Nummerlapp hämtad!

Efter en heldag om styrelsearbete rusade jag iväg till Östermalms IP för att hämta ut nummerlappen. Pirret börjar infinna sig. Hostan är bättre, men knät knorrar. Försöker att inte tänka på det. Hinner helt enkelt inte tänka på det. Hann heller inte stanna på bland nummerlapparna och kolla runt på utbudet av skor, kläder och prylar. Snabbt vidare till kontoret för att svida om inför kvällens två champagne-mingel. Livet är hårt! :-)

Ikväll gör jag stan osäker - se upp!

Vårruset och andra galenskaper

Det senaste dygnet har varit hektiskt - och roligt! Åkte iväg till Stenungsund på måndag morgon och träffade bokhandlare från hela landet. På kvällen blev det otippat dans till Lasse Stefanz! :-)
Åter till Stockholm på tisdagen och då hade äntligen våra fina lagtröjor inför Vårruset anlänt. Så här snygga och taggade var vi på eftermiddagen!

Anna, Anneli, Jenny, Mette och Louise

Vi stack iväg mot Universitetet och starten för loppet och slog oss fram genom det enorma folkhavet. Hur många tjejer som helst! Vi mötte upp Lottis och lämnade in våra överdragskläder. Sedan var det dags för uppvärmning. Det var ju soligt och fint, men definitivt inte varmt, så uppvärmningen var välbehövlig.

Uppvärmning till Friskis & Svettis

Anneli, Anna och jag tänkte ställa oss i "Springa"-gruppen, medan övriga tänkte "Jogga". Varje gång jag springer Vårruset blir jag irriterad på alla som ställer sig i en snabbare grupp än de egentligen tillhör. Och det gäller ungefär 85% av alla deltagare. Trots att jag var i Springa-gruppen var det massor av tjejer som promenerade från start. Oschysst, tycker jag! Och det där med att hålla till höger funkar heller inte. De första 1,5 km var vidriga. Tills jag bestämde mig för att det egentligen inte spelar någon roll. Att vi ju springer Vårruset som en social grej med fokus på picknicken efteråt.

Det lättade dock något efter ett par kilometer och jag kryssade mig fram. Anneli hängde på och vi sporrade varandra. Jag gled över mållinjen på 25.38 och Anneli var bara ca 20 sekunder efter. Vi hämtade ut överdragskläderna och picknicken. Anna dök upp efter några minuter och sedan droppade resten av gänget in. Vi hittade en plats i solen och njöt av picknicken och alla glada och nöjda ansikten. Men visst var det kallt och vi blev inte långvariga.

Mycket nöjda drog vi hemåt och jag är ganska säker på att vi gärna drar på oss tröjorna igen när det är dags för Bellmansstafetten! :-)

Välförtjänt!

Krax och snor!

Usch! Veckan som slutar idag går till historien som en av de sämre. Asförkyld och supermycket att göra. Ingen perfekt kombination. I måndags var jag hemma från jobbet och satt vid köksbordet och betade av den överfyllda inkorgen. Men resten av veckan var fylld av möten och nu är inkorgen superfull igen.
Halsinfektionen blev bättre och gick över i en illvillig hosta. Jag hostar och hostar så det känns som om revbenen ska brytas! Så trött!

Så det blev så klart inget Milspår för mig. Solen sken och förväntansfulla vänner drog iväg medan jag satt och hostade. Varje kväll har jag tänkt "I morgon är jag säkert bättre", men så har det inte känts. Trist också med tanke på det underbara vädret. Jag vill ju bara ut och springa.

Och när dagarna har gått har jag också blivit mer och mer orolig för Sthlm Marathon - jag måste ju känna mig i form tills dess! Det gäller ju inte enbart förkylningen utan också knät som fortfarande inte känns helt ok.

Nåväl, efter denna inledande gnällorgie måste det ju komma något positivt. Idag har jag sprungit! Fia messade igår och var sugen på en gemensam runda idag. Utan henne hade jag definitivt inte kommit iväg. Jag hostade så mycket i morse att jag höll på att kräkas. Men jag sa till Fia att jag kanske bryter inom kort, men när vi kom iväg så gick det faktiskt riktigt bra. Benen var pigga och glada, även om högerknät knorrade mer än jag skulle önska. Andningen höll jag väldigt ytlig, men då funkade det faktiskt och jag hostade nästan inte alls under rundan.

