Sol i spåret!

Inledde morgonen med 12 underbara soliga kilometer tillsammans med maken. Barnen låg hemma och sov... Nu tar vi en andra frukost och sen är det dags att susa ner för backarna! Jag älskar sportlov!!

Bra start på dagen!

Ingefära, grapefruktextrakt, vitlök och Esberitox

Jag tror att ovanstående artiklar gjorde susen i onsdags kväll när jag började känna mig lite hängig. Jag rev ingefära och gjorde te av det tillsammans med lite lime. Både gott och förhoppningsvis förkylningshämmande. Lite extra vitlök i middagsmaten. Sedan gick jag och la mig tidigt. Kände mig inte i toppform på torsdagen och tog det lugnt på tennisen. Kom ihåg att jag hade en liten flaska grapefruktextrakt och gurglade i mig den sista slurken. Kompletterade med Esberitox. Framåt eftermiddagen när jag skulle iväg till Globen kände jag mig mycket bättre.

Igår tog jag det lugnt och idag har jag utan problem sprungit en mil med lätta ben, tvättat bilen, handlat massor av mat, letat fram alla skidkläder, tvättat fem maskiner tvätt, packat år mig själv och två barn och säkert en hel massa annat som jag redan har glömt. Så nog var det något som gjorde susen. Hur gör ni för att hålla er friska?

Världsstjärnorna i Globen

Magisk löpning i Globen

XL-galan som gick av stapeln i Globen igår kväll lockade världsstjärnor till Stockholm. Det var bland andra Robles från Kuba, Chicherova och Isinbajeva från Ryssland, våra svenska Moa Hjelmer, Emma Green Tregaro, Ebba Jungmark och framför allt Samuel Bäckelin!

Samuel hade fått chansen att tävla i ungdomsstafetten med sitt lag från Mälarhöjdens IK. Som stolt förälder satt jag bänkad i god tid för att se honom springa de 200 metrarna. Och som han sprang! Det var sammanlagt 42 stafettlag som tävlade och alla gjorde bra i från sig. De sex bästa lagen gick till final. Det gjorde inte Samuels lag, men då fick vi chansen att gå och äta en bit innan vi skyndade tillbaka för att se alla andra spännande tävlingar.

Välförtjänt burgare till MIKaren!

Friidrott är verkligen roligt att titta på. Det händer hela tiden någonting och det finns inga väntetider (för publiken). Vi hade en riktig helkväll och nu närmast längtar jag efter nästa tillfälle då jag som funktionär kommer få stå och kratta i någon längdhoppsgrop. Senast jag gjorde det var dagen efter Stockholm Marathon och till och med då, med stela ben, var det riktigt kul. Veteranfriidrott anyone? ;-)

Ute på hal is

Mina lunchjoggar med kollegorna är ganska ensliga. För fjärde onsdagen i rad fick jag ge mig ut helt solo. Kan i och för sig förstå att dagens isfläckar inte lockade. Inte ens jag var särskilt sugen på att ge mig ut när jag vid 12-tiden tittade ut över Riddarfjärden som låg där inbäddad i grått. Men jag vet ju hur skönt det är när man väl är ute.

Så jag stack iväg och det dröjde inte många hundra meter innan det kändes toppen. Trots det gråa, trots snålblåsten på Västerbron, trots att jag gjorde en rejäl vurpa i Rålambshovsparken så kom jag runt de sju kilometrarna i schysst tempo och kände mig fylld av energi att ta mig an eftermiddagen. Underbart!

Observera att jag är en DAM... :-)

Rödvin och gåslever, ja tack!

Nu är vi anmälda! Den 8 september springer Mats och jag "Världens längsta marathon" utanför Bordeaux! Vi har pratat om detta sedan i november, men anmälan skulle öppna först i februari och vi visste att startplatserna brukar gå åt som smör i solsken. Eller som gåslever bland gourmeter...

