Fantastiska 2011

Jag har tidigare nämnt att jag är en person utan träningsbakgrund. Under hela uppväxten var jag lat och klumpig och gillade över huvud taget inte att röra på mig. Skolgympans slinga på 1,8 km lyckades jag ALDRIG springa utan att stanna...

När jag passerat 30-årsstrecket började jag springa lite sporadiskt. Endast på sommarhalvåret och som allra mest 10 km. Det kunde dock gå halvår eller till och med år utan en enda liten löptur. Men den 1 maj 2010 började jag springa och har gjort det sedan dess. 2011 är därför det första helåret som jag kan summera som ett löparår. Och det har varit ett fantastiskt år. Ups and downs förstås, men helt fantastiskt ändå! Vi tar det från början:

Januari började med en hel del bra vinterlöpning. Jag upptäckte transportlöpningens tjusning och fördelar och sprang från jobbet på Söder Mälarstrand hem till Mälarhöjden var och varannan dag. Jag fick Icebugs i julklapp och använde dem flitigt under den långa, isiga vintern.

I februari tog jag mod till mig och anmälde mig till Running Swedens långpass på Lidingö med efterföljande föreläsning av MarathonMia. Det blev en härlig dag med 30 km löpning och många nya bekantskaper, bland annat inspirationskällan Fröken Strävan.

I mitten av februari blev jag sjuk och sedan tog det evigheter innan jag blev riktigt bra. Hela våren var frustrerande med dålig hälsa och nästan ingen träning. Stockholm Marathon låg framför mig och ångesten växte för varje utebliven löpträning. I slutet av mars sprang jag en kall och vintrig Premiärmil, men sedan låg jag däckad igen.

Mats och jag åkte till Prag i början av april för att springa en halvmara. Åkte ner redan på torsdagen och var pigga och förväntansfulla. Men på fredagen var jag sjuk igen med superont i halsen och feber. Mats fick springa ensam.

I maj började det brinna i knutarna med träning inför Sthlm Marathon och jag blev också starkare och friskare. Löptränade så mycket jag kunde och fick faktiskt ihop 20 mil under maj månad. Många långa pass längs Mälaren blev det.

Den 28 maj var det dags! Årets kraftprov och utmaningen mellan mig och Hans-Olov. Jag var nervös, men lyckades springa i ett otroligt jämnt och skönt tempo hela loppet. Inga svackor eller väggar och jag kom i mål mycket nöjd på 4:13:58.

Utmaningen vann jag och den fina t-shirten som var en del av vinsten har jag burit flitigt till mångas förtret! :-)

I juni körde jag go-cart med jobbet och fick en revbensfraktur... En arbetsskada får vi väl kalla det. Det blev ingen löpträning på tre veckor och jag missade de första gångerna på TSM-träningen inför halvmaran.

 På min allra första semesterdag i början av juli hade Fröken Strävan och jag spetsat in oss på långpasset "Hornstull-Järna". Vi möttes vid Hornstull på morgonen och började springa. Det måste ha varit årets varmaste dag. Otroligt slitigt, men också underbart. Jag kroknade i Rönninge, men Fröken Strävan körde ända in i kaklet och blev ultra! Härlig dag med många nya bekantskaper.

Över huvud taget upptäckte jag nog först i sommar tjusningen med sociala långpass. Så många sköna löpare det finns att lära känna - ett nytt socialt nätverk växte fram.

Jag åkte till barndomsparadiset i Blekinge och sprang med brorsan. Så roligt, så roligt! Jag tränade intervaller med TSM och började för första gången känna att jag kunde få till lite högre fart på rundorna. Vi var i Italien och löptränade på strandpromenaderna.

Jag köpte lättviktsskor och bestämde att sub50 skulle det definitivt bli i år. Det blev en hel del träning på bana och jag slutade vara rädd för den röda tartanen.

I augusti samlade jag några nya löparvänner och ledde ett långpass runt mina hoods. Varmt och svettigt och härligt!