Solsken i blick

Fia och jag har faktiskt inte sprungit ihop sedan i höstas så vi hade mycket att prata om. Vi sprang bort till terrängspåren i Segeltorp. Det var 4 km dit. Där tog vi 5 km i terrängen och det är ju som bekant tuffa spår. Väl hemma hade jag fått ihop 13,3 km!! Utan hosta!

Så låt oss hoppas att det har vänt nu. Från och med idag blir det bara bättre! Jag fortsätter med rehabövningarna för knät och hoppas ha stärkt något till på lördag. Den här veckan är också knökfull med jobbevents och resor så det kommer inte bli någon optimal vilo- och uppladdningsvecka. Men just nu nöjer jag mig med förhoppningen att vara frisk och kunna genomföra. Tiden blir i det här sammanhanget sekundär. Men jag vill stå där på startlinjen på lördag - det vill jag verkligen!

Löpning vs. bilkörning

Kom nu lilla båten så åker vi!

 Det har blivit mycket bilkörning för mig den här helgen. Lite synd på en långhelg med fint väder, men nu känns det mycket bra att båten är hämtad och på plats i Stockholm. Den långa bilfärden fick mig att fundera lite över dagens effektiva samhälle.
Jag tycker om att köra bil. Då har jag "fritt". Jag kan helt enkelt inte göra något annat än att köra bilen, men ändå har jag möjlighet att, till viss del, låta tankarna flyga fritt. Om jag vore passagerare skulle jag ju kunna göra något annat - läsa eller fixa något. Som förare kan ingen kräva något mer av en än att man framför fordonet på lämpligt sätt. Dessutom är det så att man i princip aldrig (övningskörning undantaget) kör bil utan att ha ett praktiskt mål. Man ska handla, hälsa på släktingar eller något annat. Bilkörningen är en transportsträcka och under tiden är man fri.

Så är det ju inte med löpningen. Eller sällan åtminstone. Tankarna fladdrar minst lika bra som när man kör bil och man kan ta sig från punkt A till B, men där slutar likheterna mellan bilkörning och löpning. Löpningen har ett egenvärde som gör den hamnar på en prioriteringsskala som styrs av mängden tid. Löpning är alltså en egoistisk handling, men bilkörning är en neutral och praktisk handling. Obs att hela resonemanget bygger på en enskild individ och ingen hänsyn tas till större frågor som till exempel mijöaspekten.

Summan av ovanstående resonemang är för mig att bilkörning kan vara väldigt njutbart. Helgens 12-13 ensamma timmar i bilen var på det sättet lyxiga. Tid för mig själv, möjlighet att lyssna på enbart den musik jag själv väljer och absolut inget dåligt samvete! Tvärtom - jag fixade ju en båt som hela familjen kommer att ha glädje av!

På den negativa sidan hamnar att jag har blivit vrålförkyld! Det hade jag kanske blivit ändå, men usch så jobbigt att bli det just nu. Först superont i halsen, men nu börjar det gå över i snuva. Men visst blir man av med en dunderförkylning på två veckor? För då gäller det!

Jag är allt lite mallig att jag fixade det här på egen hand!

Dumma knä!

Helgdag idag - vad härligt! Självklart var jag sugen på att springa och hakade på ett gäng som skulle springa från Bergshamra via Djurgården till Gullmarsplan. Fyra dagar sedan marathon förstod till och med jag att det skulle vara olämpligt att springa hela sträckan (ca 30 km), men jag tänkte att jag skulle hänga med till Blå Porten i alla fall.

Tyckte nog att kroppen hade återhämtat sig sedan i söndags. Både knä och vrist har känts bra under veckan och den enda träning jag utsatt kroppen för är en timme styrketräning i tisdags.

