Eftertankar

Några tankar efter gårdagens lopp: Ja, jag gick ut fört hårt. Ingen negativ split här inte. Kilometertiderna talar sitt tydliga språk: 4.18, 4.22, 4.36, 4.54, 4.59, 4.57, 4.59, 4.51, 5.05, 5.00. Min mellantid på 5 km var 23.31, vilket ju är betydligt bättre än både Bellmanstafetten och Parloppet. Det är ju positivt. Där har jag ju något att förbättra om jag nu kommer springa fler 5-kilometerslopp. Tror att Topploppet har en 5-kilometersvariant i slutet av september. Kan vara värt att kolla upp.

Sedan måste jag få nämna det här med att alla hade samma starttid ju inverkar menligt för dem som inte stod i allra främsta ledet. I mål hade jag 48.19 på min klocka, men den officiella tiden var 48.25. Mitt tidigare PB på Hässelbyloppet var 48.23.

Så slutsatsen är väl att jag är precis lika snabb (eller långsam) som jag var förra året. Och det får vara ok. Just nu känner jag att jag skulle vilja springa Hässelbyloppet och få en liten revansch. Men dels är jag ju anmäld till Sörmlands Ultra dagen innan Hässelbyloppet och dessutom är jag på kurs hela söndagen för Hässelbyloppet. Så det är uteslutet. Men när jag börjar kolla så inser jag att det finns fler millopp under hösten. Så vi får väl se vad det blir.

Idag känns kroppen faktiskt lite sliten. Men det beror nog också på att jag gick upp tidigt i morse och körde igång tennisterminen! Det märktes att jag hade haft ett långt uppehåll, men det var ju roligt som alltid. Men tyvärr passar tennis och löpträning väldigt dåligt ihop. Varje gång jag löptränat och sedan spelar tennis med korta explosiva utfall så får jag ont i benhinnorna. Så även idag. Tips på hur man undviker detta mottages tacksamt! Någon som vet?

Ett annat tips jag skulle vilja ha gäller knarrande och knirrande skor. Vad betyder det när skorna knarrar? Är de alldeles ihoptorkade och färdiga för tippen eller kan man lugnt knarra vidare om man fortfarande tycker de är sköna?

Gårdagens knirrande skor

Hälsoloppet - 2 sekunder från PB...

Ja, det var någa bittra ögonblick när jag såg sluttiden. Så nära, men ändå så långt borta... Men nu känner jag mig ändå ganska nöjd. Så här gick det till:

Min kollega Anna och jag hade båda anmält oss till Hälsoloppet. Jag hade inte funderat så mycket på tiden egentligen, men jag ville förstås sub50 och då är det ju nära till hands att försöka slå mitt pers som ligger på 48:23 från Hässelbyloppet förra året. Jag kände mig inte helt i toppform idag - sviterna av måndagens tunga kräftskiva hängde sig kvar... Men jag vet ju att tävlingsdjävulen alltid slår klorna i mig så jag bekymrade mig inte så mycket.

Vi stack iväg från kontoret vid 17.30 och var på plats i Flemingsberg vid 18-tiden. Lång kö för att hämta ut nummerlappar och chip, men solen sken och stämningen var på topp!

Så här glada var Anna och jag före loppet.

Vi fick våra chip och nummerlappar, lämnade in våra överdragskläder och köade till bajamajorna. Sedan drog Friskis & Svettis igång uppvärmningen - perfekt tajming helt enkelt. Sedan presenterades farthållarna och jag fick en tanke om att försöka hänga på sub45-gruppen. Mitt första misstag.

Att hänga på sub50-gruppen skulle väl dock vara dumt om jag nu ville komma under 48:23. Anna skulle försöka hänga på sub60-gruppen och jag försäkrade henne att hon inte skulle ha några problem att nå det målet. Det är ju en snabb bana.

Starskottet gick och jag insåg att man inte skulle få någon nettotid. Det fanns liksom inget att springa över i starten utan startskottet var starttiden för alla och sedan fick man individuell tid för 5 km och 10 km. Jag hängde på sub45orna och tyckte det kändes förvånansvärt bra. "Springer de så här långsamt kan de väl aldrig klara sub45" tänkte jag. Och sedan "Det här tempot klarar jag - woho, det blir sub45". Big mistake! Efter ca tre kilometer blev avståndet mellan mig och farthållarna långsamt men obarmhärtigt allt längre. Fjärde och femte kilometern går dessutom segt uppför och vid varvning såg jag farthållarna som gula prickar framför mig.

Nåväl - ett pers låg fortfarande inom räckhåll. Jag pinnade vidare och just den sjätte kilometern var väl den enda där jag hade någorlunda flow. Kändes som om jag skulle kunna mata på så här ett bra tag. Men sedan gick det uppför igen och jag fick slita. Sprang dock om några killar som såg förvånade ut där jag kom gnetande. Vågade inte kolla på klockan, utan kämpade bara på. Ut på upploppet. Jag kunde se målet i fjärran och tyckte verkligen att jag pressade mig till det yttersta, men när jag närmade mig såg jag bara hur sekunderna tickade fram i ett rasande tempo och jag såg mitt PB överskridas med ett par futtiga sekunder...!!

Bittert, men som sagt, nu har jag bestämt mig för att vara nöjd. Jag har ju inte tränat fart på hela året och det här var ett jättebra snabbdistanspass! Med lite träning så ska jag nog slå det. För jag kommer springa fler millopp, även om tanken for genom min hjärna "Aldrig mera millopp - fy farao, vad jobbigt det här är!"

