Att ta till sig kloka ord

Idag har jag varit på en föreläsning som handlar om hur vi lockar fram det bästa ur oss själva och våra medarbetare. Mycket intressant. Jag måste verkligen säga att det är värt att ge sig själv tid till inspiration och reflektion, även när den stressiga vardagen knappt tillåter det.

Föreläsaren, Anders Haglund, har arbetat mycket med elitidrottare och coachat dem. Han har själv varit Europamästare i golf och hade mängder av erfarenheter och visdom att dela med sig av. Om man riktigt kokar ner det han sa så blir det: Våra tankar är inte verkligheten. De är enbart vår uppfattning av verkligheten.

Kan låta nog så flummigt, men när man hörde hela föreläsningen så måste jag säga att det var en hel del som jag tog till mig. Och en hel del som jag kommer att använda mig av under kommande utmaningar, t ex TEC.

Efter föreläsningen hann jag beta av en hel del jobb innan jag tog mig an en annan utmaning, nämligen veckans bikramyoga. Och när jag stod där med svetten rinnande och hjärtat som en hammare i bröstet kunde jag tänka att det här är faktiskt inte någon nära-döden-upplevelse. Det är bara min uppfattning av det! :-)

Hungrig och trött!

Jag måste ha gjort av med extremt mycket energi under gårdagens långpass! Trots att jag åt rejäl middag på kvällen var jag uppe mitt i natten och åt en banan. Ändå kurrade det i magen när jag steg upp. Gjorde nedanstående rejäla frukost:

Två stekta ägg, en halv avokado, massor av skinka och en tomat! Ändå kände jag mig utsvulten när det var dags för lunch. Först nu ikväll verkar jag ha återställt balansen!

Just matintaget var det vi pratade mest om igår när vi pratade om TEC. Att det är dags att börja testa hur man funkar matmässigt under extremt lång träning. Jag tror spontant på att äta lite nästan hela tiden. Det borde passa mig mycket bättre än att ta en rejäl matpaus och sedan fortsätta springa. Sedan är ju frågan VAD man ska äta? Sött, salt, pannkakor eller flapjacks? Förslagen är många.

För min egen del tror jag det viktigaste är att inte glömma bort att äta. Det är lätt hänt och om energin tar slut tar det lång tid att äta ikapp. Jag tar gärna emot tips på hur jag ska äta under de åtta TEC-milen.

En annan sak - jag var nog inte uppe och käkade banan inatt enbart för att jag var hungrig. Det hade nog också att göra med att jag absolut inte kunde sova. Det här är ett fenomen jag har märkt av nästan samtliga gånger jag har sprungit långt eller tränat hårt. Det är precis som om kroppen är så uppe i varv att det är helt omöjligt att vila. Ändå är ju kroppen trött. Jag vrider och vänder på mig hela natten, men kommer aldrig till ro. Det borde ju vara tvärtom - man borde sova som en stock efter en fysisk ansträngning. Någon annan som känt av detta och har tips på vad jag kan göra åt det?

Gääääsp....

Vilken härlig löparhelg!

Den här helgen har jag i stort sett bara gjort roliga saker! Visst har jag kört ett antal maskiner tvätt och sånt, men merparten av tiden har jag umgåtts med min familj och vänner samt sprungit. Mycket bättre kan det inte bli!

Under veckan har jag haft lite besvär av vristen efter islöpningen förra helgen. Därför blev det bara ett kort lunchlöppass på onsdagen och i övrigt var det alternativ träning i form av yoga och tennis. Total vila på både måndagen och fredagen. Så jag var extra sugen i lördags morse och gav mig ut på egen hand hyfsat tidigt. Då var det grått och mulet, men ändå skönt att komma jag. Jag har tröttnat lite på mina standardrundor och sprang lite på vinst och förlust bort mot Älvsjö. Förvånad blev jag när jag insåg hur få kilometer det egentligen är dit. Därför fick jag lägga på lite andra svängar innan jag var hemma igen efter 13 km. På hemvägen mötte jag Mats och äldste sonen - nu skulle de ut och springa! Kul när barnen följer med!

