fredag 28 oktober 2011

Säsongsvila på gott och ont

En hel vecka utan träning. Ingen löpning och ingen tennis. Dessutom en extremt intensiv och jobbig arbetsvecka med strategimöten och konferenser, vilka ju alla är ledda av mig. Så jag hade nog verkligen behövt komma ut och rensa tankarna lite.

Ett besök på Agilokliniken satte dock stopp för det. Naprapaten var inte alls nöjd med foten. Fortfarande svullen och öm, så jag är nu satt på Voltaren-kur (tablettform) och måste ha foten tejpad hela tiden - inte bara när jag gör något ansträngande.

Jag får väl ändå säga att tajmingen för skadan är bra (om en sådan någonsin kan vara bra). Det är dags för vila och jag vilar helt enkelt väldigt intensivt just nu. Imorgon bär det av till varmare breddgrader och jag ska njuta av att göra ingenting. Förhoppningsvis kommer jag hem pigg och solbränd med en läkt fot!

Tills dess vilar även bloggen!

fredag 21 oktober 2011

Hoppsan! Jag är i division 2!

Många bollar på banan
På jogg.se finns det just nu en tråd om vilka andra passioner löpare har vid sidan om löpning. För mig är det tennis. Egentligen började jag springa enbart för att jag fick tennisarm och inte kunde spela. Idag skulle jag nog säga att löpningen är viktigare för mig än tennisen, men egentligen är det så att jag vill ha båda för de fyller helt olika funktioner.

Löpningen ger mig möjligheten att få vara för mig själv och låta tankarna flyga hit och dit. Jag får tid att bearbeta tankar och känslor. Jag kan fundera på jobbrelaterade problem och så vidare. Tennisen är precis tvärtom. Jag kan inte tänka på något annat än att slå på den gula bollen. Det är ett sätt att tömma hjärnan och rensa bort allting. Båda är nog så viktiga.

När jag blev bättre i armen, dvs nu i augusti, återupptog jag vårt så kallade gruppspel i min tennisklubb. Det är ett system där vi spelar en match i veckan i olika nivåer. De två bästa i varje serie går upp en division och de två sämsta går ner en division. Men jag har under serien mest fokuserat på löpningen och inte hållit koll på hur det gått på tennisen. Jag vet förstås att jag har vunnit ett par matcher, förlorat en och spelat lika på en, men vilken ställning jag hade i gruppen hade jag ingen aning om.

Döm därför om min förvåning när jag häromkvällen fick mail om att jag låg överst i min division och skulle bli uppflyttad till tvåan! Kul! Synd bara att jag har ont i foten.

Ikväll har jag haft första matchen. Tejpade foten ordentligt och körde för kung och fosterland. Det var betydligt tuffare än i division 3, men himla roligt. När timmen var slut stod det 5-4 till min motståndare. Vi hann alltså inte ens spela ett set på en timme, vilket väl säger något om att det var långa game och roligt spel. I det läget blir poängen 2-1 till henne, så jag blir alltså inte lottlös trots att jag låg under.

Hursomhelst är jag grymt nöjd med min insats. Vi spelade jämnt och jag bjöd motstånd. Mycket rolig start på helgen! Vad gör ni när ni inte springer?

torsdag 20 oktober 2011

S.M.A.R.T!

Idag har jag varit på kurs. Suttit stilla hela dagen och tittat på ett oändligt antal slides i powerpoint. Visioner, mål och affärsplaner har virvlat förbi. Det här lärde jag mig:

S - Specifikt: Det viktigaste med ett mål är att det är specifikt, det vill säga att du i formuleringen svarar på frågan VAD det är för resultat du vill uppnå.

M - Mätbart: Målet ska vara mätbart så att man på ett enkelt sätt kan svara på frågan om du har uppnått målet eller inte.

A - Attraktivt: Ska vara attraktivt för dig och din ledning.

R - Relevant: Formulera för dig själv varför just detta mål är attraktivt för dig.

T - Tidsbestämt: NÄR ska du mäta huruvida du klarade det eller inte?