Jag drack lite och hämtade ut väskan. Fick chansen att hälsa på Staffan, vars blogg jag gärna följer. Sedan ut och heja in Anna som persade och kom in på finfina 59:20!!

Så här glada var Anna och jag efter loppet.

Vi tog pendeltåget tillbaka och jag hoppade av i Älvsjö och sprang de fyra kilometrarna hem. Eller joggade ska jag nog säga. Det var verkligen inte att springa. På det stora hela - kul dag! Det är ett trevligt litet lopp som jag gärna springer igen! Men i så fall några sekunder snabbare! ;-)

Lätta steg och tunga skyar

Idag har det regnat i princip hela dagen. Det har passat bra eftersom jag fortsatt med min enorma städning. Och då är det ju skönt att det inte är vackert väder ute. Mats hade planerat långpass på ca  30 km, men jag hängde inte på. Och det kändes skönt när regnet smattrade mot rutorna.

Men framåt kvällen blev det uppehåll och jag började känna mig klar med Operation Återerövra Hemmet. Jag frågade äldste sonen om han hade lust att hänga med på en runda och till min förvåning och glädje svarade han ja! Dessutom hängde mellansonen med på cykel. Vi tog en väldigt lugn och skön tur ner till Vinterviken och tillbaka. Luften var klar efter regnet och vi hoppade med lätta steg mellan vattenpussarna. Åtta sköna kilometer. Black River Run känns redan avlägset. Kroppen återhämtade sig snabbt och jag känner mig pigg på nya äventyr!

Tusingar!

Hela den här veckan har jag laddat för - städning... Ni trodde nog jag skulle säg tusingar, men några sådana har jag inte haft en tanke på. Nej, efter en lång sommar utan någon som helst städning eller vård av hemmet såg det bedrövligt ut. Nästan så att jag inte hade lust att komma hem...Så i morse skuttade jag upp och for runt här som en furie och piskade mattor, dammsög, våttorkade golv, städade toaletter och bytte lakan. Sedan var jag helt slut. Framför allt benen kändes som betongklumpar och jag var tvungen att lägga dem i högläge.

Men sedan tog jag mig faktiskt samman och bytte om medan jag funderade på vad dagens pass skulle innehålla. Tro det eller ej - men jag har aldrig sprungit tusingar förrän idag! Någon gång måste ju vara den första. Jag joggade iväg långsamt de två kilometrarna bort till Sätra. Där var det lugnt. Några stycken som promenerade och ett par killar som körde styrka. Jag satte iväg.

6 x 1000 meter

Det var svårt att bedöma vilket tempo jag skulle hålla för att orka 1 km. När jag kör 400-ingar är det ju bara att bränna på allt vad jag kan, men om jag ska orka 1000 meter så måste jag ändå hushålla lite. Jag tog en dryg minuts ståvila och sedan på det igen. De två första intervallerna gick båda på 4:25. Den tredje på 4:31. Det var tufft, men inte så jobbigt som jag brukar tycka att 400-ingarna är. Den fjärde kilometern klockade jag på 4:26, den femte blev den snabbaste på 4:22. Egentligen hade jag bara tänkt köra fem, men jag tog en sjätte bara för att det kändes bra. 4:28 blev den.

Jag tror det här var jättebra för mig. Och det ligger i linje med mina tankar för kommande löpning. Jag har ju satsat helt och hållet på mängd och distans det här året. Först med TEC i sikte och sedan Black River Run. På Sthlm Marathon hade jag i och för sig ett tidsmål (sub4), men jag har ju inte kört kvalitet och snabbhet över huvud taget. Den träning jag ägnat mig åt är väldigt tidskrävande. Det är helt enkelt svårt att pressa in i den redan späckade kalendern med stor familj och VD-jobb.

Det passar mig egentligen väldigt bra att springa långt och långsamt. Men framöver ska jag försöka dra ner lite på mängden och satsa lite mer på kvalitet. Jag kommer ändå fortsätta med en del långa lopp. Jag har ju både Marathon du Medoc och Sörmlands Ultra i tävlingskalendern under hösten. Tyvärr går ju Hässelbyloppet dagen efter SUM - annars hade det ju varit kul att satsa på ett milpers då. Nästan så jag är sugen på att köra Hässelby istället. Men SUM är ju så härligt - jaja, vi får väl se.

Detta var lördagskvällens lilla fundering. Slutsumma - dra ner lite på mängden och ta redan på om det finns någon fart alls i de här gamla benen. Den som lever får se!

Ett förlag, en designer och Bellman!

Igår kväll var det så dags för Bellmanstafetten! Vi anmälde Pocketförlaget (vi är fem anställda och det ska ju vara fem personer i varje lag) för ganska länge sedan och visste redan från början att Mette inte skulle kunna vara med. Då frågade vi Andrea om hon ville vara med och det ville hon! Perfekt!

Vi har kört våra lunchjoggar och tränat en del. Vi var helt enkelt laddade! Men så i måndags kom den första katastrofen. Under lunchjoggen snubblade Jenny på en uppstickande järnpinne (!) i Rålis och föll illa på knät. Hon har haltat omkring här med olycklig uppsyn sedan dess. Vilken otur!