Idag hade jag tänkt mig ett längre pass på minst 20 km och hade turen att kunna hänga med Mats D och ett litet gäng på en runda. Vi träffades på förmiddagen vid Slussen och satte iväg längs Söder Mälarstrand. Så roligt att få springa lite socialt igen! Jag fick en massa bra tips om TEC och olika idéer som jag måste fundera över. Jag har hela tiden tänkt att det är så lång tid kvar, men som bekant går tiden fort när man är lycklig! :-)

När vi rundat Söder vid Hornstull bar det av över Liljeholmsbron, sedan tillbaka över Årstabron och slutligen blev det bron över till Gullmarsplan. Vidare längs Hammarby Sjöstad till Sickla där vi tog en välförtjänt fikapaus. Sedan mot Järla Sjö och Lillängen och Storängen och allt vad hette. Kul att se nya områden!

Sedan tillbaka mot Gullmarsplan via Björkhagen och vidare längs Årstaviken. När vi sprang över Årstabron för andra gången började jag bli trött, men nu hade jag 28 km i benen. Därifrån över Söder och bort till Mariatorget där jag tackade för mig. Det blev 30 km totalt.

Så när jag summerar veckan blev det faktiskt 50 km även denna gång. När jag går tillbaka i tiden ser jag att denna januari är mängdmässigt min nästbästa månad ever! Mycket märkligt med tanke på hälsporren och totalvilan jag hade under november och december. Eller kanske just på grund av detta? Så mycket uppdämd energi som behövde komma ut?

Hoppas ni har haft en lika bra löparhelg som jag! :-)

Temperaturväxling och logistikplanering

Igår kväll körde jag bikramyoga, vilket väl nästan börjar likna en vana just på tisdagskvällar. 42 grader varmt och superjobbigt. Att därefter komma ut i kylan för att ge sig av hemåt känns faktiskt lite sådär. Tror inte kroppen riktigt gillar de tvära temperaturväxlingarna. Hade nästan känslan att jag fortfarande eftersvettades imorse...

För att fortsätta med ett kallare pass hade jag tänkt mig ett löppass idag, men visste inte riktigt hur jag skulle få till det. Att springa hem efter jobbet brukar ju vara min melodi, men idag var jag tvungen att få med mig datorn hem och då är inte löpning bästa sättet. Och att komma hem i mörkret och sedan ge sig ut medan familjen är hemma är också ganska motigt och svårt. Därför bestämde jag mig för en lunchjogg idag. Jag fuskade lite genom att ta på löparkläderna redan imorse, men det gjorde inget för jag hade inga externa möten. Kändes helt ok. Så sparade jag några minuter och kunde vid 12.15 ge mig ut.

Mulet, men lite dagsljus fick jag åtminstone!

Jag jobbar på Söder Mälarstrand så en sväng runt Riddarfjärden kändes perfekt. Det blev exakt 7 km på 40 minuter. Efter snabb avsköljning och medhavd lunch vid skrivbordet så kunde jag med gott samvete konstatera att rundan inte inkräktade på arbetstiden.

Och så fick jag lite dagsljus och det var inte det sämsta! Energin räckte hela eftermiddagen, så lunchjoggar ska jag definitivt planera in fler gånger. Vem vet, kanske kan jag till och med locka med några kollegor framöver?!

Det bästa av två världar

Idag hade jag ett jobbärende till Akademibokhandeln i Skrapan. Och tänk - där har Löplabbet flyttat in! Vilken win-win för mig! Så när mitt ärende var avklarat och jag botaniserat bland alla böcker i hyllorna föll det sig helt naturligt att kolla in Löplabbets avdelning. Och nog är det väl alltid något man behöver? När jag rannsakade mig insåg jag att min mössa är aningen kall. Så därför fick nedanstående godbit följa med mig hem. Provsprungen är den dock inte. Det är ju vilodag idag!

Snölöpning!

Sol och snö!

Ujuj, vad stel jag var i kroppen när jag vaknade imorse! Konstigt nog kändes höger fot riktigt bra (där jag har hälsporreproblematiken), medan jag däremot hade väldigt ont i vänster vrist. Och det var ju halkigt igår och vristerna var på helspänn hela tiden. Jag tog mig ner för trappan som en 95-åring...

Utanför fönstren var världen vit! Äntligen snö! Och det snöade kraftigt här på förmiddagen. Mats hade bestämt sig för att springa 12 km idag och eftersom jag var sugen på en försiktig återhämtningsjogg tänkte jag att jag kunde följa med, men vända hemåt lite tidigare.