Sedan slog jag till på I Form-loppet och kammade hem det där sub50-målet. 49:32 blev resultatet och jag hade en alldeles otroligt trevlig kväll med vännen Lotta som jag annars sällan får se i löparmundering.

Det blev fler långpass, till exempel Norsborg-Liljeholmen tillsammans med Fröken Strävan och Trötta Mamman. Ytterligare ett underbart socialt pass. Jag hade flow och kände mig stark. Jag kunde springa långt, jag kunde springa snabbt - ja, sommarmånaderna var underbara.

Semestern tog slut, men jag lyckades ligga kvar på en hög träningsdos. Mats och jag började springa tillsammans på söndagsmorgnar - en ny god vana. Sedan var det dags för halvmaran!

Sub1.50 var målet och jag måste erkänna att det kändes i det närmaste omöjligt att uppnå. Det var en fantastiskt fin dag. Humöret var på topp och jag hade vännerna Lars och Camilla med mig. Det är något speciellt med lopp. Stämningen, trummandet av alla springande ben, det är helt enkelt något som gör att man klarar så mycket mer än man tror när det är lopp. Jag sprang och sprang och sprang. Visst var det tufft, men som jag minns det så hade jag ett stort leende på läpparna precis hela tiden. Någon kilometer före målgång fick jag plötsligt ont i hålfoten, men lyckades ändå ta mig i mål på finfina 1:47:20. Lycka!

Hålfoten fortsatte att trilskas, men tyvärr ignorerade jag det för jag ville så gärna springa SUM den 8 oktober. Det blev några terrängpass i Segeltorp innan den stora dagen var inne.

Sörmlands Ultra Marathon är ett 50 km terränglopp som mestadels går längs Sörmlandsleden. En stor upplevelse för mig. Jag insåg ännu en gång att jag är en tävlingsmänniska och jag insåg att jag klarar bra mycket mer än jag tror. Sprang drygt halva loppet helt solo, utan en människa i sikte. Terrängen var bitvis oländig och jag fick hoppa fram i lervälling. Ändå kom jag i mål på 5:57 och var nr 14 i mål utav damerna. (Jag väljer att inte nämna hur många startande det var... ;-) ) Och allt detta med begynnande hälsporre förstås...

Det var dags att göra något åt fotproblemet, men först ville jag försöka mig på ett nytt pers på Hässelbyloppet den 16 oktober. Och oj vad det gick. Förbättrade PBt med drygt en minut och kom i mål på 48:23. Men det var verkligen ingen walk in the park - jag fick slita för det!

Naprapaten sa aja baja och beordrade löpvila. Det passade bra då hela familjen åkte på härlig solsemester under två veckor i november. Vila, återhämtning och god mat stod på programmet. Så skönt!

Hela slutet av året har präglats av den onda foten och insikten att jag är dödlig. Efter över en månads total vila började jag med alternativ träning i form av simning och bikramyoga. Kändes skönt att göra något över huvud taget. Under årets sista vecka har jag tagit två testrundor i löparskorna och jag vågar påstå att jag är på väg tillbaka.

Sammanfattningsvis: Svag inledning med mycket sjukdomar under februari-april. Fantastisk löparsommar med det ena styrkebeskedet efter det andra. Styrkan höll i sig en bra bit in på hösten innan hälsporren satte p för säsongen. Sedan vila och rehabilitering. Nu ser jag försiktigt ljust på framtiden och hoppas på ett minst lika underbart 2012.

GOTT NYTT ÅR PÅ ER ALLIHOPA! LÅT DET BLI ETT SKADEFRITT ÅR FYLLT AV GLÄDJE OCH ENERGI!

Återbesök på Agilo

Det är två och en halv månad sedan jag var på Agilokliniken första gången med min onda häl. Idag var det dags för återbesök. Jag gick dit glad i hågen för jag tycker ju själv att jag är mycket bättre. Även naprapat-Jonas konstaterade att jag är helt klart bättre, men absolut inte bra.

