fredag 30 november 2012

Grand finale i novemberutmaningen

Ja, så är det då den 30 november. Sista dagen i utmaningen att springa varje dag i månaden. Jag vaknade till en vit värld. Snön yrde i vinden och det var dimmigt. Åkte till jobbet först och städade upp efter gårdagens mingel. 150 personer som dricker bubbel och äter snittar sätter ju sina spår.

Framåt lunchtid bytte jag om och skickade ett sms till Katarina att jag var på väg. Hon jobbar ca 500 meter bort på Söder Mälarstrand och stod redan ute och väntade på mig när jag kom joggande. Det var säsongspremiär för Icebugsen idag och de är ju himla bra! Vi tog en lugn jogg runt Riddarfjärden och hann snacka om allt som hänt sedan vi sågs senast.

Jag kände mig så himla pigg och glad så jag lämnade av Katarina på jobbet efter åtta kilometer, drog upp farten lite och körde de sista två kilometrarna i 4,50-tempo! :-) Bra avslutning på den här utmaningen!

Helt otroligt vad snygga vi är! ;-)

Nu ska jag försöka sammanfatta månaden och den här utmaningen: Jag har sprungit 28 av 30 dagar. Jag vet att det innebär att jag inte fullföljt utmaningen till punkt och pricka, men jag är otroligt nöjd ändå. De två dagarna jag inte sprang kände jag mig sjuk och dålig och valde att vila. Jag har sprungit drygt 23 mil under november och det innebär månadsdistansrekord. Endast två gånger tidigare har jag sprungit mer än 20 mil på en månad.

Första veckan kände jag mig sliten av att springa varje dag, men efter hand och mest på slutet har jag känt mig stark. Jag upplever också att jag har "höjt lägstanivån". Jag springer helt enkelt lite snabbare när jag är ute på mina normala distanspass, typ transportlöpning hem från jobbet. Om jag tidigare oftast låg i 6-minutertempo så blir det nu oftare 5.40-tempo. Det känns bra!

Däremot blir man ju stel av löpning. Nu behöver jag bikramyoga och rörlighetsträning. Nästa gång jag ger mig på en månadsutmaning så blir det sannolikt en "träna-varje-dag"-utmaning, med fokus på variation. Nu har ju den alternativa träningen blivit lite lidande på grund av all löpning. Fast några timmar tennis och lite simning har det ju faktiskt blivit.

Slutsats: Jag gillar utmaningar och jag älskar att springa, men egentligen har det blivit alltför ensidig träning den här månaden.

Nu är det dags att plocka fram adventsljusen och börja mysa, men först en liten "best of"-bild från månadens löpning. Ha en skön helg!


onsdag 28 november 2012

Kan jag kalla mig löpare nu?

Jaha - nu har det hänt! Det som tydligen gör att jag kvalar in som "riktig" löpare. Jag har tappat en stortånagel! Efter att ha skött sig exemplariskt i två år fick naglarna lite "tryckskador" under det långa, blöta TEC-loppet i våras. Efter Jubliumsmaran i somras blev de blå. Och nu är en alltså borta. Ser ju verkligen inget vidare ut, men såhär någon vecka efter själva katastrofhändelsen så har jag ju lyckats springa en hel massa mil med endast en stortånagel. Livet går alltså vidare. Och jag är en löpare.

Here we go again.
Så mycket löpare att jag inte tvekade inför transportlöpningen hem idag. Riktigt ruggigt väder, men jag klädde mig ordentligt, packade ryggan och gav mig ut. Snöblandat regn ven runt ögonen och det var riktigt svårt att springa. Halt och slirigt också. Jag hade mina Nike Lunarglides och tyckte att de hade dåligt grepp. Ju längre ut i förorten jag kom desto mer snö blev liggande på marken.

Surrealistisk konst?
Så här vacker och cool kan världen också se ut när man trotsar elementen. Helt klart värt några sliriga kilometer i regnrusket. Nu ska det dock bli gott med en kopp hett te!

tisdag 27 november 2012

Mmmm....marathonväder!