Därför har vi försökt att gå in och kolla på sajten varje dag i februari och igår kväll när jag kom hem från bikrampasset så hade registreringen öppnats. Så nu är vi anmälda till loppet och det är dags att boka resa och boende. Vi valde inte paketresan som Springtime Travel anordnar utan fixar vår egen resa. Förhoppningsvis med ett par av våra goda vänner, men de verkar fokusera mer på mat och vin och tänker välja bort själva loppet...

Det här är ett lopp som man springer enbart för upplevelsens skull. Ingen persar här tror jag! :-) Man ska ju vara utklädd och i år är temat historiska personer. Undrar hur många små Napoelonar som kommer irra omkring mellan vingårdarna? Tips mottages tacksamt på lättsprungna historiska outfits!

Tillbaka till Bikram

Körde ett bikrampass nu ikväll. Det är hela tre veckor sedan jag var där och det märktes faktiskt. Blev alldeles yr och kräkfärdig ett par gånger, men överlevde och kom igen. Tyckte till och med att de nittio minutrarna gick lite snabbare än vanligt.

Jag har fortfarande en svullnad under högerfoten efter hälsporren och på morgnarna är jag stel och linkar lite. Tror att bikram är mums för stela fotmuskler! Hoppas även att hälsenan mår bra av värmen och stretchen. Det som inte dödar härdar! ;-) Och härdad måste jag ju bli med tanke på kommande utmaningar!

Bjuder idag enbart på en "före-passet-bild". Efter passet är man så hal att man inte kan hålla kameran...

Och vad har ni tränat ikväll då?

En magisk kväll

Som vanligt fantastisk mat på Kåken/1900!

Igår var dags för press- och kundkväll på Kåken. Som vanligt var pressen svårtflörtad och det var endast en mycket liten skara som dök upp. Några journalister och några bloggare, bland annat Ellinor. Men det blev mycket trevligt och Leif Eriksson och Martin Svensson inledde genom att berätta vilket rabalder det blev när deras bok Dingo, dingo först kom ut. Temat män som kramas är tydligen mycket kontroversiellt och de fick motståndare i alla läger, trots att de försäkrade att de hade menat det som en ren underhållningsroman. Sedan var det Kenneth Gysings tur som  berättade om "Ett år av magiskt löpande" och om alla spännande löparresor han varit om. Jag agerade intervjuare och såg till att han inte glömde några guldkorn...

Ibland går Kenneth omkring som en vanlig man - utan tights!

 När pressdelen var avslutad började kunderna droppa in. Det var över 80 anmälda och vi hade fixat goodiebags för glatta livet! Tur att man har världens bästa kollegor som hugger i när det behövs! När alla var på plats inledde jag med att berätta lite om Pocketförlaget och vårutgivningen. Sedan var det Kenneths tur igen och nu hade han ju blivit varm i kläderna. Jag försökte förstås få honom att lova att springa ett marathon för varje 1000 sålda ex av boken, men han gick inte på det... :-)

Bäddat för magiska skrattanfall!

Efter Kenneth hade vi bjudit in retorikexperten Elaine Eksvärd vars bok Snacka snyggt vi ger ut om en månad. Och hon snackade verkligen snyggt - vi satt som tända ljus och lyssnade på hennes kloka knep.

Elaine Eksvärd kan snacka snyggt!

Avslutningsvis var det dags för Dingosarna som inledde med en ultralång kram tills åhörarna började skruva lite besvärat på sig. Det låter ju så harmlöst med män som kramas, men uppenbarligen var det några som blev provocerade...

Martin Svensson och Leif Eriksson

Kvällen slutade inte här utan vi var kvar länge, länge och snackade löpning och kramar - en bra kombo helt enkelt! :-)

Om ni bara visst hur gott det var...

Ett år av magiskt löpande

Dags att löpa till bokhandeln!

På onsdag ger Pocketförlaget ut Kenneth Gysings "Ett år av magiskt löpande". Och visst är det magiskt att upptäcka världen genom löpning. Att känna hur tiden upphör att existera när man springer och hur man blir ett med sig själv och världsalltet. Men det kan också handla om skador, rödbetsjuice och bollhav. Ingen kan som Kenneth beskriva högt och lågt i den magiska löparvärlden. Löp och köp!