Allt är relativt. När man har haft så ont att man knappt kan hasa sig från sängen till toaletten på morgonen, så är det lätt att tycka att man är helt återställd när smärtan bara kommer tillfälligt. Men det är klart att om smärtan fortfarande finns där och, som i mitt fall, hälen fortfarande är svullen på ett begränsat område så behöver man fortfarande vara försiktig.

Jonas körde på med stötvågorna och pratade länge om vikten av att bygga upp styrkan i foten. Fortsätta med alternativ träning som yoga och gärna även gå på gym för styrkeövningar. Han betonade att löpning är det som belastar foten mest och att jag måste börja väldigt försiktigt. Korta rundor, mycket stretch och styrkeövningar. Återigen tog jag upp det här med att springa åtta mil i april och nog för att han såg ut att tycka att jag är lite knäpp, men han såg det inte som orealistiskt att kunna genomföra.

Lugnad av det beskedet funderar jag på om jag ska anta Runners World's utmaning? Den innebär att träna varje dag i januari. Det som definierar träning är tydligen att man ska ha träningskläder på sig och det kan jag väl ha om jag gör 100 tåhävningar? Eller vad säger ni - antar ni utmaningen?

Med- eller motvind?

Efter en intensiv julhelg fylld av aktiviteter, mat och alkohol måste jag erkänna att jag kände mig helt sänkt när jag kom till jobbet igår. Satt här och gäspade hela dagen tillsammans med den enda kollega som också jobbar i mellandagarna.

Det var fint väder, men oj vad det blåste! Jag hade tagit med mig träningskläderna med ambitionen att springa hem på kvällen. Fotstatusen är relativt god. Inga bakslag efter förra testrundan. Jag har fortfarande ont på en viss punkt, men med fotbäddarna i gympaskorna har jag inga känningar alls när jag går.

Hursomhelst - det blev mörkt och vinden friskade i ännu mer och jag blev tveksam om jag verkligen skulle springa. Men jag hade ju bestämt mig så jag bytte om och lunkade iväg hemåt i ett mycket lugnt tempo. Och visst hade jag motvind i princip hela vägen! Men det gjorde absolut ingenting för det var en underbar runda! Den där plötsliga närvaron, när man hör alla ljud, känner alla dofter, känner hur kroppen plötsligt befinner sig i sitt rätta element. Så himla skönt! Jag kände mig som en gammal maskin som stått stilla alltför länge och nu långsamt jobbade sig upp igen.

Den här gången sprang jag utan att tänka på foten över huvud taget. Lugnt och försiktigt visserligen, men tankarna fladdrade åt alla möjliga håll och jag reflekterade inte varje gång över hur jag skulle sätta ner foten. Det må ha varit motvind igår, men jag hade definitivt medvind!

Happy happy!

Nu vänder det!

Svettig och glad!

Jag har sprungit! Sedan jag började med iläggen har foten känts mycket bättre igen och idag kunde jag inte hålla mig längre. Tanken på att få ta en liten tur i dagsljus var alltför lockande. Dessutom ett dagsljus som kommer att vara några fler minuter än vad det gjorde igår.
Tyvärr klädde jag mig alldeles för varmt. Jag tänkte nog bara att det är den 23 december och så drog jag på underställ och långärmad tröja osv. Ute var det fyra plusgrader....

Men vad gjorde väl det! Jag tog min korta standardrunda. Sex lugna kilometer här i området. Och det kändes helt ok. Eller rättare sagt, foten kändes helt okej. Jag kände mig som en stor skrattande sol! :-D
Nu har jag försökt stretcha ordentligt och så håller jag tummarna för att allt känns bra även imorgon. Jag är så glad! Om den här känslan håller i sig hela dagen kommer det resterande julsöket gå som en dans!

Hoppas att snön inte smälter till imorgon!