Vad säger ni, det här går väl att applicera på mycket mer än affärsplaner? Jag kan ju lätt använda denna formel på de tre mål jag haft för löpningen under 2011. Det är möjligtvis A:et som kan komplicera. Är det attraktivt för min ledning (familjen i det här fallet) att jag löptränar mest hela tiden? Eller blir jag attraktiv för min ledning om jag löptränar mest hela tiden? Det är kvällens knäckfråga! ;-)

onsdag 19 oktober 2011

Inspirationskväll

När man inte får ge sig ut i höstmörkret och springa, så får man mata abstinensen med andra löprelaterade aktiviteter. T ex kan man gå ut och shoppa löparprylar, eller träffa andra nördiga likasinnade. Ikväll valde jag det sistnämnda när jag var på "löpar after work". Petra och Ellinor delade med sig av sina erfarenheter och tips.


Fröken Strävan och jag möttes upp innan och tog oss tillsammans till Floragatan. Där träffade vi ungefär 40 andra tjejer och fick först ta för oss av en härlig buffé med lasagne och diverse goda tillbehör. Medan vi länsade faten berättade först Petra om hur hon antog en maratonutmaning via jobbet och hur hon sedan kom att älska löpning i olika former. Ellinor fokuserade i sin tur mera på prestation. Vad är en prestation? Måste den vara mätbar? Och hur hittar man rimlig utmaning?

Det blev en mysig kväll med många skratt och för min del fick jag väl också insikten att jag har kommit en ganska bra bit på väg som löpare. Kändes fint!

tisdag 18 oktober 2011

Lätt på foten?

Vad gör man när man inte får springa? Det finns förstås mängder av alternativ träning plus att åtminstone jag har en massa minuskonton när det gäller familj och vänner som skulle uppskatta att fyllas på med lite kvalitetstid. Så inte skulle det gå någon direkt nöd på mig om naprapaten gav mig löpförbud, men det var faktiskt med viss vånda som jag i eftermiddags begav mig till Agilokliniken.


Dags för domen!
Jonas konstaterade raskt att jag har plantar fasciit, vilket tydligen är ett förstadium till hälsporre. Han tryckte på ett ställe under foten och jag höll på att hoppa ur skinnet av smärta. När han tryckte bara någon centimeter därifrån kände jag över huvud taget ingenting. Så att han hittat rätt var tydligt. Ingen löpning på ett tag framöver och helst ingen tennis. I så fall endast med tejpad fot.

Hjärtat sjönk förstås, men han sa också att eftersom stötvågsbehandlingen funkat bra på mig när det gällde tennisarmen så hade han goda förhoppningar om att även detta ska gå bra. Dessutom tyckte han att jag hade kommit till honom tidigt - många dras tydligen med besvär i åratal utan att söka hjälp och då är det också mycket svårare att bli av med. Behandligen är på fem veckor och därefter ska jag förhoppningsvis kunna börja träna lite igen.

Lite bastning fick jag förstås också för att jag sprungit ett fem mils terränglopp med ont i foten... Dumt kanske i efterhand, men jag är ändå lite glad över att jag lyckades genomföra. Nu ska jag vara duktig och inte fresta foten alltför hårt så ska det här nog gå bra.

Stötvågsbehandlingen gjorde ont förstås, men sedan fick jag foten tejpad ordentligt och nu anstränger jag mig för att inte belasta den. Jag får väl ägna mig åt att surfa runt och drömma om vårens utmaningar...

Vältejpad
 När jag kom hem vispade jag ihop en omelett som jag serverade med svamp och avocado. Till och med barnen gav den godkänt. Blåbärssmoothie till efterrätt.

Omelett med svamp och avocado
Blåbärssmoothie till efterrätt!
Nä, nu blev det ju värsta matporren här, men nåt får jag väl trösta mig en dag som denna.

måndag 17 oktober 2011

Välförtjänt genomkörare


Klok som jag är hade jag alltså i förväg bokat in en tid för massage, så här dagen efter Hässelbyloppet. Och det var fantastiskt skönt att få sjunka ner på britsen och bli rejält genomknådad. Musklerna i benen, framför allt vaderna protesterade först högljutt, men resignerade och blev efter hand helt mjuka och nöjda.