Jag brukar inte vara den som klagar på vädret, men idag har det verkligen varit bedrövligt. Jag vaknade av regnet som smattrade mot rutan och sedan har det fortsatt så hela dagen. Jag var ute en kort sväng mitt på dagen för att äta lunch - paraplyet vände sig ut och in och jag var nära att blåsa bort. Redan strax efter tre på eftermiddagen var det becksvart ute och jag satt smått apatisk vid mitt skrivbord.

När jag väl kommit hem och fixat middag och alla andra bestyr må ni tro att jag ångrade gårdagens klämkäcka inlägg om hur man ska göra för att ge sig ut på en kvällsrunda. Inte så pigg på att göra något oväntat helt enkelt. Men jag bytte om i alla fall och tog några steg utanför dörren och hej - det här kände jag ju igen. Det var något välbekant med regnet, de få plusgraderna, vad kunde det vara? Jovisst! Marathon 2012 - det var så här det kändes!

Och vid närmare eftertanke så är jag ju himla nöjd med den maran så då kunde det här ju inte vara så farligt. Och det var det inte heller. Tvärtom - när benen väl börjat röra på sig så blev det hela relativt njutbart. Inte världens längsta runda, men sex kilometer blev det i alla fall, så här dan före dan före dan före dopparedagen (läs: sista dagen på novemberutmaningen).

Var och en är knepig på sitt sätt...
För övrigt har jag fått lära mig att jag har sprungit genom Sverige på längden i år! Sverige lär vara 157 mil från norr till söder (ja, från söder till norr med för den delen) och jag har faktiskt sprungit 161 mil hittills i år. Inte illa! Får se om jag kanske kommer från Smygehuk till Höör eller något sådant under årets sista månad. Vi får se! Har du koll på hur långt du har sprungit i år?

måndag 26 november 2012

Mörkt och motigt

Vet ni när jag tycker det är som allra svårast och motigast att komma iväg på ett löppass? Jo, det är en mörk, regnig kväll strax efter klockan åtta. När jag har kommit hem från jobbet, lagat mat, ätit, gjort läxor med barnen och strax efter åtta har jag just nattat minstingen.

Då har jag som svårast att motivera mig till att dra på löparkläderna och ge mig ut. Så vad gör jag då i sådana lägen? Jo, jag gör något oväntat. Något jag inte hade planerat. Det kan vara att jag börjar springa åt precis motsatt håll mot vad jag tänkt. Eller att jag hastigt och lustigt börjar köra fartlek mellan lyktstolparna. Allt för att komma ifrån det invanda, på gränsen till tråkiga.

Idag var det oväntade något så litet som att jag slog på 13-årige sonens låtlista på Spotify i hörlurarna. Kul! Bra musik, men absolut inte vad jag själv brukar lägga på mina listor. Därför extra spännande. Och benen gillade det! De var pigga och lätta och hux flux hade jag matat på en dryg mil i 5.30-tempo. Tjoho! Nu har jag passerat 20 mil i denna novemberutmaning och det är fyra dagar kvar. Jag vädrar rekordmånad!


Mil i mörker.

lördag 24 november 2012

Ett långpass som piggar upp!

Igår när jag gick och la mig kände jag mig lite frusen och ruggig. Drack ingefärste och oroade mig för att jag höll på att bli sjuk igen. Och oroade mig för att jag inte skulle orka med dagens planerade långpass. Inte kände jag mig mycket bättre när jag vaknade heller. Men nu, efter ett socialt långpass i regnet är jag på topp igen! :-)

Vi blev hela 18 löpare som startade tillsammans!
Det var som vanligt vår eminente reiseleiter Mats Dänsel som hade fixat rundan och bjudit in. Vi var 18 hugade löpare som möttes vid Eriksdalsbadet med avsikten att springa 31 km eller mindre. Det var grått och duggade lätt.