Efter en första seg kilometer kändes det underbart! Solen glimtade till mellan snömolnen och vi sprang på lite nya vägar för mig som Mats hade tänkt ut. Vissa gator var väldigt snöiga och jobbiga att springa, medan andra redan var välplogade. Det gick inte fort, men det var riktigt, riktigt skönt.

Jag sprang betydligt längre än jag tänkt och var hemma först efter nästan 10 km. En snabb överläggning i huvudet gjorde att jag fick för mig att det skulle ge mig en veckomängd på 50 km, men jag var visst för ivrig i tanken, för jag landade veckan på 49,2 km. Inte fy skam det heller! Plus 90 minuter Bikramyoga och 60 minuter tennis.

Ja, det är toppen att vara tillbaka! Kommande vecka blir det nog lite färre kilometer, men fortsatt variation mellan löpning, yoga och tennis. Ser fram emot detta!

Stockholm runt!

48 tappra löpare

Idag var det dags att testa formen och foten (!) på ett långpass. Miranda hade bjudit in till Stockholm runt 0-50 km. Det kunde jag förstås inte motstå. Samlingsplatsen var Runners Store på Vasagatan och jag var där i god tid. Hela 48 hugade löpare dök upp och strax efter 09.30 rullade vi iväg mot Norr Mälarstrand.

Pigga i starten.

Jag hade velat fram och tillbaka mellan Icebugs och vanliga springdojjor och hade slutligen valt vanliga dojjor. Fel beslut skulle det visa sig. Hela Norr Mälarstrand gick ju bra, men redan när i närmade oss Fredhäll blev det iskana för hela slanten. Riktigt obehagligt på sina ställen. Men stämningen var god och det var så roligt att träffa en massa löpare och få lov att vara riktigt nördig.

Det gick långsamt framåt. Vid ungefär 11 km närmade vi oss Brunnsviken och här var det också otroligt svårsprunget. Jag hade i sista sekund tagit med mig Mats broddar hemifrån och dem satte jag nu på skorna.

Broddar på!

Bättre så. Eller också invaggade de mig bara i falsk säkerhet för pang! så gjorde jag en rejäl vurpa. Slog mig dock inte som tur var. Jag började bli trött, men nu närmade vi oss Ropsten och 21 km. En halvmara var i alla fall avklarad. Här var det många som klev av, bland annat Lars som ju sprungit mer än en mil varje dag i januari. Otroligt.

Snabb energipåfyllning i Ropsten och sedan bar det av igen.

Depåstopp Ropsten.

Energybaren hade frusit och var väldigt svårtuggad...

Efter Ropsten blev det lite mer lättsprunget. Ändå började jag bli rejält trött. Hade känningar i ländryggen och faktiskt lite i den onda foten också. Aj aj, inte bra.

Det här är en av de bättre vägarna...

Vi kom ut på Djurgården och jag bestämde mig för att hänga med till Blå Porten vid Liljevalchs. Där skulle vi ta ett längre stopp. Men Djurgården är uppenbarligen större än jag kom ihåg. Vi sprang och sprang och sprang. Efter 32 km kom vi så fram till Blå Porten. Underbart! Det var fullt av folk och vi var ju säkert 25 personer eller mer, men alla fick plats fast vi fick dela upp oss lite. En stor latte och en macka  satt finfint! Så skönt att sjunka ner på en stol och fortsätta alla inspirerande löparsamtal.

När det var dags att dra vidare tackade jag för mig, och det var jag faktiskt den enda att göra efter detta stopp. Så det var en hyfsat stor skara som fortsatte för att även runda Söder innan de var nöjda med sin erövring av Stockholm.

Jag tog T-banan hem och linkade sista biten. Foten gjorde ont och jag var himla frusen. Men så nöjd jag är med min dag! Stort tack Mirre för härligt initiativ! Jag följer gärna med igen!

Morgondagens långpass

Förberedd.

Nu är det länge sedan jag var med på ett socialt långpass. Måste ha varit i augusti senast. Ska bli kul! Camelbaken är framplockad och jag hittade till och med en ensam energy bar längst in i skåpet. SL-kort, lite kontanter och en extra tröja. Något mer ska väl inte behövas? Jo, ett glatt humör också förstås!

Jag har velat lite fram och tillbaka här om jag ska Icebugs eller vanliga dojjor, men det får nog bli vanliga. Här ute i förorten är det fortfarande lite isigt, men inne i stan är det mesta borta.

Nu ska jag sova gott och länge, så får vi se imorgon hur länge jag orkar hänga med. Fortsättning följer...