Inte blev det bättre av att Annelis gamla löparknä blossade upp med full kraft igen. Igår eftermiddag var vi bara tre... Tur att man ställer upp för varandra i förlagsvärlden! Efter några samtal och mail hade vi fått förstärkning av Anna på Piratförlaget och Catharina på Natur & Kultur. Yes! Och Jenny ställde förstås upp som världens bästa lagkapten och administratör!

Vi var på plats vid Stora Skuggan kl. 17 och då öppnade himlen sig. Regnet vräkte ner och vi klafsade runt i leran och försökte hämta ut stafettpinnen och förstå hur själva växlingen skulle gå till. Ingen av oss hade tidigare sprungit Bellmanstafetten. Men efter regn kommer sol och med den en alldeles extraordinär dubbel regnbåge! Det bådade gott!

Andrea var först ut och stack iväg med rasande fart! Vi hann knappt blinka innan hon var tillbaka efter drygt 26 minuter. Bra start! Anna H gav sig av och vi andra hämtade ut picnicen. Jenny korkade upp bubblet... :-) Efter Anna H var det Anna Ws tur. Jag passade på att leta upp maken som också hade satt ihop ett lag från sitt jobb. De var ett mixed-lag med några riktigt snabba löpare så det var tveksamt om han skulle vänta in mig senare på kvällen.

När Anna W var tillbaka var det Catharinas tur. Jag skulle själv springa sista sträckan. Jag hade inte tänkt på att det skulle bli så pass sent så jag började bli rejält hungrig. Men nu var det försent att äta. Jag tog lite nötter och hoppades att energin skulle räcka. Växlingen gick fint och jag stack iväg. Man lär sig ju aldrig utan springer alltid för fort i början. Snart började hållet ge sig tillkänna.

Eftersom det var stafett så blev det ju aldrig så trångt som det till exempel är på Vårruset. Gott om plats och jag pinnade på efter bästa förmåga. Vågade inte kolla på klockan utan bara sprang. Tyckte att det kändes som om det gick ganska bra undan. Efter tre kilometer kom en seg uppförbacke, men i övrigt var det en ganska flack och snabb bana. Efter fyra kilometer sprang man runt själva tävlingsområdet och då fick man ju mycket pepp av alla som stod och hejade. Sneglade på klockan och kände att det här kunde bli riktigt bra -krutade på allt vad jag orkade och kom över mållinjen!

Den officiella tiden blev 24.07 vilket jag förstås är nöjd med, men det konstiga är att min Garmin hade bara 23.29 och så stor skillnad brukar det inte vara. Å andra sidan hade Garmin distansen 4,94, men 60 meter tar ju inte 38 sekunder att springa?

Nåväl - det jag funderar lite på nu är varför dagsformen kan göra en sådan enorm skillnad? När jag sprang Parloppet i juni kämpade jag som en galning för att komma under 24 minuter, men kom in på 25.08. Det var tio dagar efter Sthlm Marathon. Igår var det bara fem dagar sedan 50 miles på Black River Run och nu var jag alltså en hel minut snabbare?

Laget väntade in mig med bubbel och picnic! Alla var nöjda och glada och Pocketförlaget kom in på plats 53 på listan. Vi är mycket nöjda! Nu får vi leta upp ett nytt lopp så att Jenny och Anneli kan vara med! Och tack till inhopparna som gjorde en fantastisk insats!

Jag fick ett sms av Mats som väntade in mig vid T-banan. Han var också mycket nöjd med sin tid på 23.46. Barnen hade hållit ställningarna själva hemma och skött sig fint! Det var härligt att komma hem!

Ut ur bubblan

Det har gått några dagar sedan jag genomförde Black River Run. Jag har faktiskt mått förvånansvärt bra. Visst har jag varit lite stel i benen, men inte alls i den utsträckning som jag förväntat mig. De första två nätterna sov jag dåligt - kroppen var verkligen uppe i varv. Och jag har förstås haft en enorm aptit, men i övrigt har det känts ungefär som vanligt. 

I måndags gick t-banetåget jag satt på sönder och jag fick mig därför en ofrivillig längre promenad, men  annars har jag mest tagit det lugnt. Läst igenom de fina blogginläggen som mitt supportteam hade lagt upp och återupplevt loppet genom bilderna. Kul! 

Här kommer dessutom de två filmerna jag utlovade i förra inlägget. Först en kort från starten, där filmarens kommentar precis i slutet är det bästa.

Och så har vi en liten film från själva målgången. Den här kan jag se många gånger, det kan jag lova! Vilken känsla det var att komma i mål! :-)

Idag vågade jag mig på en lunchjogg runt Riddarfjärden för att testa ultrabenen. Tänkte att det skulle vara en väldigt lugn återhämtningsjogg. Men se det ville benen inte alls! De ville springa mycket snabbare! Jag studsade upp över Västerbron och fick till en riktig toppenrunda! Så härligt! Och oväntat! Det bådar nog gott inför Bellmanstafetten imorgon då Pocketförlaget förstås ställer upp med ett lag. Ses vi där?

Black River Run - The Story

Vet knappt var jag ska börja när det gäller att berätta om gårdagens lopp - jag har inte hunnit smälta alla intryck, och dessutom liverapporterade mitt kära supportteam så intensivt att det inte finns så himla mycket att tillägga. Men jag gör ett försök och kompletterar med några fler bilder och film från start och målgång.

Vi gick upp tidigt och lämnade Stockholm redan 06.50 för att ha gott om tid att köra till Västerås. Hela familjen var med. De skulle vara support och hade till och med packet ner ett tält för att kunna ha en "basecamp".