Som vanligt när man springer i grupp rinner kilometrarna iväg i snabb takt. Det var många nya ansikten för mig, men förstås också några gamla bekantingar. Vi sprang längs Hammarby Sjöstad och  mötte sedan de tappra galningarna som ägnade dagen åt att springa 23 gånger upp för Hammarbybacken. Jag var mycket tacksam över att jag tillhörde min grupp och inte HAM-gruppen... Sedan vidare längs Järla Sjö och andra trakter som jag inte är så bekant med. Tillbaka mot Söder och efter diverse kringelikrokar och drygt 17 km var vi på McDonals vid Slussen. Jag gjorde inte misstaget från förra gången då jag proppade i mig alldeles för mycket, utan nöjde mig idag med kaffe och en medhavd energybar.

Inte 18 längre
Oh Captain my Captain!
På vägen till Slussen var det några löpare som hade hoppat av och efter pausen försvann ytterligare några. Jag hade bjudit in Niklas på långpasset. Han brukar springa kortare och snabbare och hade redan här vid Slussen distanspersat big time. Men inte tänkte han ge sig för det. Vi knatade vidare och försökte få tillbaka värmen i kroppen efter pausen. Vi sprang upp till Montelius-stigen som går högt ovanför Söder Mälarstrand. Inte helt lätt att springa där, men storslagen utsikt. Vidare till Skinnarviksberget och sedan ner till Långholmen. Här var det lerigt och halt. Strax efter passerad halvmara hade vi ytterligare två som distanspersat. Roligt, roligt!

Uppe på berget finns ingen polis...

Efter Långholmen rundade vi Reimersholme, en ö som jag faktiskt aldrig tidigare satt min fot på. När kom till Hornstull tackade jag för mig. Jag var nöjd med mina 25 km och hade lite andra åtaganden att ta hand om där hemma. När jag lämnade passade Mats på att säga att det nog var min tur att fixa ett långpass nästa gång och det har han nog rätt i. Vet inte riktigt när det blir, men ett långpass i Söderort kommer jag att arrangera framöver. Häng med!

Dagens runda - de tappraste löparna fortsatte längs Årstaviken till Eriksdalsbadet.

onsdag 21 november 2012

Utvärdering av Inov8 Race Pro 12

Många fördelar
Nu har jag transportlöpt ganska många gånger med min nya ryggsäck. Tillräckligt många gånger för att våga mig på en liten utvärdering. Den här ryggan är riktigt bra på många sätt. Den rymmer 12 liter och det är faktiskt ganska mycket. Jag kan få ner min dator, alla mina vanliga kläder samt plånbok och andra viktiga saker. Jag kan däremot inte klämma ner en tjock jacka och vinterstövlar. På utsidan finns en stor ficka där man kan få ner en vindjacka eller dylikt.

På fästena runt midjan finns fickor med dragkedja. Där kan man ha sin telefon eller annat som man vill kunna få tag på utan att ta av sig ryggan. Man kan köpa till ett vätskesystem till ryggan, men det har inte jag gjort.

Ryggsäcken sitter väldigt bra och tajt på ryggen. Min enda invändning är att jag kanske är aningen för kort. Med en några centimeter längre rygg skulle den vara ännu bättre. Men detta har jag främst lagt märke till de gånger jag packat ryggsäcken väldigt full. Jag skulle också föredra om midjebältet hade knäppts aningen längre ner på höften. Nu känns det som om den sitter perfekt när jag står stilla, men sedan åker den upp lite när jag börjar springa. Det är dock inget gigantiskt problem utan mera en vanesak.