15 seconds of fame

Amelia nr. 3. I butik nu.

I nya numret av Amelia kan den hugade få se mig i något annat än löparkläder. Artikel om bokbranschen  där jag och några andra berättar om hur vi genom vårt arbete faktiskt påverkar vad folk läser. Och ja, jag har faktiskt världens roligaste jobb.

Istället för kvällens löptur

Titta vad som låg i brevlådan när jag kom hem! Plötsligt kändes den här vilodagen så mycket mera lockande. Jag har hört ganska många uttala sig positivt om boken och efter att ha läst inledningen känner jag mig mycket sugen att krypa upp i läsfåtöljen och inspireras. Och jag som jobbar i bokbranschen kan ju nämna att det kommer flera spännande löparböcker under våren. Fortsättning följer... :-)

Tid för återhämtning?

Nu när jag precis har kommit igång med löpningen och träningen igen märker jag att jag har svårt för att vila. Och det ger ju kroppen ingen chans till återhämtning. Jag vill verkligen springa precis hela tiden. Den här veckan hade jag ändå tänkt att jag skulle ha vilodag både torsdag och fredag, för att vara på topp på lördagens långpass. Men så kom jag på att jag ju har tennis på torsdagar. Jag tänker verkligen inte på tennis som träning, men det är klart att det är!

Så plötsligt idag sitter jag här och känner mig helt slut. Transportlöpning i måndags och tufft bikrampass igår. Ja, det känns nästan som om jag eftersvettas fortfarande efter det passet... Egentligen står det löpning på schemat ikväll och sedan tennis imorgon bitti. Men nej, det blir ingen löpning ikväll. Måste lyssna på kroppen. Det blir tennis imorgon och Mirandas roliga långpass på lördag. Sannolikt vila på söndag - eller en lugn återhämtningsjogg...

Oplanerad träning

Efter gårdagens lite längre pass hade jag planerat vilodag idag. Men så blev det faktiskt inte. Mats, som länge dragits med ett ont knä, ville ta en kort runda och testa hur det kändes. Och då följde jag förstås med. Vi tog det otroligt lugnt, men tyvärr kändes det inget vidare i hans knä och nu får det nog bli ett läkarbesök trots allt. Sex kilometer fick vi ihop och även om det var deppigt för Mats så var det förstås underbart att komma ut i friska luften och till och med få lite solljus.

På eftermiddagen hade vi lovat barnen att gå och bada så det blev några timmars stojande i vattnet. Även här blev det oplanerade 1000 meters simning. Så när det är dags att summera den här veckan så ser det väldigt bra ut på träningsfronten.

Jag har sprungit fyra pass på sammanlagt drygt 40 km, kört 90 minuter bikramyoga, 60 minuter tennis och slutligen 1 km simning. Det får man väl kalla en varierad och innehållsrik träningsvecka?

Jag gick in på Szalkais träningsprogram och kollade vad jag skulle ha åstadkommit om jag hade följt hans schema. Och ser man på - veckan skulle innehålla exakt 40 km fördelat på fyra pass. Långpasset skulle vara 16 km och det var ju exakt vad mitt pass igår landande på. Enda skillnaden är att jag skulle haft en fartlekpass och där har jag kört vanlig distans. Nåväl, jag tycker nog att jag med gott samvete kan säga att jag uppfyllt veckans program. Nu ska jag "softa" och samla ihop mig för kommande vecka. Ha en skön söndagskväll!

Långpass med musik

Var går egentligen gränsen för ett långpass? Måste ju vara individuellt. Mats D sa en gång att 20 km var ett mellanpass, men där protesterar jag! 20 km måste vara ett långpass. Idag hade jag bestämt mig för ett "längre pass", dvs längre än jag sprungit sedan jag testsprang den 23 december. Och mitt längsta sedan dess är 10 km. Så allt över 10 skulle jag räkna som ett "längre" pass. 13 km var vad jag hade siktat in mig på.
Jag gick upp hyfsat tidigt och efter lite frukost och tidningsläsning så kom jag iväg strax före nio. Jag brukar aldrig springa med musik. Jag gillar att höra alla ljud och framför allt gillar jag att få tid för mina egna tankar. Men idag fick jag ett infall och började leta efter min mp3-spelare. Hittade den förstås inte, men drog sedan igång Spotify på mobilen. Eftersom jag inte brukar lyssna på musik när jag springer så har jag förstås inga springlistor inlagda. Jag hittade en partylista vi gjorde häromåret när vi skulle ha fest och började springa. Sega ben måste jag säga. Och glashalt. Icebugs idag förstås. Hälen kändes bra under hela passet, men sedan jag började springa igen har jag plågats av extremt stela vrister. Har aldrig haft känningar i dessa tidigare. Min helt ovetenskapliga teori är att mina 2,5 månader i gympadojor har fått mina "höga-klackar-muskler" i vristerna att förtvina helt? Måste hitta några övningar för att komma tillrätta med detta. Och hitta tillbaka till klackskorna förstås.