I väntan på mirakel

Jag hade ingen bra vecka förra veckan. Det kanske märktes. Trots att foten absolut är mycket bättre så blev det ändå en tillbakagång. Svullnaden kom tillbaka på hälen och värken ökade lite. Inte så mycket, men tillräckligt för att jag skulle tappa sugen. Jag hade verkligen bestämt mig för att jag nästan var bra.

Allra mest deppig var jag nog igår när det var Årets sista långpass och jag inte kunde vara med. Det här sociala långpasset bokade jag in mentalt redan när vi sprang Hornstull-Järna i början av juli, så det var riktigt surt att avstå. Men när man är så himla deppig som jag var igår så finns det ändå alltid något positivt. Nämligen att "nu kan det bara bli bättre"! Klyschigt, men så länge man tror på det så funkar det!

Idag var det dags för mig att hämta ut mina ilägg eller fotbäddar som det tydligen heter. Om jag har förstått rätt så kan ilägg vara standardiserade, medan fotbäddar är individuellt utformade. Nåväl, jag kom till Jonas på Runners Store på avtalad tid och hade med mig mina löparskor. Jag har ju varit väldigt nöjd med mina AdiStar, men när Jonas skulle passa in fotbäddarna så såg han ju direkt hur jag slitit ner dem på höger insida och det är alltså för att mina vrister inte är helt stabila utan "viker sig" inåt för varje löpsteg. AdiStar har en delad häl som troligtvis inte är så bra för mig.

Så jag fick helt enkelt anledning att ge mig själv en julklapp i förskott. Jag provade fyra olika skor som alla är mer stabila i hälen. Varje gång fick jag upp och springa på bandet och med tanke på att jag inte tagit ett enda löpsteg sedan Hässelbyloppet så kan jag meddela att det nästan var lite jobbigt att springa med fyra olika par skor på bandet... :-) Bäst funkade nedanstående skönheter:

Bilden är lite mörk, men det är alltså Nike Lunarglide 3 det handlar om. När jag väl hade valt dem så fixade Jonas lite ytterligare med fotbäddarna och jag fick upp och springa några gånger till på bandet innan vi båda var nöjda.

Nu har jag gått omkring hela eftermiddagen med skorna och bäddarna och det känns väl lite ovant. Skorna är lite hårdare än jag är van vid och med bäddarna blir det en speciell känsla, men det är nog bara en vanesak. Så hoppas, hoppas att jag nu tagit ytterligare ett steg fot hela hälar! Hoppet om en kort löptur före nyår har jag inte förlorat!

Nu är det inte roligt!

Nä, nu är jag faktiskt trött på det här! Nu vill jag vara ute och springa! Gaaaaaaw!!

Vad är väl en förfest på slottet?

Marathonmia skriver på sin blogg att imorgon har man chansen att testspringa TEC-banan! Åh, jag vill, jag vill, jag vill! 2-3 varv på den 1 mil långa banan, varav minst ett varv i mörker. Glögg och pepparkakor utlovas. Start vid Ensta Krog kl. 13.00.

Ja, det låter himla mysigt, men nu när jag faktiskt tycker att jag börjar bli bättre i foten så ska jag absolut inte riskera den genom att gå ut hårt. Jag kommer nog inte att springa på ett par veckor ännu. För även om jag är bättre så är det fortfarande en punkt som gör hiskeligt ont när man trycker på den.

Men, ett tips till er andra är det i alla fall. Man behöver inte vara anmäld till TEC för att vara med imorgon, så ta chansen! Jag började istället dagen med ytterligare ett bikrampass. Jag köpte ju ett tiodagars introduktionspass och tycker nog att jag har fått valuta för pengarna. Fem pass på nio dagar är ju inte så illa.  Det är supersvettigt och jobbigt, men jag tror att det gör nytta för hela kroppen och framför allt för foten.

Drömma går ju...

De senaste två månaderna har jag spenderat alla vakna timmar i nedanstående komipsar:

Vad är det med det? tänker kanske ni. Det borde väl vara alla löpares dröm att ständigt gå i löpardojjor. Ja, kanske det. Kanske om man faktiskt får springa i dem. Men jag får ju inte - kan ju inte - springa för närvarande. Ändå är löparskorna de enda som fungerar för mig. Jag går välklädd till jobbet varje dag och matchar med joggingskor. Så tråkigt! Jag vill ha snygga stövlar eller boots.