Jag var helt groggy när jag vacklade hem efter trekvart på vårt lokala lilla spa. Detta var alltså steg ett i renoveringsprojekt "Kroppen". Imorgon eftermiddag är det dags för Agilokliniken och stötvågsbehandling av onda foten. Hoppas verkligen att det ska ha effekt. Det konstiga är att foten funkar ganska bra när jag är igång. Springer eller spelar tennis. Men när jag går omkring här hemma eller på jobbet då gör det ont. Och på morgonen innan jag har kommit igång och fått upp kroppsvärmen. Så jag hoppas på positiva besked imorgon, för jag längtar redan ut!

söndag 16 oktober 2011

Säsongsavslutning med PB

Det blev ett litet PB på Hässelbyloppet trots allt! Tävlingsinstinkten vaknar så fort jag hamnar i startfållan. Idag hade jag fått med mig en hejarklack bestående av Mats och två av barnen. Vi kom till starten i god tid och även om solen sken, så var det ganska kallt. Lars dök upp, taggad och glad. Han skulle starta 12.30, medan jag var i gruppen före, dvs 12.20. Så fort vi hade applåderat iväg 12.10-gruppen så gick jag in i startfållan för att få ett bra utgångsläge. Försökte värma upp lite och komma i stämning. Alla var glada och förväntansfulla. Startskottet gick och jag sprang iväg. Tittade inte alls på klockan utan försökte komma in i en snabb och bra rytm där jag kände att jag kunde ligga och bara mata på. Snittade på 13,3 km/h efter två kilometer. Promising!

Jag hade räknat ut att om jag snittade på 12,3 km/h på hela loppet så skulle jag komma under 49. Så 13,3 var ju strålande. Ytterligare ett par kilometer och jag låg kvar på 13.3. Sedan ebbade krafterna långsamt ut. Jag såg snitt-tiden gå ner under 13 och mot 12,7. Ett tag ville jag bara ge upp och börja gå. Jag var dessutom kissnödig och hade problem att hålla tätt. Ett vanligt problem bland idrottande kvinnor som fött en massa barn, men ett problem som det inte pratas och bloggas så mycket om. Och när man väl börjat tänka på det är man definitivt inne i en ond spiral.

Så det var några tuffa kilometer där på mitten, men nedräkningen hade ju börjat och jag är inte den som ger upp. Ett PB var inom räckhåll och jag segade mig vidare. Mats D stod och hejade vid 8 km och lovade att det inte var några uppförsbackar kvar. Tack för den energikicken! Och han hade rätt, för nu började den långa rakan förbi skolan och vidare mot idrottsplatsen. Klockan visade ett snitt på 12,5 km/h när jag passerade 9 km. Jag började möta en massa löpare som redan varit i mål och nu var på väg mot sina bilar och T-bana. In på idrottsplatsen och benen trummade på. "Heja mamma, heja mamma" hörde jag barnen ropa och Mats hojtade "Du kommer under 49!". Gasade på de sista metrarna och kom i mål på 48:23! Trött och lycklig.

Barn, blommor och medalj - kan det bli bättre?
Hade jag inte haft värsta dippen vid 5-6 km så tror jag bestämt att jag kommit sub48. De första 4 km var magiska! Det bara flöt på. Jag skrev i ett inlägg nyligen att jag inte var sugen på att förbättra mitt milrekord, men just nu är jag beredd att ta tillbaka det! :-)

lördag 15 oktober 2011

Istället för uppladdning

Turnummer?
Ja, här ligger nummerlappen och lurar på mig. 2088 - det är nog ett bra nummer det. Förberedelserna inför det här loppet har varit allt annat än bra, men det behöver ju inte betyda så mycket. Egentligen tror jag mest det handlar om att jag faktiskt redan har uppnått säsongens mål för mildistansen. Därför är jag inte så himla laddad. Men det är klart - även om jag har uppnått målet - så skulle jag ju kunna slå till med ett pers.

Fröken Strävan har tyvärr backat ur. En skada gör att hon inte kan vara med, och det har ju inte direkt höjt min motivation. Min egen skadade fot är ett annat problem, men det har jag helt enkelt bestämt mig för att ignorera. Efter morgondagens lopp är det totalrenovering av kroppen som gäller. På måndag har jag bokat in massage och på tisdag blir det behandling av onda foten på Agilokliniken.