Första 8 km kändes ganska bra ändå. Sedan började det blåsa alltmer och även snöa och till och med hagla. Jag kämpade på där med partylåtarna i öronen. Glad ändå att jag hade dem. Men vilken är då den bästa löparmusiken? Petra hävdar att det är trance, MarathonMia säger att det är Robbie Williams låt "Let me entertain you". Ingen trance för min del, Robbie kan duga, men idag var det definitivt Gloria Gaynors "I will survive" som fick benen att rulla på i hela 16 km. Det var tufft, men jag känner mig nöjd. Och ikväll blir vi 14 personer på middag så nu måste jag faktiskt laga mat!! Ha en bra dag i löparspåren!

Funkar kompressionsstrumpor?

Och vilken effekt är det man vill åt? Jag har ju alltid tyckt att mina bena är helt fantastiska som burit mig så tjänstvilligt vart jag vill i alla år. Skadefri har jag också varit så när som ett knäproblem efter vurpa på längdskidor. Men i och med hälsporren har jag försökt läsa på om allt jag kan göra för att läka skadan och sedan se till att den inte kommer tillbaka. Någonstans läste jag att kompressionsstrumpor kan hjälpa även vid hälsporre! Så vad är då kompressionsstrumpor?

Strumporna är knälånga och rejält åtsittande. Kompressionen är gradvis och tightast runt ankeln med minskat tryck upp mot vaden. Teorin är att det venösa återflödet till hjärtat förbättras genom en effektivare vadmuskelpump vilket i sin tur ska leda till bättre uthållighet.

Studier visar dock inga skillnader i maximal syreförbrukning eller puls mellan testlöpare med kompressionsstrumpor och utan. Däremot har det visat sig att löpare med kompressionsstrumpor blir av med mjölksyra snabbare och att strumporna är positiva för återhämtning efter tuff träning.

Själv har jag som sagt aldrig funderat över kompressionsstrumpor mer än att jag tycker det är ganska fult. Men när jag läste om lindring av hälsporren så blev jag i alla fall nyfiken. Jag gick till Runner's Store och bad dem hjälpa mig. Efter mätning av vaden och lite diskussioner kom vi fram till vilken sort jag skulle ha. Ett par svarta tyckte jag verkade neutralt och bra. Men nu fanns den sorten i min storlek endast i knallrosa!

Och faktum är att färgen gör att jag blir glad bara jag tänker på strumporna! Det måste ha varit meningen att de svarta skulle vara slut. Igår drog jag på mig dem för första gången. Nu skulle jag ju inte springa något riktigt långt pass, men jag var ju ivrig att testa i alla fall. Svårt att säga om de var bra för hälen eller för löpningen generellt, men de var definitivt väldigt sköna! Varma och goa och benen pinnade på riktigt fint även om det var väldigt halt. Jag ska fortsätta använda dem när jag kör lite längre pass. Någon annan som har erfarenhet av kompressionsstrumpor?

Dubbelpass

Igår var jag på ännu en trevlig branschfest. Massa mingelglada människor, bluesband och drinkar. Det var jättekul och när jag gick och la mig igår kväll kunde jag nog inte tro att det skulle bli en sån himla effektiv dag idag som det faktiskt blivit.

Klockan ringde som vanligt 05.45 - men idag tog jag direkt på mig tenniskläderna och åt lite lätt frukost. Och en hel massa svart kaffe förstås! Klockan 07.00 var Katarina och jag på tennisbanan. Nu var det ju länge sedan jag spelade och det var så himla kul att spela igen. Och det gick kändes riktigt bra! Vi spelade ingen match utan bollade bara och det var jättekul!