Framme vid starten fick jag nummerlapp och en tidtagargrej som skulle sitta på fingret. Den skulle man "stämpla" vid varvets tre kontroller för att bli godkänd. Vid varje kontroll satt dessutom funktionärer och prickade av. Jag gick runt lite och kollade läget - inte så många löpare, men desto mer taggade! 08.45 hölls det en liten information. Vädret var mulet och ca 18° - ganska perfekt.

Informationsdags!

Kl. 09.00 gick vi bort till starten. Jag gissar att vi var drygt 50 startade så det hela gick lugnt till.

Starten

Jag kände mig inte alls febrig eller dålig som jag gjorde tidigare i veckan, men hade heller inget klipp i steget. Jag lunkade på långt bak i gruppen. De första fem kilometrarna var ganska krävande terräng. Rötter, berghällar och lera. Det gick långsamt. Vi kom ut på en grusväg och var strax framme vid den första kontrollen. Här passerade man en större väg och fick iaktta försiktighet. Sedan kom vi ut på den "bästa" biten av banan. Vi sprang på en sandstig ganska högt ovanför Svartån. Sedan igenom vackra koloniträdgårdar och slutligen över en bro till andra sidan av Svartån. Här sprang vi ytterligare någon km innan det var dags att springa över en ny bro och komma fram till den andra kontrollen. Tillbaka längs Svartån och när ca 3 km återstod så blev det en brant stegring till ett kuperat motionsspår där den sista biten avverkades.

In för varvning!

Och så lite påfyllning!

Mitt största problem i våras på TEC var att jag hade svårt att äta och få i mig tillräckligt med energi under loppet. Därför var jag jättenoga att är något "riktigt" varje gång jag stannade. Köttbullemacka blev det på första varvningen. Första varvet hade jag sprungit med väskebälte, men jag trivs verkligen inte med det. Det glider hela tiden upp i midjan istället för att sitta på höfterna där det inte är störande. Så jag tog av det, bestämde mig för att klara mig med vätska på de två kontrollerna, men beställde en fylld camelbak av supportteamet att hämta upp efter nästa varv. Och så iväg igen!

Nu hade löparna fördelats över de 16 kilometrarna så jag sprang helt solo. Fick koncentrera mig lite mer på banmarkeringarna eftersom jag inte hade någon att ta rygg på. Under det här varvet fick jag ont uppe på min högra vrist. Har känt av detta tidigare under långa pass, men aldrig så tidigt in i loppet som igår.
Jag matade på och sprang hela andra varvet utan några gångpauser.

Världens bästa supportteam!

Pussar och ravioli!

Nu fick jag ravioli och sportdryck. Jag drack även resorb kontinuerligt under loppet. Kletade på lite Voltaren på vristen. Iväg igen ut på tredje varvet som nog var det tuffaste av alla. Här fick jag sådant grymt håll! För mycket ravioli kanske? Jag gick nästan hela den inledande terrängdelen och faktiskt långa partier även av den lättsprungna delen av banan. När jag hade ca 4 km kvar mötte jag MarathonMia! Kul! Hon sprang ju inte loppet, utan var i Västerås för att inviga och föreläsa på Sats. Blev lite extra peppad och knatade vidare. Sen in på varvning igen!

Vad ska jag välja?

Skobyte!

Nu hade jag sprungit 48 km. Jag hade inget direkt skav eller blåsor, men skorna började kännas trånga. Jag bytte till mina Asics Nimbus som är stora och dämpade (men lite klumpiga). Bra beslut! Den här pausen blev nog den längsta jag gjorde mellan varven.

Fjärde varvet var tungt, men kändes ändå lite bättre än tredje. Mötte Mia i terrängdelen gen och fick lite tips för löptekniken. Nu var jag nämligen rejält besvärad i mitt sedan tidigare onda knä. För att distrahera mig började jag lyssna på musik. Min "springlista" på Spotify piggar alltid upp! Jag sprang mer än på tredje varvet, men det gick nog inte så värst mycket snabbare! Myrsteg...

Inne på sista varvningen var supportteamet tillfälligt borta på välförtjänt badpaus. Det gjorde att stoppet blev väldigt kort. Jag tog med resorb och en köttbullemacka som jag åt långsamt medan jag gick den tuffa terrängdelen. Tänkte att jag skulle fylla på energi och sedan orka springa hela den lättsprungna delen. Och det funkade ganska bra. Dessutom fick så fantastiska pepp-sms! Fröken Strävan måste sitta klistrad vid BRRs liveuppdatering på webben och skickade pepp efter varje kontroll! Och det hjälpte! När hon dessutom messade att jag sprang mot bronsplacering fick benen ännu mer kraft. Ja, det gav mig verkligen energi och jag avslutade loppet med en riktigt spurt!

81,4 km på 10:09:38!

Så härligt att komma i mål! Jag var lycklig och glad och kramade min familj hela tiden. Det var inte många kvar efter mig på banan, så det var även ganska tomt i målområdet. Jag drack kaffe och satte mig ner en stund. Tog en dusch och packade ihop alla grejer.

Och ja, det blev en tredjeplacering. Vi var enbart 5 kvinnor anmälda från början. Cecilia Petersson bröt efter 32 km och jag gissar att en kvinna måste bytt distans före start eller kanske helt enkelt inte kommit till start.