Nej, förberedelserna inför det här loppet har mest bestått i att äta goda onyttigheter typ chips och godis. Inte så smart, men nu är det för sent att göra något åt det. Ikväll har vi frossat i tacos, men jag avstod i alla fall från tequilan. Alltid något! ;-)

torsdag 13 oktober 2011

Relativitetsteori enligt mig

Vinterviken - bilden lånad från internet
Kanske var jag alltför optimistisk häromdagen när jag sa att jag mår oförskämt bra. Allt är relativt. Oförskämt bra med tanke på fem mils terränglöpning är väl vad som bör tilläggas. Vristerna är allt fortfarande stela och tyvärr känns det inte som om hålfoten blir bättre. Jag har fått frågan vilken metod jag använder för att bli av med problemet och hittills får jag väl erkänna att strutsmetoden är den jag är bäst på. Låtsas som om det regnar helt enkelt. Men risken är ju att skador förvärras om man inte behandlar.

När jag hade problem med tennisarm för ett år sedan gick jag till Agilokliniken och fick stötvågsbehandling. Mycket smärtsamt, men uppenbarligen effektivt, för jag blev faktiskt helt bra av det. Jag ringde dit idag för att höra vad de rekommenderar mot hålfotsproblem. Jodå, stötvågsbehandling kan fixa även detta.

- Jag har faktiskt en tid imorgon bitt kl. 08.30, sa tjejen i andra änden av luren.
- Eh, jaha, men hur är det efter behandling - bör man vila då eller kan man springa som vanligt?
- Vi rekommenderar total vila i 48 timmar efter behandling.
- Eh, kanske jag kan få en tid nästa vecka istället? Jag tänkte springa Hässelbyloppet på söndag....

Så jag fick en tid på tisdag istället. Undrar om jag är dum som fortsätter springa? Grejen är att det gör inte så jätteont när jag springer. Det är snarare när jag går och när jag vaknar på morgonen och foten inte är "uppvärmd". Jag tror jag ska springa på söndag, men inte maxa. En njutrunda får det bli.

Idag tog jag en njutrunda efter jobbet. Ner till Vinterviken. Det var länge sedan jag sprang där. Vackert. Lite mer kuperat än min pannkaksplatta 6-kilometersrunda. Vristerna var stela och en liten känning i benhinnorna efter gårdagens tennismatch, men efter några kilometer var det bättre. Åtta kilometer på exakt 45 minuter. Ganska perfekt litet pass att trycka in i en fullspäckad dag.

tisdag 11 oktober 2011

Dagsformen

Tredje dagen efter SUM. Jag mår oförskämt bra. Fortfarande ont i hålfoten, men det kan jag ju inte lasta SUM för. Underbart kylig höstdag och jag tog mig en liten löptur efter jobbet. Benen pinnade på i 5.30-fart och tankarna fladdrade fritt.

Återhämtad?
 Jag inser att planering inte är min starka sida. Varken när det gäller tävlingar eller träningsscheman. Jag går nog mer på magkänsla och kör på med det jag känner för. Träningsbloggar som jag läser börjar fyllas med mål för 2012, medan jag inte riktigt vet åt vilket håll min träning ska gå. Men om jag nu rannsakar mig själv så vet jag väl ungefär var jag står och vad jag vill.

Jag är supernöjd med årets sub50 på milen och sub1.50 på halvmaran. Tänker ibland att jag aldrig mer behöver springa dessa distanser. Och sub45 på milen är jag inte ens sugen på att ge mig på, men sub1.45 på halvmaran kan jag eventuellt försöka mig på nästa år. Nej, vad gäller tidsmål, så är det nog bara marathon sub4 som är intressant för mig, men om jag ska vara ärlig så känner jag mig väldigt trygg med att jag kommer att klara det. Däremot lockar det mig att springa långt. Riktigt långt. Långt och långsamt - tips på lopp och utmaningar mottages tacksamt.

Jag får väl lägga upp en plan för 2012 snart, men jag är inte riktigt där ännu. Det är några sköna månader kvar av 2011 och de ska innehålla en hel del löpning. Både i Sverige och utomlands. Och ett lopp återstår fortfarande. Jag har bara inte bestämt mig ännu för om jag ska springa det...