Efter racerdusch hemma lyckades jag ändå vara på jobbet 09.10 och sedan var det full fart som vanligt. På eftermiddagen hade jag ett externt möte och var tvungen att ge mig ut i det superruskiga vädret. Regnet vräkte ner och vinden piskade. Medan jag satt på mötet tänkte jag att jag får nog ställa in den planerade löprundan efter jobbet.

Men när jag väl kommit hem och hämtat upp minstingen på fritids så hade det faktiskt slutat regnsnöa. Det blåste fortfarande och var både slaskigt och halt, men jag stack iväg. En mil fick jag otroligt nog ihop innan jag skyndade hem och fixade middag åt hungriga familjen. Och som om detta inte räckte för idag så har jag nu spenderat en kvällstimme i Kungens Kurva och storhandlat för helgen och kommande vecka. Ja, jäklar vad jag har hunnit med! Hmm... undrar om det är något annat projekt jag borde ta mig an medan jag är uppe i varv?

Happy happy efter 10 halkiga kilometer!

Vem är egentligen Bikram?

Ja, det började jag faktiskt undra under senaste yogapasset. Det är lätt att tro att allt som har med yoga att göra är uråldrigt, men bikramyoga visade sig vara en helt modern yogaform. Det är till och med så att Mr. Bikram is still alive.

Bikram Choudhury föddes 1946 och blev tidigt en yoga guru. I tonåren vann han The National India Yoga Championship fyra år i rad. Han skapade 26 ställningar eller positioner som han säger främjar hälsan. I början av 70-talet öppnade han sin första yogastudio i San Fransisco och stjärnor och kändisar fastnade snabbt för denna form av yoga. Tydligen har Bikram något "patent" eller copyright på positionerna och bikramstudios runt om i världen drivs som ett franchisekoncept. Konceptet är uppenbarligen lukrativt och Bikram Choudhury kritiseras för sin materiella livsstil då han bland annat har en stor samling Rolls Royces och Bentleys.

Så där, då vet vi det! Men helt oavsett Mr. Bikram så måste jag säga att det känns ganska bra när man har gått igenom de där 26 positionerna. Dagens pass var "värre än vanligt", men det säger jag ju alltid. Första halvtimmen var jag svimfärdig och kände hela tiden hur det höll på att svartna för ögonen. Men sedan blev det bättre och jag genomförde alla nittio minuter med maximal fokus. Jag lyckades till och med för första gången göra nedanstående position. Inte illa!

Nja, jag balanserade inte så fint och stadigt, men jag hade foten på knät i alla fall... :-) Summan av dagens yogapass är egentligen att jag fyllt på medlemskortet med ytterligare 10 gånger. Det börjar visst likna en vana...

Är det dags för Szalkais träningsprogram?

För drygt en månad sedan drog Szalkais träningsprogram igång inför Stockholm Marathon. 26 veckors träning för att nå det tidsmål man satt upp. Mitt mål är att klara maran mindre än fyra timmar. När programmet drog igång hade jag fortfarande så ont i foten att det inte var aktuellt att följa det. Å andra sidan följde jag inte Szalkais program förra året och det gick ju bra ändå.

Hursomhelst - idag klickade jag fram programmet igen och kollade vilka träningsnivåer jag borde ligga på. Förra veckan skulle jag ha sprungit 36 km fördelade på fyra pass. Nu blev det istället  27 km på tre pass. Den här veckan börjar med vilodag enligt programmet, men jag körde transportlöpning hem från jobbet idag och ligger alltså redan 8 km på plus. Kanske dags att hoppa på programmet nu från vecka 6?

Men jag ska ju inte glömma att innan Sthlm Marathon har jag något mycket "värre" inbokat - TEC50 miles. Så jag borde nöta så många kilometer jag bara orkar och strunta i tempot. Dessutom brukar jag inte vara något vidare på att följa program - jag låter lusten för dagen avgöra om det blir kort och snabbt eller långt och långsamt. Oftast blir det väl långsamt oavsett om det är kort eller långt. :-) Hur fungerar ni? Följer scheman slaviskt eller går på magkänsla?

8 km plus!

Veckosummering

Årets första vecka har varit bra på alla sätt. Jag har ökat träningsmängden ordentligt utan att foten har knorrat alltför mycket. Sammanlagt har jag fått ihop fem träningspass varav tre löppass. Löpturerna summerar till 27 kilometer och till det kan läggas tre timmar bikramyoga. Jag är nöjd!