Om jag ska sammanfatta gårdagen så säger jag att det var ett tungt lopp, men jag är otroligt glad och nöjd att jag gjorde  det. Jag hade verkligen inget flow, utan fick kämpa nästan redan från start. Samtidigt är jag fascinerad över att jag kan springa i tio timmar och tycka det är tufft, men ändå inte ha långtråkigt. Just nu är jag absolut inte sugen på längre distanser - men jag vet ju hur det brukar vara när man har återhämtat sig, då minns bara lyckokänslorna!

Jag vill också rikta ett särskilt tack till mitt supportteam! Ni var fantastiska! Jag tror varenda löpare avundades mig när de såg att jag hade fyra flinka män som gjorde allt jag bad om. I can get used to this!

Brons till Louise i 50 miles

Foto: EB

-Jag tror att femte varvet gick snabbare än det fjärde, sa en svettig Louise när hon efter tio timmar och nio minuter passerade mållinjen vid 50-milesversionen av Black River Run i Västerås. Tiden renderar henne en tredjeplats, det vill säga bronsplacering, i damklassen!

Vid 19.09, alltså ungefär med 20 minuter till godo från sin tidigare spådom om att nå fram till 19.30, nådde så Louise målgång.

-Jag är mycket lycklig eftersom jag genomfört detta. Det var tungt hela vägen. Men jag genomförde, säger Louise.

// JB & MB

Fyra kilometer återstår

Det har precis kommit en rapport från den södra kontrollen att Louise har passerat. Nu återstår endast 4 kilometer! Den sista sträckan ska vara en av de jobbigaste eftersom den börjar med en brant stigning. Vi räknar med att se henne om 30 minuter. Vi väntar med spänning! För ögonblicket ser det inte ut som om Louise kommer att klara 10-timmars målet. Men vi får se...

// JB & MB

Louise inleder sista varvet

Vid ungefär sjuttontiden inledde Louise det femte och sista 16 kilometersvarvet under Black River Run. Louise har valt den längre varianten på 50 miles, det vill säga 80 kilometer. Nu återstår alltså endast 16 kilometer innan Louise har uppnåt sitt mål.

-Jag går nu ut på sista varvet, men det kommer att ta tid. Jag räknar med att vara i mål tidigast klockan 19:30, säger Louise.
// JB & MB

Louise pigg och fylld av tillförsikt

Vid 5:36 timmar ute i spåret passerade Louise vid halvtretiden startområdet.
- Det är tufft, men jag ska klara det, sa Louise.

Det "grymma håll" som besvärat Louise under varvet hade nu försvunnit. Louise förklarade att hon förmodligen ätit för mycket ravioli vid det förra stoppet.

Louise utnyttjade tiden i supporttältet för att byta skor. De skor hon använt hade förorsakat tryck- och skavsår. Med ett par något större löparskor trodde Louise att det fjärde varvet skulle kunna gå som en dans.

Louise berättade att banan inleds med ett femkilometers terrängavsnitt som var ganska krävande. Därefter följde en sträcka på en sandbank som var lättlöpt. Därefter springer man in mot Västerås stad för att efter 16 km återvända till startområdet.

Efter att ha stärkt sig med Estrellas sourcream & onion-chips, apelsinklyftor, banan och elektrolyt kramade Louise sina barn och fortsatte med ett leende ut i spåret för att fullfölja de nu endast två återstående varven.

// JB & MB

Louise drabbad av "grymt håll"

Louise har drabbats av "grymt håll". Uppgiften kom till supporterteamets kännedom klockan 13:45. Enligt de uppgifter supporterteamet har tillgänliga föranleder det "grymma hållet" inte några avvikelser från Louises plan att genomföra 50 miles, det vill säga 80 kilometer. Vi återkommer när vi har fått ny information i fallet. // JB & MB

Andra varvet avverkat

Efter 3:31:29 hade Louise avverkat varv nummer två, det vill säga 32,2 km. Under tiden hade supportteamet värmt ravioli på stormkök. Louise lät sig väl smakas. Louise hängde nu på sig sin fyllda camelbak, stack några energybars i fickan och tog några kötbulletuggor innan hon återigen gav sig av ut i terrängen. Vid försvinnandet verkade hon vara vid gott mod. // JB & MB

Louise inledde BRR kraftfullt!

Louise inledde klockan 09:00 loppet enligt planering. Väderförutsättningarna är utmärkta för långlopp, 18 grader och lite mulet. Första varvet avverkade Louise på 1:36 tim. Efter att ha ersatt kontaktlinserna med vanliga glasögon och ätit en halv köttbullemacka med rödbetssallad gav sig Louise ut på varv nummer 2.

Louises supportteam har upprättat ett högkvarter i ansutningen till startplats/målgång.

//JB & MB

Nu kör vi!

Ser fram emot en fin dag!

Klara, färdiga, gå!

Här saknas inget!

Det blir start trots allt i BRR imorgon. Ingen feber idag! Kände mig fortfarande svag på förmiddagen, men nu fram emot kvällen börjar jag piggna till. Klart att det inte är optimalt utgångsläge, men nu ser jag i alla fall fram emot en spännande och rolig dag imorgon.

Packningen är redo och som ni ser på bilden så lär jag inte sakna något. Kommer springa i mina Karhu Ride, men har två andra ombytesskor med. Extra ombyte av det mesta. Jag är luttrad efter årets TEC i snöstorm och Sthlm Marathon i 4-gradigt hällregn. Så jag tar hellre med lite för mycket än lite för lite. Dessutom har jag för första gången lyxen av ett eget support-team bestående av mina fyra hardcore-fans. Maken har stekt köttbullar åt mig (för det blev jag så himla sugen på under Jubileumsmaran) och alla sönerna är inställda på att heja hela dagen.