Ikväll ska vi först har ett pressevent Kenneth Gysing och därefter blir det kundevent. Hela kvällen är uppbokad och det ska bli mycket spännande att få höra honom berätta mer om sin kommande löparplaner. För den som händelsevis inte känner till Kenneth så är han redaktör på Runner's World och skriver kluriga krönikor och humoristiska reportage om löpningens lycka och vedermöda.

Fortsättning följer helt enkelt...

Flygande veckor!

Ojoj, den här veckan bara försvann! Det har varit supermycket på jobbet och faktiskt även på hemmaplan med bland annat en liten kille som fyllde åtta år idag! Men med tanke på att TEC närmar sig med stormsteg så gäller det ju att trycka in träningspassen även när schemat är pressat. I tisdags hann jag med ett kort pass efter jobbet innan det var dags för matlagning och läxläsning. I onsdags blev det en lunchjogg. I lördags var jag ensam med Elias hela dagen och min enda chans var att springa under den timmen han var på tennisträning. Så jag var ombytt och klar när jag kom med honom till tennishallen. Jag väntade en stund för att se att han var okej och sedan kom jag iväg 12.08. Tänkte att jag skulle springa i max 50 minuter så att jag skulle vara på plats när han slutade kl. 13.
Det var jättebra att ha en tid att passa! Länge sedan jag fick upp ett sådant tempo. Fick ihop drygt 9 km på 50 minuter, dvs 5.30-tempo. Och det var så kul att springa lite fort. Hade glömt det...

Idag har det varit födelsedagsfirande hela dagen. Men mellan kalaset och den egna födelsedagsmiddagen smet Mats och jag iväg på en tur. Det var fortfarande ljust och även om det var blött och moddigt så var det så skönt! Knappt 16 km. Så veckan slutar på 38 km och jag är ganska nöjd. Ganska för att hälsenan fortfarande besvärar mig. Ska fortsätta med tåhävningarna och även försöka klämma in ett bikrampass under veckan som kommer.

Imorgon blir en spännande dag! Då lanserar Pocketförlaget sin första löparbok! Mer om detta i nästa inlägg!

Träning på jobbet

Bästa träningsplatsen?

Vi har ett underbart litet trappsteg på kontoret. Ett sånt där livsfarligt som man knappt ser och därför nästan bryter ryggen när man glömmer bort. Andra suckar och stönar över trappsteget, men jag värnar i all hemlighet om det stackars steget, för det är den absolut bästa platsen för tåhävningar. När jag kommer in på kontoret tidigt på morgonen så passar jag på att köra 3 x 10 på varje fot. Och jag tror det hjälper! Ingen Voltaren sedan i fredags! :-)

Långpass trots allt!

Jag har uppenbarligen haft både träningsvila och bloggvila denna vecka. Och det passade bra in då arbetsveckan varit körig med flera kvällsaktiviteter som annars skulle inkräktat på träningen. Istället har jag tagit varje tillfälle till excentriska tåhävningar. Det finns inte en trappa eller rulltrappa som jag inte har testat. Ett tennispass klämde jag in torsdags morse också. Katarina och jag hade tagit en instruktör som under en timme försökte få ordning på vår bristande serveteknik. Mycket roligt och givande!

Och hur har det gått med alla skavanker då? Jo, hälsporren är fortfarande bra/under kontroll, den ömmande hälsenan har i varje fall inte blivit sämre. Nu har jag faktiskt knaprat Voltaren hela veckan så det är ju svårt att säga, men det har känts ok.

Så efter en veckas löpvila var jag faktiskt riktigt sugen igår morse när jag skulle få springa Jubileumsbanan med ett gäng hugade löpare. Jubileumsmarathon går alltså av stapeln den 14 juli till minnet av marathon-tävlingen under OS i Stockholm 1912. Banan går från Stadion till Rotebro och tillbaka. Igår sprang vi hälften, dvs från Rotebro till Stadion.

Mats hade sagt att han skulle följa med, men när klockan ringde på morgonen så ändrade han sig... Så jag drog på träningskläderna och tog fram Camelbaken och kom iväg strax efter 08.30. Först T-bana och sedan pendeltåg innan jag slutligen var i Rotebro 09.45.