Hur är det då att springa med en full ryggsäck? Går det mycket långsammare än utan? Här är min intressanta iakttagelse att en full ryggsäck inte påverkar hastigheten nämnvärt, men den påverkar definitivt löpkänslan och känslan av hur snabbt jag springer. När jag har sprungit med ryggsäck flera dagar i rad är det underbart att springa utan! Men inte springer jag snabbare för det! :-)

Så summa summarum är jag mycket nöjd med min Inov8 Race Pro 12. Perfekt storlek och sitter tajt och bra. Det är bara de där tre centimetrarna på ryggraden som saknas!

söndag 18 november 2012

Att springa med musik

Jag springer ganska sällan med musik. Om jag springer i skogen eller vid vattnet brukar jag tycka om att höra vinden i träden och vågorna som slår. Jag få dessutom mer utrymme för mina egna tankar, men ibland är det ju jätteskönt att springa med musik. Till exempel när man kör en utmaning mot sig själv och ska springa varje dag oavsett lust eller motivation.

Idag sprang jag en härligt kravlös runda. Jag hade gott om tid och behövde inte klämma in löprundan mellan en masa andra aktiviteter. Jag satte lurarna i öronen och gav mig av ner mot Skärholmens Gård. Då får man springa på fina stigar längs vattnet. Förbi båtklubbar och badstränder. Det är ganska kuperat. Jag brukar runda själva gården och sedan vända hemåt, men man kan fortsätta längs vattnet hela vägen ner till Vårby.

Jag lyssnade på den låtlista jag gjorde i ordning inför TEC i våras. Eftersom jag inte lyssnar så ofta så har jag definitivt inte tröttnat på den. Mest gamla klassiker som håller för evigt. :-) Skönt att bara mata på, inte kolla på klockan och inte vara stressad. 13 km blev det.

Det här är Skärholmens Gård

Och det här är utsikten när man vänder sig 180°.

Vilken låt som är den bästa löparlåten genom tiderna? Den här förstås! Dra upp volymen! :-)




lördag 17 november 2012

Nästan ett duathlon! :-)

Idag har jag haft en toppendag! Intensiv och rolig! Det började med att mellansonen kände sig tillräckligt frisk att springa Snöfemman så han och Mats och Elias och jag åkte in till starten bakom KTH. Det är ett litet lopp och roligt för dem som hejar för trots att banan bara är 5 km så passerar löparna startområdet efter knappt 3 km. Så tiden går väldigt fort för supportrarna. Mats och mellansonen värmde upp lite och lämnade sin överdragskläder till mig. 11.30 gick starten.

15 sekunder till start!

 Vi hann knappt blinka innan de första löparna passerade efter tre kilometer. Elias och jag stod och hejade och snart kom mellansonen susande och han såg stark ut. En liten stund senare passerade Mats och även han var vid gott mod.

Elias och jag passerade oss precis vid målet. Jag hade kameran i högsta hugg. Plötsligt såg jag inte Elias längre och jag vände och vred på huvudet för att få syn på honom. Döm om min förvåning när jag insåg att den kavate åttaåringen hade skaffat sig ett extrajobb! Han stod redo vid sportdrycken och langade ut muggar när löparna började komma i mål.

Här jobbas det minsann!

Vinnaren i herrklassen kom in på strax efter 17 minuter. Det var riktigt lerigt och halt i målområdet och flera löpare gjorde rejäla vurpor när de bromsade in efter målet. Lyckligtvis verkade ingen skada sig.

Snart fick jag syn på mellansonen som en vit prick och jag började klappa och heja. Han spurtade som sjutton och blev mycket nöjd med sin insats!

Sonen på upploppet
Strax efter kom Mats i mål och de var båda svettiga och trötta. De käkade sina bananer och drog på överdragskläderna. Man blir ju snabbt kall när man står still.

Vi körde hemåt. Jag var löparklädd för jag ville ju själv hinna springa lite i dagsljus. Familjen släppte av mig vid Liljeholmen och jag sprang hem via Vinterviken. Skönt att få springa i dagsljus för en gångs skull. Och det var väldigt skönt att få springa utan ryggsäck, men det märktes tyvärr inte alls på farten som var modest.

Löpning i dagsljus - hurra!
Väl hemma åt vi lite lunch och packade om våra ryggsäckar. Sedan stack vi till simhallen. Egentligen är det Elias som går på simskola på lördagseftermiddagar, men den här gången bestämde vi oss för att åka dit hela bunten och passa på att simma och bada före simlektionen. Väldigt skönt med varm bastu efteråt. Slutligen hem och laga middag och slappa. Fler än jag som har haft en toppendag?