Och här kommer en bild på kvällens middag. Ugnsbakad lax på en bädd av rotsaker och broccoli. Vi får se om jag blir klokare av den.

söndag 9 oktober 2011

Jag är ultra!

Japp, så var det avklarat! Mitt första pass beyond marathondistans. Men jag tar det väl från början.

På väg med fjärilar i magen

Klockan halv nio på morgonen stack jag hemifrån. Via några byten i T-bana och Tvärbana så kom jag till Björkhagen där starten skulle gå för Sörmlands Ultra Marathon. 50 km terräng skulle avverkas. Morgonen var kylig, men fin. Ett antal löpare hade börjat samlas och efter att ha hämtat ut min nummerlapp gick jag in i den närliggande skolan som användes som omklädningsrum. Febrila förberedelser och många diskussioner om hur varmt man skulle vara klädd. Jag hade valt trekvartstights och en långärmad funktionströja. Lite kallt i början, men jag räknade med att få upp värmen snabbt. En rygga med överdragskläder fick jag slänga in i en vagn som sedan skulle köras till målområdet.

Strax före tio träffade jag Lars som var taggad och glad. Vi gick ner på en äng där starten skedde helt odramatiskt. Första kilometrarna gick på en kuperad bana. Stämningen var god och alla tog det ganska lugnt. Vi visste ju att vi skulle behöva orka springa i princip hela dagen...

Jag hade nog varit lite upptrissad ändå vid starten för jag glömde förstås att slå på min klocka och kom på det först efter en knapp halv kilometer. Inget att göra åt det, men lite förargligt på slutet när jag faktiskt jagade minuter och sekunder, att jag inte riktigt visste hur länge jag hade sprungit.

Efter ungefär fem kilometer bar det av in i terrängen. Trädrötter, stenar, hala bergshällar och spänger. Svårt att hålla tempot där. Och svårt att inte vricka fötterna. Lars och jag sprang tillsammans och hakade på en kille som hette Daniel. Han hade sprungit ett par gånger tidigare och kunde berätta lite mer om banan. Redan efter någon mil märkte jag att det gick tungt för Lars. Han fick kämpa på och det gjorde mig lite orolig.

17 km av 50 avklarade

Slutligen kom vi fram till första vätskekontrollen, efter 17 km. Sportdryck, bullar och bananer satt fint. Solen strålade och det var härligt. Sedan kom tre riktigt tuffa km i terrängen, men efter totalt 20 km blev det plan grusväg. Här ville jag försöka sträcka ut lite och ta igen lite av den tid man förlorar ute i terrängen. Lars var sliten och vi hade svårt att hitta en tempo som funkade för oss båda. Han pratade om att eventuellt bryta vid nästa kontroll som var vid 25 km. Slutligen enades vi om att dela på oss. Så från 22 km var jag solo. Jag var lite rädd att springa fel, men banan var väl snitslad och jag hittade utan problem. Fram till 34 km skulle det nu vara lättsprunget, och även om benen var lite trötta så kändes det toppen att få dra upp tempot lite.

Jag började passera löpare. Först ett litet gäng som sprang i grupp, sedan flera ensamma löpare. Jag var förvånad över att jag hade så mycket kraft kvar. Stannade väldigt hastigt vid kontrollen vid 25 km, men fortsatte snabbt vidare. Vid 34 km bar det av in i skogen igen. Dock lite bättre stigar och inte ren terräng. Jag var ensam. Långa, långa sträckor såg jag inte en människa.

Vid 39 km passerade jag Tyresta by. Här har vi varit med familjen ibland och promenerat och grillat korv. Och här var det faktiskt en hel del folk ute. Här var det också åter dags att sticka ut i terrängen och för varje kilometer som passerade kunde jag se hur snittet km/h minskade... Här fick jag gå långa sträckor för det var nästan omöjligt att springa. Det var också otroligt lerigt och halt. Mina nya terrängdojjor ser definitivt inte nya ut längre. Solen försvann och det blev kallare. Tror till och med att det duggade en liten stund. Efter ett tag dök det upp en skylt: 42 km 195 m. Distansrekord! Jag vill ropa och hurra, men det kändes lite konstigt helt ensam ute i skogen.