Roger informerar!

Roger som hade tagit initiativ till löpturen var en av ledarna för min TSM-grupp i somras. Kul att ses igen! Totalt var vi 18 löpare som gav oss av från Rotebro pendeltågsstation.

Första löparna på plats.

 Som "uppvärmning" joggade vi ner till själva monumentet och det var först där jag valde att dra igång min Garmin. Kändes historiskt riktigt! ;-)

Guidad löptur med fotostopp! :-)

 Flera kända ansikten hade dykt upp. Så roligt att få träffa Fröken Strävan igen! Länge sedan vi sågs! Och Lars var förstås med och Ingrid, Elisabeth och Micke och några andra som jag träffat på i andra löparsammanhang. Vi tuffade iväg i 6,20-tempo. Fötterna var var snälla och knorrade inte trots ganska moddigt underlag. Jag körde inte med Icebugs då jag hade fått för mig att de kanske är negativa för hälsenan. Så det blev Lunarglidesen och de skötte sig bra hela dagen tycker jag.

Jag hade varit lite orolig för temperaturen - i fredags hade vi -14°, men igår var det helt behagliga -3°. Kilometrarna försvinner lekande lätt när man är i gott sällskap. Vi snackade på och plötsligt hade en mil passerat och det var dags för för ett kort stopp. Jag hade med en energybar och nöjde mig med det, men erkänner villigt att kaffet doftade underbart!

Energipåfyllning - Helena, Ingrid, Anna och Lars

 Efter 14-15 kilometer fick jag lite känningar i hälsenan. Inte så att det gjorde ont, men så att jag åtminstone var medveten om det. Kände att jag inte var lika pratsam längre. Banan var här också ganska kuperad vilket påverkade pratnivån. Men benen malde i alla fall på och det dröjde inte länge förrän vi var ute på Valhallavägen och skymtade Stadion längre fram. Då gick det trots allt att dra upp tempot något.

Välförtjänt fika!

Vi drog ner till cafét i T-banan, men jag lämnade gänget där och stack hem för att hinna träffa familjen också. En mycket skön dag som följdes upp med matlagning och familjemys.

Hela dagen försökte jag också följa de löparna som körde Ultraintervaller på www.jogg.se. Det var ett hyfsat stort gäng som faktiskt genomförde en mil var tredje timme under ett dygn. Jag föreställer mig hur kroppen känns när det är dags att dra ingång den sjunde milen.... Men lockande trots allt - någon gång ska jag försöka att åtminstone köra 3-4.

Den livsviktiga vilan

Är det fler än jag som har svårt med måttlighet? Som har svårt att vila när kroppen behöver det? När jag har hittat något jag tycker är roligt kan jag bli aningen manisk och inte vilja göra något annat.

Så har det nog varit med löpningen nu efter uppehållet på grund av hälsporren. När jag kunde börja springa igen så ville jag inte göra något annat. Det kändes ju så bra och jag hade så roligt.

På det sociala långpasset med Miranda i januari vrickade jag foten lite grann, men tyckte inte att det kändes så farligt. Jag fortsatte att springa och tyckte att det funkade bra så fort vristen blivit "uppvärmd". Visst kände jag lite i hälsenan efter passen, men det slog jag ifrån mig.

Vädret i helgen var ju kallt, men vackert. Vilket ljus! Mats och jag stack iväg tillsammans i söndags. En härlig runda ner till Johannesdals Gård. Men den kändes i hälen. Och jag inser att jag verkligen inte vill ta några risker nu när jag äntligen "är tillbaka".

Kallt och härligt!

Vi fick ihop 15 kilometer, men sedan åkte jag faktiskt till Apoteket och bunkrade upp med det mesta. Sedan låg jag på soffan och läste om skador och rehabilitering etc. Nu blir det löpvila hela veckan fram till lördag då det är dags för ett socialt pass längs Jubileumsbanan. Start i Rotebro kl. 10.00. Häng med!