Utöver träning har jag haft en bra arbetsvecka och en alldeles förträfflig långhelg med både party och friluftsliv. Jag har dessutom strukit ett tvättberg, kastat ut julen, dammsugit upp ca 381.925 granbarr och känner mig nu redo för kommande vecka!

Idag grillade vi korv och marshmallows i Paradiset

Kroppens förfall

Den 16 oktober sprang jag Hässelbyloppets 10 km på 48:23. Idag sprang jag 10 km på 58:05. Snacka om förfall... :-) Under de 2, 5 månader som passerat har jag sprungit sammanlagt fem gånger så det är kanske inte så konstigt att tiden är annorlunda. Inte sämre - annorlunda.

Jag är lite rädd att gå för fort fram när det gäller hälen, men det känns väl hyfsat än så länge. Jag har fortfarande ont på en punkt under foten och har en viss svullnad, men det gör faktiskt inte ont medan jag springer. Däremot är jag stel i foten och i vristerna. Löpningen känns verkligen inte lika lätt som den gjorde i somras. Dagens mil var dock härlig! Ganska tidigt på morgonen, världen höll på att vakna. Solen steg upp och gjorde varje steg lite lättare. Luften var krispig och klar och jag kände i varje fiber av kroppen hur mycket jag har saknat löpningen. Jag hoppas innerligt att jag är på väg tillbaka och inte kommer att få några bakslag när det gäller hälen. Ni håller väl tummarna för mig?

Målmedvetna människor

Idag är det trettondagen. En helgdag då många är lediga. När jag kom till bikramyogan kl. 8 trodde jag det skulle kännas ganska ensligt, men ack vad jag bedrog mig. Klassen var helt fulltecknad och återigen var det 45 målmedvetna människor som kämpade i värmen.

Det var en lärare jag inte haft tidigare och han var tuff! Varje gång efter yogan säger jag "Det här var den värsta gången!" och det säger jag faktiskt idag också. Jag trodde verkligen jag skulle kräkas. Men jag härdade ut alla nittio minuter och när det väl var över och jag hade druckit en hel massa vatten och resorb så kände jag att dagen nog inte hade kunnat börja på ett mycket bättre sätt.

Och det har varit en härligt solig dag i Stockholm idag. Jag har ägnat en del tid åt tvätt och städning, men hann också med en skön promenad i solljuset. Man får passa på så här års att suga i sig de få solstrålar som bjuds! Hoppas det har varit en fin dag där du befunnit dig!

Tandborstning i pannlampans sken

Imorse när vi satt och åt frukost blev världen svart. Inte bara vårt hus, utan hela området. Det var fortfarande beckmörkt ute och jag fick famla mig fram till tändstickorna och tända några ljus. Tur då att man har en gedigen löparutrustning i garderoben. Pannlamporna åkte fram och efter ett tag tyckte vi det var riktigt mysigt att vara lite avskurna från omvärlden. Och man får sig en liten tankeställare på hur beroende vi är av el. Det handlar inte bara om ljuset. Det är värmen i huset, frysen, hårtorken, ja, vad än jag ville göra så behövde jag el. Och T-banan gick förstås inte den heller. Så morgonen blev lite speciell, men på ett positivt sätt och jag fick en långpromenad mot jobbet.

Lite speciell blev även löpturen efter jobbet. Jag fick nämligen med mig två av sönerna och det var så himla mysigt! Mysigt för att de var med och för att marken var vit av snö och för att det var ett så härligt sätt att börja denna långhelg med. Hoppas att ni har haft en skön start på helgen!

Träning jag älskar att hata?

Idag har jag varit tillbaka på Bikramyogan. Jag gick ju flitigt före jul, men nu är det nog drygt två veckor sedan sist. Helt knökfullt i lokalen. 45 kroppar som formligen sprutar svett. Läraren driver med sin röst hela gruppen att utföra de olika rörelserna. Fokus, tung andhämtning, yrsel och illamående i nittio minuter. Ja, varför utsätter jag mig för det här? För jag är säker på att jag kommer att göra det snart igen.

Jo, för att för varje gång känner jag hur jag kan böja pannan lite djupare över knät, hur jag kan balansera på ett ben med kroppen vinklad till ett T, hur jag kan böja ryggen lite djupare bakåt. Och efteråt är kroppen varm och mjuk och jag känner mig smidig som en katt. Så det dröjer nog inte länge förrän jag står där i hettan med svetten rinnande ner i ögonen och undrar varför i alla världen jag utsätter mig för det här...