Vi möttes upp vid Bergshamra T-banestation och det var ju en mängd bekanta ansikten - kul! Sprang i sakta mak längs vattnet, men nästan genast kände jag av knät. Inte bra. Försökte ändra lite på löpsteget, men bestämde mig ganska snabbt för att bryta redan i Ropsten. Vill inte riskera att inte kunna springa den 2 juni och tar hellre några extra lugna dagar.

Så jag lämnade det härliga gänget efter drygt 8 km och åkte T-bana hem. Stretchade och rehabade efter bästa förmåga. Hoppas, hoppas att det här försvinner snabbt!

På eftermiddagen var jag och hyrde ett jättesläp för jag ska köra ner till Blekinge i morgon och hämta en båt. Helt solo! Har faktiskt aldrig kört med släp förut så det blir spännande. Jag har en vän som säger att det mest manliga som finns, det är att backa med släp! Funderar på att backa hela vägen till Karlskrona! ;-)

Prag Marathon Race Report

Vi kom iväg till Prag efter en stressig morgon. Mats och jag möttes vid Arlanda Express och åkte ut till Arlanda. Landade i ett 28-gradigt Prag med strålande sol! Efter incheckning på vårt beprövade Hotel Agnes i Gamla Stan njöt vi på uteserveringarna.

Inte så tokigt!

Tyvärr var Mats rejält förkyld. Jag kände mig hyfsat okej, men Mats var hostig och snuvig. Dagen därpå hade värmeböljan försvunnit helt. Nu var det grått och ganska kallt. Vi tog oss ut till Sport Expo och hämtade nummerlappar och all info. Passade på att åka spårvagn mer eller mindre frivilligt genom hela stan. Prag är väldigt kuperat, men marathonbanan skulle ändå vara förhållandevis flack.

Mats på rätt plats!

 Vi gick till ett apotek och köpte tabletter och spray till Mats och hoppades att det skulle hjälpa. På kvällen åt vi pasta förstås på en otroligt mysig italiensk restaurang. Jag var väl förberedd och hade fäst nummerlappen på tröjan och lagt fram allting redan på lördagskvällen.

Men det är väl alltid något som ska fallera. För mig var det sömnen. Låter otroligt larvigt, men jag sov i princip ingenting på hela natten. Konstigt eftersom det här ju inte var ett viktigt lopp för mig. Jag hade ingen tidspress utan tänkte bara njuta mig runt banan. Trots det låste jag mig fullständigt och kunde absolut inte somna. Jag hade ställt klockan på 06.30 och 05.00 hade jag fortfarande inte somnat...

Så det var en ganska mör Louise och en hostig Mats som gjorde sig redo för starten som skulle gå klockan 09.00. Mats bestämde sig för att springa 13 km. Då passerade banan starten och det skulle vara ett bra tillfälle att bryta. Hotellet hade lovat oss att få checka ut så sent som 15.30 så att vi skulle kunna hinna dit och duscha. Vi gjorde upp om att ses på hotellet efteråt och så gav vi oss iväg mot starten som gick på stora torget i Gamla Stan.

Redo för start?

 Vi var inte i samma startgrupp och eftersom Mats inte planerade att springa hela loppet så gjorde det ju inte så mycket. Vi skildes åt och "rättade in oss i ledet". Det var ganska kallt, men fint väder. Perfekt löparväder faktiskt. Ca 9.000 startande och det kändes lagom. Inte alls trångt, men ändå mycket folk så att det kändes festligt. Starten gick och det kändes ganska bra trots allt. Låg i 5:30-tempo hela första milen. Det var kanske dumt, för sen kroknade jag lite för tidigt. Efter 13 km bar det av en lång sträcka längs floden ut från stan. Varje kilometer kändes ovanligt lång. Vid 21 km vände man tillbaka samma väg. Träligt! Sedan över bron och så en liknande lång sträcka på andra sidan floden. Kändes som det aldrig skulle ta slut. Vid 30 började jag nedräkningen. Försökte att föreställa mig varje kilometer som en  "lätt" kilometer här hemma. Redan efter halva banan började jag få känningar i knät. Efter 35 km blev det värre. De sista kilometrarna började folk omkring mig se riktigt plågade ut (det gjorde jag säkert själv också) och det var många som gick. Jag hade bestämt mig för att inte gå över huvud taget. Jag stannade hastigt till vid vätskestationerna, men annars sprang jag hela tiden. Höger vrist började också trilskas med mig, på ett helt nytt ställe denna gång. men jag sprang på. 38, 39, 40...jag närmade mig...41 och sedan var det ju bara att lägga in en överväxel och då stapplade jag över mållinjen på 04.07.22.

