jag har sprungit en mil idag. Alltså måste jag kunna kalla det Tjejmilen, eller hur? Det blev konstigt nog en bra runda. Konstigt eftersom jag vaknade upp och kände mig betydligt sämre än igår. Snorigare och hostigare och till råga på allt ganska kass i magen... Kände mig inte alls sugen på att dra på träningskläderna, men gjorde förstås det ändå. Bestämde mig för att ta en mycket lugn och försiktig mil.

Och det gjorde jag. Kändes det som. Men när jag tittade på klockan efter fyra kilometer så låg jag i 5,40-tempo. Och benen ville öka! Andhämtningen var lite tung, men det kändes ändå förvånansvärt bra. Jag ökade tempot och efter åtta kilometer snittade jag på 5,24. Tryckte de på den sista kilometern och fick ihop en dryg mil i 5,21-tempo! :-)

Min slutsats är helt enkelt att jag har höjt min lägstanivå rätt rejält. Ger mig goda förhoppningar inför Halvmaran som är om exakt två veckor. Blir jag bara helt frisk så ska här mosas gamla pers!