Hemma!

fredag 16 november 2012

En frestande nummerlapp

I morgon är det dags för Tömilen och Snöfemman. Jag är inte anmäld. Men det är såväl maken som mellansonen. Jag och lillkillen ska följa med och heja och supporta. På lunchen idag gick vi och hämtade ut nummerlapparna på Runners Store.

Lyckonummer?
Det var inte utan att det ryckte lite i tävlingsnerverna. Lopp är allt bra roligt! Och nu var det ju ett tag sedan. Jag misstänker att det syntes på mig för plötsligt var det någon som stack ett papper där det stod EFTERANMÄLAN i handen på mig. Jag behöll den. Nu hoppas jag mest att sonen piggnar till för han är förkyld och lite hängig. Bättre idag än igår dock så det finns goda chanser att han känner sig fit for fight i morgon. Annars går det att göra ett namnbyte...

Dessa värdefulla, ännu så länge blanka, papper har jag i min ägo.
Vad gäller novemberutmaningen tror jag att det varit bra med två dagar med mycket korta pass. Jag ska strax leka Stålmannen och göra ett blixtombyte till löparoutfit och ge mig hemåt i mörkret. Och faktum är att jag ser fram emot det och inbillar mig att benen kommer vara pigga och lätta!

Ha en trevlig helg allesammans!

Före blixtombytet!

torsdag 15 november 2012

Hur har vi det på skadefronten?

Jo, tackar som frågar. Det är inte så illa faktiskt. Sedan jag började med Springjonas fantastiska stretchövningar så håller knät sig under kontroll. Lite känningar ibland, men inget alarmerande. Och hälsporren som ju var min första riktigt illvilliga skada är okej den med. Jag springer fortfarande alla långpass med ilägg i skorna, men rundor som är kortare än en mil springer jag ibland utan ilägg. På morgnarna är foten stel ibland, men jag har inte ont eller är öm över huvud taget.

Med eller utan ilägg är fortfarande frågan
Vad både foten och knät skulle behöva nu är lite styrketräning. Excentriska tåhävningar och balansövningar. Men just nu är jag inne i novemberutmaningen och det finns ingen möjlighet att klämma in styrketräning när det ska springas varje dag. Den dagliga löpningen har dock genererat en smärta på insidan av vänster vad. Jag skulle inte kalla det en skada, men kanske en överansträngning. Jag masserar och smörjer in med liniment och hoppas att det går över. För jag kan ju inte vila bort det just nu. Så här lät förresten konversationen i morse med min tennispartner:

Hon: "Hur går det med löparutmaningen?"
Jag: "Jo, så där - jag har fått ont på insidan av vaden."
Hon: "Men varför vilar du inte?"
Jag: "Jamen, jag har ju bestämt mig."

Så är det att vara en envis rackare. Och nu är det ju bara halva månaden kvar. Men i december får nog utmaningen ligga i att variera träningen. Hur har du det på skadefronten?

måndag 12 november 2012

Vill du ha medaljer och T-shirts?

Minnen eller trams?
Den stora löparvågen sprider sig fortfarande. Antalet lopp ökar och framför allt ökar antalet anmälningar till de olika loppen. I vissa fall får man sitta på standby vid datorn för att ha en chans att få en plats på loppet. Man skulle ju kunna tänka sig att avgiften går ner när fler anmäler sig till ett lopp, men så är det inte alls. Tvärtom! Kilometerpriset går upp drastiskt och vi motionärer verkar villiga att betala mycket pengar för att få svettas tillsammans.

Vad är det vi betalar för då? Jo, det är förstås en hel del vi får för pengarna. Det krävs en rejäl insats för att arrangera ett lopp. Det kan gälla att spärra av gator, servera sportdryck och saltgurka, fylla upp gärden med bajamajor, ordna med tidtagning, resultatlistor etc. Och det är jag beredd att betala en hel del för. Framför allt är jag bereddd att betala för att det finns sjukvårdspersonal längs banan. Säkerhet och trygghet kan inte underskattas.