Det är drygt 6 minuter snabbare än jag sprang Stockholm Marathon och jag är förstås jättenöjd med den tiden. Men samtidigt är jag lite nyfiken på hur det hade gått om jag varit utsövd? Sub4??

Mats var inte på hotellet när jag kom hem och jag blev förstås orolig att han hade fallit död ner. Men han hade trots allt, inte kunnat motstå att fullfölja loppet, så han dök upp en stund senare. Efter stretch och dusch gick vi ut och åt en brakmiddag. Det var faktiskt vår bröllopsdag igår och maran var ju en lite rolig liknelse av äktenskapet, tyckte vi. Så nu firade vi ordentligt! Det är roligt hur fort man kan ändra uppfattning om något. När jag korsade mållinjen tänkte jag "Aldrig mer!" och två timmar senare satt vi och planerade vart nästa marathonresa ska gå! :-)

Medalj!

Den här resan har väckt två frågor:
1. Hur ska man göra för att hålla sig frisk när man reser långt till lopp? Förra året åkte vi också till Prag, men då för att springa halvmarathon. Då var det jag som blev jättesjuk och fick avstå från loppet. Man blir ofta dålig efter flygningar, temperaturväxlingar etc. Har ni några tips?
2. Sömnproblem. Jag har aldrig någonsin tagit sömnmedel och har ingen lust att börja med det, men jag känner att det är lätt att hamna i en ond tankecirkel. Börjar jag tänka "Tänk, om jag inte kan somna" så är det helt kört. Hur ska jag göra?

Idag mår kroppen förhållandevis bra. Lite känning i knät, men mycket bättre än igår. Har ont uppe på höger vrist, men i övrigt känns det fint. En pytteliten blåsa på tån kan jag också skryta med. Snart dags för nya tag?

Hur ska det här gå?

Smaskens med Pocketförlaget

Ja, det kan man verkligen undra. Jag kom hem sent igår efter ännu en trevlig kundkväll. Trött, men hade svårt att varva ner. När jag vaknade i morse var jag seg och skulle börja packa för resan till Prag och då hittade jag inte mitt pass! Panik! Jag for omkring här som osalig ande och var otrevlig mot alla som försökte prata med mig. När hade jag det senast? Var kan det vara? Måste jag spendera hela dagen på Arlanda för att få ett provisoriskt pass? Jag var helt i upplösningstillstånd när jag slutligen hittade passet i lådan med underkläder (!).

Kunde pusta ut och packa ihop resten. Men säkert något som är glömt. Sedan iväg för att försöka knåda ut mina spända muskler i i höger skuldra på Mälarhöjdens Lilla Spa. Ajajaj! Ont och skönt på samma gång. Blev ordentligt genomknådad och insmord i liniment. Till och med fötterna fick massage och nu kan väl inte förutsättningarna vara bättre egentligen? Känner mig inte helt på topp, men förhoppningsvis kan en god natts sömn råda bot på detta.

Nu är det bara att logga ur och sticka ut till Arlanda. Jag önskar alla en härlig löparhelg!

De mest ljuvliga cupcakes jag smakat!

Löpanalys light

I förra veckan var jag tillbaka på Specialistgruppen för en liten analys av mitt löpsteg. Först fick jag springa i strumplästen och sedan testade jag att springa med fyra olika par löparskor. Mycket intressant. Jag har aldrig sprungit barfota eller i strumpläst förut. Visst jag har följt barfotadebatten, men har inte riktigt känt mig berörd av den. Därför blev jag förvånad över hur naturlig fotisättningen blev vid barfotalöpning. Här ska vi se.