Nu var det bara 8 km kvar. Jag började nedräkningen. Vid 45 kom jag ut på lite bättre vägar igen. Passerade ytterligare några löpare. Vid 47 såg jag målområdet och var nära att springa fel. För inte skulle man mot målet nu, nej, nu skulle vi upp på en bana runt sjön Rudan (?) och den var minst sagt kuperad. Jag hade insett att jag hade en chans att komma in under sex timmar och jag ville gasa på, men när backarna reste sig mot mig som höghus var det ju bara att börja gå. Jag passerade några killar och frågade om det fanns en chans på sub6. Några sa självklart, medan andra trodde det var tveksamt. Jag la ingen tid på att diskutera saken utan stapplade vidare. Slutligen kom en lång nerförbacke och sedan var det målgång. Krutade på allt vad jag orkade och kom lättad över mållinjen. Jag har faktiskt inte sett det officiella resultatet ännu, men 5.57 sa killen jag fick medaljen av.

Stolt!
Jag hämtade ryggan med överdragskläder och gick in cafét. Här fick vi kaffe och macka. Underbart! Framför allt kaffet - varmt och gott. Jag ringde till Lars och han hade orkat fortsätta trots allt! Starkt! Han hade åtta km kvar. Så strongt!

Jag skulle vara på tjejmiddag kl. 18.00 så jag hade lite bråttom. Väntade inte in Lars, men fick ett sms när han kommit i mål. Istället tog jag pendeln till Älvsjö där Mats hämtade mig. Efter en varm dusch var det bara att hoppa upp på cykeln och trampa över till Katarina, där tjejerna just började samlas. Vilken fantastiskt rolig och innehållsrik dag!


lördag 8 oktober 2011

...GÅ!

På väg till starten för SUM - Sörmlands Ultra Marathon. Lite fjärilar i magen!


fredag 7 oktober 2011

Klara, färdiga....

Fredag kväll. Jag har tagit fram allt jag ska ha på mig och med mig. Camelbak, skavsårsplåster, energybars, visakort, SL-kort och kontanter. Imorgon är det dags. Foten gör ont efter kvällens tennismatch. Men jag vann - och det måste väl betyda något? Wish me luck!

torsdag 6 oktober 2011

Över stock och sten

Just nu är det kniven på strupen på jobbet och alla tankar cirklar kring detta. Att jag ska springa ett 50 km terränglopp på lördag får inte plats i hjärnan. Jag känner mig på sätt och vis oförberedd, men samtidigt lugn i det faktum att jag inte har några tidskrav på mig. Att ta mig i mål är en vinst för mig.

Jag har också en stor fördel i att min vapendragare Lars har rekat och provsprungit stora delar av banan. Stort tack till honom för det! Min förhoppning är att det kommer bli en fin dag med stor glädje, gemenskap och sannolikt en hel del svett! :-)

10 km terräng var tufft - hur blir det med 50 km?

Igår var jag tillbaka i Segeltorps terräng för att testa såväl form som fot. 10 km tuff terräng. Och det tog tid -  en timme och arton minuter!! Man får koncentrera sig på varje steg och riskerar att vricka vristerna hela tiden. Men det var skönt. Framför allt ett sätt att rensa hjärnan. Det går faktiskt inte att tänka på något annat än var du ska sätta ner foten nästa gång och det passade mig väldigt bra. Vad gäller foten så är den varken bättre eller sämre. Det gör inte ont när jag springer, men det känns. Jag har bestämt mig för att springa med de nya terrängskorna (som inte ser så värst nya ut längre) och iläggen. Det blir bra.

I övrigt är jag lite osäker vad gäller utrustning. Jag tar camelbaken med vätska, energybars, kanske en macka, SL-kort och lite kontanter. Och så lämnar jag in en rygga med överdragskläder att ha efter målgång. Ska kolla på vädersajterna, men såvitt jag förstår ska det bli ganska kallt, men inget regn.
Ja, detta får jag fundera mer på i morgon kväll. Nej förresten, då har jag ju tennismatch... ;-)

söndag 2 oktober 2011

Försiktigt positiv i terrängen

Terräng i Segeltorp

Det har varit lika fint väder idag som igår och trots att jag bestämt mig för att vila foten så kunde jag inte motstå en kort löprunda. Mats tipsade mig att det finns bra terrängspår i Segeltorp. Det är ju supernära härifån - att jag aldrig sprungit där förut? Jag la i de nya inläggen i de sprillans nya terrängdojjorna och tog bilen bort till starten.