Jag har laddat vätskebältet med resorb, jag har klippt tånaglarna, jag har vaselin till fötterna, voltaren till knät och ett gäng sommarpratare som sällskap i lurarna. Och förhoppningsvis ett gäng bloggläsare som håller tummarna! :-) På återseende! :-)

Inte i form för I Form i år

Ikväll är det I Form-loppet i Sundbyberg och jag ska inte springa. Egentligen på grund av att det passade dåligt i och med Black River Run på lördag, men nu är jag ju dessutom lite krasslig och hade ändå inte kunnat springa.

Men jag sprang det loppet 2010 vilket var första gången loppet arrangerades i Stockholm. Kom in supernöjd på 54:17. Hade precis startat bloggen och rapporten från I Form-loppet var det andra inlägget jag gjorde. 2011 hade jag ambitionen att komma sub50 och klarade det. Fick slita för det, men kom in på 49:32. Så jag har bara trevliga erfarenheter från detta lopp. I kväll är det kollegan Anna som ska springa och jag hållet tummarna för att hon kommer gilla det lika mycket som jag!

Snygg-Anna på en av våra lunchrundor

Själv försöker jag hålla humöret uppe trots att febern inte är helt borta. Men det ska den vara imorgon när jag vaknar - det har jag bestämt! Och då blir det allt en tur till Västerås på lördag...

Feber!

Jag är tyvärr inte hypokondriker - jag har fått feber! Typiskt! Inte mycket, men tillräckligt för att jag ska känna mig ganska däckad och spendera hela eftermiddagen i bingen. Känner mig superdeppad, men intalar mig att det fortfarande är ett par dagar kvar till Black River Run och det här kan förhoppningsvis vända snabbt. Håll tummarna!

Dags att börja ladda!

Gott(?) och blandat till före och under loppet

Egentligen började jag väl redan igår med värsta pastalunchen på Vapiano och efterföljande mjukglass, men idag har jag börjat sippa Vitargo efter bästa förmåga. Tycker att det är rätt jobbigt, men ska försöka göra det här "by the book". Är det någon som har erfarenhet av kolhydratuppladdning? Funkar det egentligen?

I övrigt är jag lätt hypokondrisk och känner hela tiden efter hur jag mår. Är jag inte lite kall? Eller är jag lite varm? Bäst att dricka lite ingefärste... Och lite Vitargo...

Veckorekord ska bli dagsrekord

Den här veckan har jag sprungit drygt 81 km. Det är definitivt mängdrekord för mig. Och på lördag ska jag alltså klara samma mängd på mindre än 12 timmar...

Yoghurt, müsli, gojibär och blåbär - yummie!

När jag vaknade i morse kände jag mig riktigt sliten. Funderade på om det verkligen var bra att springa idag igen? Var går gränsen mellan att bygga upp och att bryta ner? Känns som om den är hårfin ibland. Men efter ovanstående härliga frukost piggnade jag till och när Mats sa att han ville följa med så var saken biff. 09.00 var vi redan utanför huset med laddade klockor och vätskebälten.

Lite stretch före start

Och konstigt nog kändes det riktigt bra idag. Lite långsammare än igår, men det är ju egentligen det jag är ute efter. Att hitta det lugna tempo där jag bara kan mala på mil efter mil. Vi sprang i princip samma runda som igår och den är ju underbart vacker. Tänk att kunna springa i stan och bara ha stigar och vatten omkring sig. Inte illa alls! Vi tog en lite kortare väg på tillbakavägen och landade här hemma efter knappt 21 km. Men med gårdagen 24 så tycker jag det blev ett bra back-2-back-pass.

Blåbär igen - i glassen den här gången

Hemma kalasade vi på hemmagjord blåbärsglass. Man måste ju fira sina distansrekord - oavsett om de gäller för en vecka eller en månad. På lördag hoppas jag som sagt kunna fira distansrekord på en dag.

Under eftermiddagen har jag känt mig lite frusen, men jag är ju lite hypokondrisk i sådana här sammanhang. Det värsta jag kan tänka mig nu är att bli sjuk. När jag egentligen känner att jag är i bästa formen så vore ju till exempel en halsinfektion så himla surt. Så jag har druckit ingefärste med lime hela dagen och nu ska jag lägga mig tidigt. Sova och äta hela veckan - det är det som gäller!

Långpass - check!

Ja, nu är det de sista tuffa träningsdagarna inför Black River Run. Jag vaknade tidigt till strålande sol och hann äta långsam frukost och läsa tidningen innan det var dags att ge sig iväg. Camelbaken fyllde jag med vatten och en ensam energybar hittade jag längst in i skafferiet och kunde ta med mig.

Åstaviken från Söder-sidan

Eftersom torsdagens pass längs Årstaviken var så lyckat så var det dit jag begav mig. Började med att springa ner till hamnen i Mälarhöjden och därefter kunde jag följa vattnet längs Vinterviken ända bort till Liljeholmen. Så skönt att slippa asfalten. Jag ansträngde mig verkligen för att springa långsamt. Jag tänker att om jag ska springa 8 mil så måste jag kunna springa riktigt långsamt. 6.30-tempo i alla fall. Sedan blir ju snittet betydligt långsammare på lördag eftersom då räknas alla dryck- och matstopp in också. Men hur jag än gör så ligger jag alltid kring 6-minuterstempo. Nåväl, det får väl funka det också.