Hållningen är förhållandevis bra. Jag ska dra in hakan något - är uppenbarligen lite väl uppkäftig ibland. Armarna har en tendens att svänga runt kroppen istället för att pendla avslappnat på sidorna. Här ska jag tänka på längdskidåkning. Nu ska vi titta på fotisättningen.

Det är här problemen börjar. Fötterna tenderar att vispa ut i en utåtgående båge på framsteget. Speciellt tydligt på höger. Och kanske en orsak till de skadeproblem jag dras med. Här gäller det att ha stabila knämuskler och tänka på att sätta ner foten i en rät linje framför kroppen. Jag fick en del övningar för att   bli bättre på detta, men har hittills inte kommit igång med dem.

Slutligen testade vi skor. Roligt! Och det roligaste var att jag fick godkänt att springa i mina tidigare utdömda favoriter - Adizero Boston. Ni ser väl nedan hur fint jag springer i dem!

Och därför är det just dessa skor som ska få följa med till Prag. Förkylningen börjar klinga av och jag hoppas verkligen kunna vara i form för en mara på söndag. På fredag sticker vi - tjoho!

Bra träningsvecka

Trots en turbulent vecka, med bland annat barn som fått hjärnskakning och därmed oväntat dygnslångt besök på Astrid Lindgrens barnsjukhus, så har faktiskt träningen gått bra. Inledde med en stark snabbdistans i onsdags, följde upp med en tuff tennistimme i torsdags morse. Sedan följde en bra PT-timme i torsdagskväll med bålstyrka, benstyrka och balans. I lördags sprang jag en mil som inkluderade backträning och idag har jag tagit ut mig fullständigt på intervaller, 10 x 400 m.

Just nu känns det som om träningen tagit ut sin rätt, för jag är snuvig och hängig. Och det kan jag ju inte vara med tanke på att jag ska springa/jogga Prag Marathon på söndag. Nu är det ingefärste med citron och vila som gäller. Jag har ju (peppar, peppar) hållit mig riktigt frisk under våren och inte vill jag bli dålig nu när de roliga tävlingarna närmar sig.

Å andra sidan ser jag Prag Marathon som ett härligt långpass och inget annat. Målsättning vad gäller tid sparar jag till den 2 juni...

Funderingar kring Sthlm Marathon

Dags att förbereda sig?

Idag är det en månad till Stockholm Marathon! En månad går fort. Det har hela tiden känts avlägset och jag har fokuserat på TEC och mängdträning. Men om jag ska springa snabbare i år än förra året så är det hög tid att börja träna kvalitet. Min uttalade ambition är att komma i mål under 4 timmar. Det innebär ett jämnt 5:40-tempo. Förra året sprang jag i 6-minuterstempo. 20 sekunder per km låter kanske inte så tufft, men det är ändå en avsevärd skillnad. Dock tog jag ju aldrig helt ut mig förra året, så kapacitet att förbättra borde jag ha.

Nu har jag fått mitt startbevis och all information om loppet och jag börjar känna att det här ska bli kul! Tiden är heller inte det avgörande, utan det är ju hela upplevelsen. Men visst vore det kul med 3:59:59... :-)

Därför kommer jag satsa mer på kvalitet än mängd under maj månad. Grundträningen är definitivt gjord och några långpass kommer det trots allt att bli, bland annat nästa helg då vi springer Prag Marathon "just for fun". I övrigt ska jag satsa på snabbdistans, intervaller och några backträningar.

Jag började idag! På lunchen när det var dags för min onsdagsjogg slog jag till med snabbdistans. Det var den vanliga rundan runt Riddarfjärden och den inkluderar som vanligt den fruktade Västerbron. Snabbdistans över Västerbron borde inte vara en hit. Men det var det! Tro det eller ej, men jag gasade på som en galning och det gick över förväntan. I backen över bron var det till och med en cyklist som kommenterade mitt höga tempo. Tack för det! Kom tillbaka till kontoret efter lite drygt 7 kilometer i 4:57-tempo! Mycket nöjd! Och kul var det också! Nedräkningen har börjat...