Och så betalar vi ju för medaljerna. Och alla dessa funktionströjor man får på loppen. Jag vet inte hur många tischor jag har i träningsgarderoben. Vissa gillar jag mer än andra. Men det är ju inte så att jag hinner slita ut dem direkt. Skulle jag vilja avstå från T-shirts och medaljer och få en lägre anmälningsavgift? Kanske - kanske inte. Jag är lite larvig och tycker det är rätt kul med medaljerna. Även om de ligger i en gammal glassburk i garderoben. Dessutom skulle ju inte en utebliven medalj påverka avgiften nämnvärt. T-shirten är kanske mera tveksam. Ändå är det ju med viss stolthet jag till exempel bär min gula Sthlm Marathon tischa och möter jag någon med likadan tröja är det ju inte utan att jag hejar lite extra vänskapligt! :-) Vad tycker ni? Var ligger nivån för en rimlig anmälningsavgift på ett svenskt lopp? Och vad är ni villiga att betala för?

Ja, så här gick mina tankar under dagens transportlöpning från jobbet. Ryggsäcken var ovanligt tung, men stegen ändå hyfsat lätta. Mörkret föll och Stockholm var vackert. Så vackert att jag var tvungen att stanna för den här bilden. Tack för ikväll!

Novemberutmaningen dag 12 - Utsikt från Liljeholmsbron

söndag 11 november 2012

Hur går det med utmaningen?

När en dryg tredjedel av november passerat har jag sprungit knappt nio mil, spelat tennis i två timmar och simmat en kilometer. Det är jag nöjd med. Men hur känns det egentligen att träna varje dag när man inte är van vid det? Jo, i ärlighetens namn måste jag säga att jag är lite sliten. Så pass mycket att jag i fredags kände mig helt sjuk och utslagen. Men då räckte det faktiskt med en lång natts sömn för att jag skulle känna mig ok igen.

Min tanke har varit att springa en mycket kort runda en eller två dagar i veckan - enbart ca tre kilometer och mentalt räkna dessa som vilodagar. Så att jag kan träna på som vanligt de övriga fem dagarna. Men det har inte varit helt lätt. Jag har över huvud taget sprungit kortare pass än jag brukar förutom lördagens långpass och det har känts lite "utsmetat". Istället för att springa lite längre och sedan ha vilodagar har jag malt på ca 6-8 km varje dag.

Jag ska köra på med utmaningen under hela november, men min slutsats hittills är att jag faktiskt behöver vilodagar. Inte så mycket för motivationens skull för den finns där, utan för att jag blir fysiskt sliten. I och för sig förvånade mig kroppen idag med att ha riktigt bra tryck i benen trots gårdagens långpass. Intressant egentligen - hela dagen har jag känt mig stel och trött, men när jag väl stack ut på en 6-kilometersrunda så var kroppen plötsligt i toppform?! Första kilometern gick i 5.56-tempo och sedan gick varje kilometer snabbare och snabbare och den sista landade på 5.12-tempo.

Kommande vecka är fortfarande på planeringsstadiet. Träningen beror förstås på vilka dagar jag ska lämna och hämta barn. Men någon form av löpning ska jag få till varje dag. Det blir bra! Och jag börjar redan fundera på vad jag ska ha för utmaning i december. Lutar åt att det ska bli väldigt mycket bikram! Eller har du något bättre förslag?

Ett potpurri av novemberutmaningar! :-)

lördag 10 november 2012

Ett långpass som hette duga!

I morse var det dags för "revansch" på Mats Ds söderortsrunda. Den som jag försökte springa för fjorton dagar sedan, men då jag bröt efter bara 10 km. Och Mats var ju sjuk då så det fanns all anledning att göra ett nytt försök. Vi var sex löpare som samlades vid Eriksdalsbadet. Det var uppehåll och hela sex grader varmt. Bra löparväder!