Över Liljeholmsbron och sedan förbi Tanto hela vägen till Skanstull och Eriksdalsbadet. Över bron och så kommer man ner på "Söder-om-Söder-sidan". Här är det betydligt mer kuperat. Jag stannade till vid 12 km och tog en halv energybar och drack ordentligt.

Åstaviken från Söder-om-Söder-sidan

Sedan vidare genom det helt nya Liljeholmsområdet. Riktigt fint faktiskt! Om jag hade valt att springa samma väg tillbaka så hade det nog blivit knappt 20 km ch jag ville ha lite mer än så. Därför blev det asfalt på slutet. Jag sprang upp till Aspudden och svängde sedan genom Midsommarkransen över Telefonplan och bort till Västertorp. Sedan en kringelikrok bort till Axelsberg och så var jag hemma efter 24 km. Kändes bra.

Louise från Söder-om-Söder

Idag kom så äntligen ett tävlings-PM på mailen om BRR. Toppen! Jag hade många frågor om mat, pacer etc. och nu fick jag äntligen alla svaren. Kommer bli superkul och spännande! Och jobbigt... ;-)
I morgon kör jag sista längre passet - sedan blir det sova och äta resten av veckan!

Hjärta och hjärna

I morse var jag på Stockholm Heart Center för att göra ett arbets-EKG i samband med en hälsokontroll på jobbet. Blev kopplad till en massa olika sladdar och apparater och sedan fick jag cykla. Lätt till en början och sedan blev det tyngre och tyngre. Intressant!

Redo för ett cykelpass?

Allt såg fint ut, men det slog mig att jag har en benägenhet att ta hälsan för givet. Visst gnäller jag över onda knän och fötter, men att hjärtat plötsligt (inom en överskådlig framtid) skulle strejka har aldrig fallit mig in. Denna fantastiska muskel som envetet pumpar på.

Hjärtat som tog mig igenom 15 helt magiska kilometer igår kväll. Jag skulle egentligen springa hem, men ville förlänga turen och sprang först längs Söder och sedan runt hela Årstaviken innan jag vände ut  mot de södra förorterna.

En finfin runda!

Hjärtat slog, benen trummade på och hjärnan lät tankarna flyga fritt. Hjärnan som är nästan lika svår att styra som hjärtat. Som kan stressa och begränsa eller - som igår - släppa på tyglarna och låta lyckokänslor och kreativitet flöda. De första 10 kilometrarna var klart vackrast, men de sista fem gick absolut snabbast. Och det är en grym känsla att kunna öka efter 10 km och känna att det finns mycket kvar att ge. Runner's High helt enkelt! Inte blev det sämre av att jag kom hem lagom tills vi skulle fira mellansonens födelsedag med en liten kräftskiva! :-)

Mums!

Idag körde vi lunchjogg på jobbet igen. Jag lockade även med mig vännen Katarina som jobbar i närheten. Lugnt och skönt med den obligatoriska fotopausen på Västerbron.

Annas snygga tröja prioriteras i bild.

Men våra tröjor matchade varandra i alla fall. :-)

Och nu ska snart uppladdningen inför Black River Run vara klar och den här kroppen ska således vara formtoppad! Det blir mängdträning på lördag och söndag, men nästa vecka blir det mest vila. En kort lunchjogg på onsdag och eventuellt ett simpass i början av veckan. Och så en massa mat och sömn. Ja, jag hoppas på ett fint teamwork mellan hjärta och hjärna när det gäller planering och utförande av loppet. Ser verkligen fram emot det nu - ska bli så kul!!

En växande skara

I våras när vi på Pocketförlaget anmälde oss till Vårruset bestämde vi också att ha en gemensam lunchjogg en dag i veckan. Det blev väl lite si och så med det. Allra oftast var jag helt solo på rundan som går från kontoret på Söder Mälarstrand runt Riddarfjärden. Några gånger fick jag med mig Anna. Vi genomförde Vårruset och fick uppenbarligen blodad tand för plötsligt hade vi ett lag anmält till Belllmanstafetten i slutet av augusti.

Plötsligt var vi tre!

Och nu efter semestern är det alltså dags att plocka upp lunchjoggarna igen. Döm då om min förvåning när vi idag var tre stycken hugade löpare! Måste också tilläggas vi är fem som arbetar på förlaget, så det här var ju en 60%-ig uppslutning! Jenny påstod sig vara helt ur form, men tanken är ju att springa lugnt och att alla ska kunna vara med.

Anna och Jenny på Västerbron

Men Jenny betade av de 7 kilometrarna utan några större problem. Bellmanstafetten kommer att gå bra! Även Anna hade bra klipp i steget idag. Jag sprang ett relativt snabbt distanspass igår kväll, men kände faktiskt inte av det alls idag utan det var bara härligt att springa. Tänk att företagshälsovård kan vara så roligt!

Bakslag

Det fanns nog en anledning till att intervallerna kändes så tunga i torsdags. Morgonen därpå vaknade jag med den där känslan av att vara varm och kall om vartannat. Lite känning i halsen och otroligt seg i kroppen. Skit också! Jag som var inne i ett sånt flow...