Jakten på det perfekta löpsteget

Hälsporren har förstås fått mig att fundera på hur jag springer. När jag har provat ut skor har jag fått höra att jag har ett neutralt löpsteg, men det är också ungefär allt jag hittills har vetat om mitt eget löpsteg. Innan fotproblemet dök upp har jag bara sprungit på utan att över huvud taget tänka på om jag tar korta eller långa steg, om jag sätter ner foten under eller framför kroppen etc.

Nu när jag har tänkt och känt så inser jag att jag springer som en elvisp. Knäna ihop lite kobent och sedan vispar vaderna och fötterna allt vad de kan. Ser inget vidare ut om jag ska vara ärlig. Men hur ska man springa då?

Ja, det finns ju flera olika teser, men just nu verkar den rådande trenden vara: många korta steg, foten ska sättas ner under kroppen och man ska luta överkroppen aningen framåt. Följande har jag kopierat från Runner's World:

Man uppnår sitt perfekta löpsteg genom att hålla fotstegen så nära sitt gravitationscentrum som möjligt. Och genom att luta sig lite lätt framåt.
Överdrivet långa kliv har kopplats till trötthet och skador. I en studie filmade man elitlöpare under deras första och sista kilometrar i Boston Marathon. När löparnas tempo sjönk från 4.50-fart till 5.05-fart började de ta överdrivet långa löpsteg. Det visade sig öka risken för stressfrakturer med sex procent, enligt undersökningen som publicerades i Medicine and Science in Sports and Exercise.

Tips:
När du känner tröttheten komma och löpstegen bli allt längre, föreställ dig att du springer på glödande kol. Lyft knäna lite högre så kommer du automatiskt att ta kortare steg.

Frekvenskruxet
Stegfrekvensen är nyckeln till ett snabbt löptempo. Elitlöparna tar i allmänhet 180–190 steg per minut, de flesta av oss andra ligger på 150–160 steg. Så här gör du för att ta reda på din stegfrekvens: Räkna antalet gånger du sätter din högra fot i marken under en minut. Upprepa detta tre gånger. Ta sedan ditt genomsnittliga resultat för antal steg

Tips:
En av de bästa metoderna att öka sin stegfrekvens är att cykla – snabbt! I en studie vid University of Colorado sprang en grupp triatleter 3200 meter nästan en minut snabbare efter att ha ökat sin kadens (trampfrekvens) med 20 procent.

Den viktiga variationen
För att öka din stegfrekvens behöver du aktivera de muskelfibrer som kontraheras (dras samman) snabbt, vilket innebär mer tempolöpning och mindre långdistansdistansträning. Med fart- och intervallträning kommer din stegfrekvens att öka automatiskt och du blir också en robustare, mer skadefri och effektiv löpare.

Tips:
Backträning är tungt men effektivt både när det gäller att öka stegfrekvensen och förbättra löpformen. När du springer uppför stärker du musklerna i framsidan av dina lår. Du använder också armarna mer och lutar dig lätt framåt. Om du sprang så hela tiden skulle du bli en fantastisk löpare.

Lagom är bäst
Ditt löpsteg kommer att förändras med din löputveckling. De flesta nybörjare springer mycket långsamt, vilket innebär att de istället tar för korta steg. Vart efter de blir starkare och snabbare kan de ta ut steget utan att alltför korta och oflexibla muskler sätter stopp för den naturliga löprörelsen.

Tips:
En successiv löputvecklingen ger dig ett bättre löpsteg i en naturlig process, men du kan påskynda utvecklingen något genom att göra dynamiska stretchövningar som förlänger dina musklers rörelseradie och hjälper kroppen att klara av de påfrestningar som ett längre löpsteg innebär.

Allt det där låter väl okej när man läser det, men för mig är steget från teori till praktik ganska långt. Att veta hur jag ska göra innbeär tyvärr inte alls att det är så jag gör. Under dagens transportlöpning från kontoret försökte jag verkligen tänka på att ta korta steg och sätta ner foten under kroppen. Tror att jag lyckades sådär. Det kändes ok och jag sprang inte långsammare än när jag sprang samma runda förra veckan. Jag ska verkligen försöka tänka på det här och jobba med att stärka upp vristerna som jag känner är svaga och stela. Så får vi väl se hur det blir - första steget mot ett nytt steg är i alla fall taget!