Valde 5 km-spåret och satte av över stock och sten. För det var verkligen krävande terräng. Jobbigt som sjutton, men ändå så himla skönt att komma ut i naturen. Skorna var bra och foten kändes bra under hela rundan, men nu efteråt känns det lite mer. Hursomhelst, 5 km tog 34 minuter vilket innebär 6,48-tempo. Jag hoppas kunna ta en runda där på onsdag också - sedan är det bara att hålla tummarna för att allt känns ok på lördag!

I senaste numret av Runner's World kan man läsa om hur man upptäcker fyra olika fel i löpsteget och vad man ska göra åt dem. Första punkten lyder: Du har smutsiga vader efter ett löppass.

Passar in i beskrivningen ovan?
Och så här såg jag ut efter dagens pass. Det här betyder tydligen att jag har bristande rörlighet i höfterna och svaga sätesmuskler. Som tur är innehåller artikeln även övningar som ska råda bot mot detta. Måste bara fixa ett långt gummiband först.

lördag 1 oktober 2011

Medgångar, motgångar och lite ångest

Är det meningen att allt ska jämnas ut till "lagom"? Ska en medgång genast balanseras av en motgång? Känns lite så när det gäller Stockholm Halvmarathon. Det gick så bra - jag hade flow. När jag hade mindre än en kilometer kvar fick jag ont i höger fot. Precis i hålfoten. Det var ju inget att fundera över just då - bara att gasa i mål. Och jag var ju jättenöjd med min insats. Men foten har tyvärr inte blivit bra.

Jag tänker alltid att om kroppen får vila så läker den sig själv. Nu har jag i och för sig vilat från löpning i två veckor, men tyvärr har jag istället stått fem dagar på ett hårt mässgolv och inte alls skött om den onda foten. Trodde liksom inte att det skulle behövas.

I tisdags kände jag att det är klart att det onda snart försvinner och i ett ögonblick av mod (eller övermod) anmälde jag mig till SUM - Sörmlands Ultra Marathon. 50 km terräng. Jag tror jag skriver det en gång till: 50 km terräng. Och nu sitter jag här med lätt ångest och en fot som fortfarande gör ont.

Asics Enduro 7
Men jag har inte suttit här hela dagen med glasartad blick och tyckt synd om mig själv. Jag har insett att det är dags att försöka göra något åt det här. En snabb googling på ämnet var synnerligen deprimerande, så jag stängde av datorn och åkte ut till XXL i Bromma. Jag måste faktiskt säga att jag tycker det är en riktigt bra affär. Det är lätt att tro att det är så mycket massmarknad att man inte kan få någon hjälp, men jag tycker att personalen är både kunnig och trevlig. Den här gången åkte jag dit för jag hade sett att det hade Asics terrängskor Enduro 7 för den modesta summan 299:-.

Jag hittade ett par som passade och fick hjälp att prova ut inlägg som ska hjälpa mig att träna upp den skadade delen av foten. Passade även på att köpa en näve energybars, för att inte tala om cykellampor, barnstövlar, vinterjackor, skidbrallor och sportbrillor. Mådde genast lite bättre.... :-)

Väl hemma bestämde jag mig för att ta en mycket försiktig liten testrunda. Dels för att se om de hostiga lungorna skulle klara det och framför allt för att känna hur det var med foten. Den mycket försiktiga rundan på 6 km brändes av i 5,22-tempo! Ibland förstår jag mig inte på mig själv. Kan väl bara dra slutsatsen att förkylningen håller på att klinga av. Foten fungerade okej. Jag hade inte ont, men lite känningar. Har smetat på Voltaren nu och försökt massera genom att förflytta en tennisboll med foten.

Sex dagar kvar till SUM. Jag vill väldigt gärna kunna springa. Men har jag ont måste jag nog tyvärr avstå. Jag avskyr att avstå. Fortsättning följer....