Igår när jag var på väg till ett möte slank jag in i en av mina favoritskoaffärer. De hade 50% rabatt på stövlar och boots... Tio minuter senare gick jag därifrån med nedanstående:

Äsch, man måste ju tro! Tro att foten är på bättringsvägen. Tro att jag kan testspringa före nyår. Tro att jag kan börja träna regelbundet i januari och tro att jag kan springa 8 mil i april... Och om jag kan göra det, jag då kan jag definitivt promenera i bootsen på väg till jobbet.

Och för att hjälpa tron på traven inledde jag morgonen med ett grymt bikrampass på fastande mage. Asjobbigt, men förhoppningsvis bra för såväl kropp som knopp. Sedan jobba några timmar och nu hemma för att ta hand om en trilskande frys. Eller ta hand om innehållet i frysen åtminstone. Ja, vi kommer inte svälta ihjäl den här helgen, det kan jag garantera!

Janne och tjejerna

Ibland säger det helt enkelt klick! Jag hann knappt komma in hos Ortoped-Janne idag förrän han hade lokaliserat den "onda fläcken", scannat av fötterna och skickat iväg beställningen på de formgjutna sulorna. Han var övertygad om att jag snart kommer vara helt bra i foten och därför är jag det också! Tron kan försätta berg eller hur är det nu igen?

Glad och upplivad är jag nu och det kommer inte bli sämre av att jag efter jobbet ska gå på bikramyoga tillsammans med Lotta och Camilla. Efter passet hinner vi förhoppningsvis med lite julshopping innan vi avslutar med god mat och rödvin på ett söderhak. 

Formgjutna sulor

Jag läste en lång, lång tråd på jogg.se om formgjutna sulor. Intressant. Jag hade tänkt att jag skulle skaffa gjutna sulor när foten är bra, dvs inte har någon svullnad alls, men som jag förstod diskussionen så är det viktigt att skaffa gjutna sulor direkt när man börjar få problem med fötterna. Då underlättas läkningen och man håller sig skadefri.

Så jag ringde upp ortopeden på Runner's Store och fick en tid direkt imorgon. Sånt gillar jag! Så här går det tydligen till:

Med hjälp av en tredimensionell scanner läses de obelastade fötterna av med röd laserstråle. Här avbildas in i minsta detalj varje fots unika uppbyggnad. 
Scannerbilderna skickas elektroniskt till Ortolabs produktionsenhet i Rundvik utanför Umeå. Där bearbetas alla data och en speciell fräs återskapar varje enskild fot i hårt PU-skum. 
Ortolab fotbäddarna tillverkas av avancerade material, som värms upp och vakumsugs på skumformarna. 
Fotbäddarna skickas sedan till Runners' Stores Ortolabspecialist Janne Forsman som gör inslipning, anpassning och utprovning enligt Ortolabs patent till individens fötter och skor. 


Det tar tydligen ca två veckor innan de är klara och eftersom min förhoppning är att börja springa så smått snart så är det väl lika bra att beställa de här sulorna så snart som möjligt.

Idag börjar det!

Om man ska följa Anders Szalkais träningsprogram inför Stockholm Marathon så börjar träningen idag! I alla fall om man följer programmet för att komma in sub4. Och det är ju det jag har för avsikt att göra.
Men på grund av foten får jag väl göra ett eget program den första tiden och dagens pass klarade jag av nu på morgonen. 1 km simning blev det. Men vet ni vad? Foten känns mycket bättre... Jag tror till och med att jag kommer att testspringa den inom ca 10 dagar. Det är i alla fall min förhoppning. Det går lite upp och ner, men igår kändes det superbra!

Lite uppmjukande bikram till så tror jag nog att jag ska vara på banan. Längtar!