I löparbloggosfären har ju VILA varit huvudordet de senaste dagarna och jag kan garantera att jag har vilat ordentligt både igår och idag. Ingen lunchjogg igår och inget kvalitetspass med Hanna idag. Tråkigt, men förhoppningsvis har vilodagarna varit till nytta. Känner inget i halsen idag, men fortfarande känslan av förhöjd temperatur i kroppen.

Istället för att träna har jag ägnat lite tid åt mitt hushåll i förfall och mycket tid åt att läsa på om Black River Run. Det närmar sig med stormsteg och det ska bli så kul!

Fem varv på ovanstående 16-km-bana. För mig är det en utmaning som heter duga. Det lär väl inte blir snöstorm som det var på TEC i våras, men skulle det istället vara extremt hett så är ju det också otroligt tufft. Banan verkar väldigt varierad, merparten på motionsspår och stigar och enbart 16% asfalt, vilket ju är lovande för mitt onda knä. Ända tills häromdagen var det bara tre kvinnor anmälda. "Det blir pallplats hur du än gör" sa mellansonen glatt. Men nu är det några till som anmält sig och jag tänker att the more, the merrier. Min enda ambition är att klara hela distansen på den utsatta tiden, 12 timmar.

Så bort nu alla baciller och låt mig komma tillbaka i mitt flow!

Spagettimuskler och döden

Nära-döden-upplevelse på Sätra IP

Sedan i våras har jag haft problem med någon sorts muskelknuta i skuldran. Det stör mig egentligen inte när jag springer, men jag har svårt att böja armen bakåt i vissa rörelser och framför allt har jag svårt att hitta en bekväm ställning att sova i. Jag tycker att jag har gnällt så mycket om mitt onda knä och hälsporren, så det här problemet har jag helt enkelt bestämt att ignorera. Dock besökte jag i våras både en naprapat och en massör för att komma till rätta med det här, men utan resultat.

Men nu är det ju ny termin och nya tag som gäller och jag bestämde mig för att börja med att testa en ny massör. Jag hade fått tips om Anders Massage på Söder som både skulle ha hårda nypor och bjuda på hemlagad chokladkonfekt. En perfekt kombo?

Hursomhelst, i eftermiddags hade jag tid och det var en underbar timme när varenda liten muskel blev ordentligt knådad. Efteråt kändes det som om alla mina muskler var av någon sorts flytande substans som böljade omkring i kroppen. Härlig känsla! Men det kommer nog krävas några fler besök innan skuldran är okej igen.

Men ett härligt besök hos massören måste vägas upp med ett tufft intervallpass - annars grymtar Luther missnöjt. Så efter jobbet drog jag på löparkläderna och fyllde en vattenflaska och joggade bort till Sätra IP. Egentligen skulle jag ju ha sällskap av Hanna, men hon var tvungen att backa ur. Vi ska ta igen det på lördag istället.

De få gånger jag springer intervaller brukar jag köra 10 x 400 meter med en minuts ståvila emellan, men Snabba fötter hade tipsat mig om att dela upp intervallerna i block om till exempel tre, men lite längre vila mellan blocken.

Jag körde igång - första intervallen gick på 1.32. Hård motvind på upploppet gjorde att jag höll på att tappa sugen redan på första intervallen. Sedan gick det bara utför... Jag körde tre intervaller och vilade lite och drack vatten. Sedan tre till. Och tre till. Varenda intervall gick någon sekund långsammare än den förra. Den nionde och sista gick på 1.45. Usch!

Kanske var mina välmasserade spagettimuskler inte redo för en sådan här ansträngning? De ville fortsätta bölja omkring i kroppen i slow motion. Nåväl, det är väl bara att bita ihop och komma igen. Imorgon är en ny dag!

Simning och statistik

Trösklar är till för att ta sig över - inte för att stänga till dörrar, eller hur? Alltså packade jag väskan med baddräkt, handduk etc. redan igår kväll och 07.40 i morse gled jag ner i bassängen. Jag är ju verkligen ingen simmare. Tycker der är ganska tråkigt att harva där längd efter längd. Kanske beror det på att jag är så långsam? Men bastun efter 1250 meter var skön i alla fall!

Och cykel blev det till jobbet också. Det räknar jag i och för sig inte som träning. Jag trampar på så lugnt jag kan för att inte bli svettig - orkar ju inte byta om ytterligare en gång.

Men nu är det ny månad och dags att kolla statistiken för juli. Aj aj, inte bra!

Blått är alltså löpning och gult är styrka. Mindre än 5% styrka och ingen annan alternativ träning. Det här var ju verkligen inte vad jag lovat mig själv. Så går det när man bara ägnar sig åt det man tycker är kul. Jag var tvungen att kolla in juni för att se hur det såg ut då:

Så där ja, det var lite bättre. Gult är alltså styrketräning och den gröna biten är huvudsakligen tennis. Men om nu juli var en usel månad för alternativträning - hur ser då året ut hittills?

Not too bad! Här bytte vi visst lite färger, men grönt=löpning, gult=längskidor, rött=huvudsakligen tennis och bikramyoga, blått=styrka. Sedan är där två pytteslicar med gruppträning (typ pass på Sats) och simning. Alltså drar jag slutsatsen att ensidigheten i juli var ett olycksfall i arbetet. Finns en risk att augusti kommer se liknande ut, men sen är det definitivt dags att gå tillbaka till gamla vanor. Och simpasset i morse var ju definitivt ett steg i rätt riktning! Eller ett simtag...