Varför springer jag?

Det blåser snålt och snöflingorna viner förbi utanför fönstret. Termometern visar på -12°. Det är helt mörkt ute, förutom en strålkastare på byggarbetsplatsen på andra sidan vägen. Jag sitter ensam vid mitt skrivbord på kontoret. Eftermiddagen har bjudit på några motgångar såväl på det professionella som det personliga planet. Nu är jag klar med det jag föresatt mig och funderar på om jag verkligen ska springa hem. Det ser kallt ut.

Jag byter om och tar på mig ett lager mer än jag brukar. Rånarluva och mössa. Lägger SL-kortet och nycklarna i fickan och lämnar kontoret. Minuterna medan jag väntar på att Mrs. Garmin ska hitta satelliterna känns oändliga. Fingrarna är redan stelfrusna när jag kan knäppa på klockan och ta de första stegen. Jag springer långsamt längs Söder Mälarstrand. Möter en och annan löpare och nickar lite. Jag är alltså inte helt ensam i världen. Tankarna börjar fladdra och snart är jag i Hornstull. Kroppen har fått upp värmen och jag känner till och med hur det börjar klia i håret. Över Liljeholmsbron. Varje andetag genererar ett rökmoln som singlar upp i mörket. Det knarrar under fötterna när dubbarna möter den hårdpackade snön.

Ju längre jag springer desto lättare känner jag mig. En efter en lämnar jobbtankarna mig och jag blir uppfylld av det som händer nu. Fötterna, andetagen, ljuden omkring mig. Passerar Axelsberg och ökar farten. Pressar på den sista kilometern och stannar utanför ytterdörren. Känner mig levande och glad. När jag öppnar dörren möts jag av min härliga familj och doften av en mustig gryta. Inser varför jag springer.

Bu!

Företagshälsovård?

Bästa hälsovården?

Häromdagen blev jag så glad när en kollega föreslog att vi skulle bilda en grupp och springa Vårruset tillsammans! Om man är sex stycken som anmäler sig tillsammans får man en picknick-kasse när man går i mål. Faktum är att denna picknick är faktiskt vad som fick mig att börja springa över huvud taget för ett antal år sedan. Så här gick det till:

Jag hade fått mitt andra barn och var med i en så kallad mamma-grupp på BVC. Alla i gruppen hade fått barn i slutet av sommaren och när våren nalkades och barnen hunnit bli drygt ett halvår så var det en i gruppen som sa att nu var de fem stycken som skulle springa och om bara en till av oss anmälde sig så skulle vi få en pick-nick. Jag hade ALDRIG sprungit 5 km någonsin, men tänkte att för en pick-nick så skulle jag väl kunna göra det. Sedan hade jag faktiskt lite ångest, men tränade en del och lyckades komma till en nivå när jag kunde springa 5 km utan att stanna. Och kvällen för Vårruset var fantastisk. Varmt och soligt och vi sprang och hade en supermysig kväll tillsammans.

Det där gav förstås blodad tand och senare samma år sprang jag faktiskt min första Tjejmil. Efter det har löpningen varit ett sporadiskt inslag i mitt liv, men först 2010 började jag träna kontinuerligt.

Nåväl, det var en liten anekdot för att visa att Vårruset har en speciell betydelse för mig. Jag vill inte vara den som driver löprelaterade aktiviteter på jobbet och därför var det så kul att någon annan föreslog detta. Jag gick igång direkt förstås, även om jag var tvungen att räkna lite på fingrarna hur många dagar det skulle bli mellan Vårruset och Stockholm Marathon. men det blir nog perfekt! Fem snabba kilometer på tisdagen, och sedan marathon på lördagen. Det blir perfekt! Nu är vi anmälda och jag har föreslagit en frivillig lunchjogg varje onsdag som träning. Kanske fixar vi några snygga tröjor för vårt lag eller gör något annat kul. Vi är så få på min arbetsplats så ett lag innebär faktiskt att ALLA på jobbet ställer upp! Bättre kan det väl inte bli?

Jag började företagshälsovården direkt med en härlig lunchjogg!