Svettig planering

Ibland klagar jag på att veckorna går så snabbt, men det gör faktiskt helgerna också. Den här helgen till exempel hann knappt börja och nu är det söndag kväll. Tiden går fort när man har roligt, eller hur var det nu igen?

Jag var tillbaka på Bikramyogan i eftermiddags. Fascinerande! Jag fick redan känslan av att det gick lite bättre och framför allt att jag klarade värmen lite bättre än förra gången. Kanske inbillning... Men en sak reflekterade jag över och det var när vi gjorde stretchövningar i benen så klarade jag dem mycket bättre med vänster ben än med höger. Och det är höger fot jag har ont i. Kanske ett tecken på att jag verkligen behöver det här och att det kan vara bra för fossingen.

Annars är fotstatusen betydligt bättre än för två veckor sedan. Nu sätter jag ner hälen först när jag går och är inte alls lika besvärad. Men det är en punkt som fortfarande gör rejält ont. Ska försöka ha tålamod.

Jag har försökt planera kommande veckas träning och det är inte lätt att få in någon träning alls med tanke på alla jobbevents och glöggtillställningar man förväntas gå runt på. Men det är ju roligt också!
Får jag till allt som jag önskar så blir det nog simning på tisdag och yoga på torsdag och söndag. Det får nog räcka - resten av tiden ska jag äta pepparkakor och dricka glögg!

Some like it hot!

Jag har länge tänkt att yoga vore bra alternativträning för mig och jag har sneglat lite extra på bikramyoga, eftersom man då verkligen stretchar ut och mjukar upp alla muskler och leder. Jag tänkte att det nog kan ha positiv inverkan på min lilla fot.

Så jag googlade runt och hittade Bikram Yoga Söder, inte alltför långt bort från jobbet och bokade in mig på ett pass på fredag eftermiddag. Och eftersom den här veckan gått minst lika snabbt som alla andra veckor så sa det bara svisch och så var det fredag eftermiddag.

Jag kom dit i god tid och betalade för ett tiodagars introduktionspass. Det innebär att jag kan träna hur mycket jag vill under de kommande tio dagarna. Fast jag visste ju inte då om jag skulle vilja det... Lokalerna var fräscha och jag bytte om och fyllde på vattenflaskan. Jag hade med egen yogamatta, men man kan också hyra där. Jag gissar att vi var ca 30 stycken och till min förvåning var det inte enbart kvinnor, utan säkert 8-9 män.

Passet som skulle hålla på i 90 minuter började och jag hälsades särskilt välkommen eftersom jag var ny. Jag fick veta att mitt mål idag var att stanna kvar i lokalen under alla 90 minuter. Jag skulle ta det lugnt och inte anstränga mig för mycket, eftersom många som är ovana vid värmen bli illamående. Men jag tyckte faktiskt att jag hängde med riktigt bra! Åtminstone den första timmen. Jämför jag med den yoga som jag testat tidigare så skulle jag säga att det här är mer isolerade rörelser. Annars är jag van vid serier med rörelser som man ska komma ihåg, men här var det betydligt kortare övningar. Värmen och luftfuktigheten gjorde att hjärtat pumpade på och jag hörde hur det dunkade och dunkade. Riktigt obehagligt. Jag drack mycket mellan övningarna. Det var skönt. Hela kroppen fick sig en rejäl genomkörare och jag stretchade ut alla musklerna. Det var några balansövningar som jag hade svårt att göra på min onda fot, men i övrigt gick det bra. Mot slutet var jag ändå helt slut. Jag hade ingen klocka och tappade helt tidsuppfattningen. Hade ingen aning om det var fem minuter kvar av passet eller om det var trekvart. Som tur är var det snarare fem minuter när jag kommit till det stadiet och jag lyckades alltså hålla mig kvar i rummet hela passat. Mission accomplished!

Sammanfattningsvis kan jag säga att det var både tufft och skönt och jag kommer definitivt testa snart igen! Någon annan som kört bikram på sistone?