Mats, Emma, Maria, Hans och Åke - taggade före start!

Vi drog iväg längs Hammarby Sjöstad och kilometrarna försvann snabbt när vi pratade om alla lopp vi ville springa och hur dyra dessa har blivit. Löparbudget var uppenbarligen i mångas tankar!
Förbi Björkhagen och starten för SUM och då hade vi alltså kommit in på fina och hyfsat kuperade stigar.

Hans och Åke.

Tjejerna var förstås först upp för backarna! ;-) Och fotografen...

Vi passerade Bagarmossen, skymtade Skarpnäck och vidare mot sjön Flaten. Nu hade vi sprungit längre än jag gjorde vid första försöket och det kändes ju bra. Men vid ungefär 15 km började det kännas lite tyngre för mig och framför allt började jag få problem med skav på höger häl. Det är inte första gången jag får det i just de här skorna (Asics Enduro), men jag hade ändå förberett med plåster och trots det så gjorde det rejält ont.

Dagens initiativtagare Mats och Emma

Vackra löparstråk!
Eftersom jag hade ont var det väldigt skönt när vi efter 19 km kom fram till McD där vi hade bestämt att  pausa. En milkshake och en cheeseburgare kändes som ett bra val just då. Jag pysslade om hälen som egentligen inte såg så farlig ut. Kändes mer än vad den borde helt enkelt. Skönt att sitta ner och snacka en stund, men man får ju akta sig så att man inte sitter och stelnar till...
På det igen efter pausen.

Men nu insåg jag att milkshake och cheesebugare INTE hade varit ett bra val. Det var jättesvårt att komma igång igen. Alldeles för mätt och gnällig helt enkelt. Dessutom tror jag bestämt att mina medlöpare hade fått mer energi av pausen för tempot ökade helt plötsligt! Nåväl, jag kämpade på och jag var inte ensam om det. När vi var framme i Årsta hoppade Emma och Åke av. De började bli slitna och ville springa raka vägen hem istället för att runda Liljeholmen innan återtåget mot Eriksdalsbadet.

Jag hängde på till Liljeholmen, men där tackade jag för mig. 26,5 km sprungna och jag var jättenöjd! Trevlig dag med härliga löpare! Nu hade jag så ont i hälen att jag fick plocka ur ilägget och linka fram direkt på sulan. Det var helt enkelt läge att ta T-banan den sista biten.

När jag kom hem var tyckte familjen att det var dags för lunch och sa: "Kom så åker vi till McDonalds och äter!" Öh, nej, skulle inte tro det. McD var det sista jag var sugen på just då. :-) De fick åka iväg själva medan jag tog en dusch. Men sedan har vi haft en skön lördag tillsammans!

Bye, bye - nu hoppar jag på T-banan!
Och här en kartbild av dagens runda - mycket trevlig! Kan springas igen...

torsdag 8 november 2012

Vilken sorts träning är roligast?

Jag antar att det är variationen som gör olika sorters träning så rolig. Den som har hängt med ett tag på bloggen vet att det jag ursprungligen älskade att träna var tennis.

Nä - det här är inte jag...
Det fanns en period när jag spelade tennis minst tre gånger i veckan. En timme med tränare, en timme med en kompis och en timme i veckan i det lokala matchspelet. Och oftast någon extra timme om möjligheten fanns. Så himla roligt! Jag älskar själva tävlandet. När man väl har kommit över grundnivån, där allt går ut på att enbart träffa bollen, blir tennisen ett roligt strategiskt spel. Du måste hela tiden ha koll på hur din motståndare rör sig för att helst kunna överrumpla med en boll i helt motsatt riktning. Kropp och hjärna i bästa samspel.

Det var när jag fick rejält problem med tennisarm som jag började löpträna. Baktanken var förstås att jag skulle bli en bättre tennisspelare när jag genom löpningen fick bättre kondition. I början njöt jag av det monotona i löpningen. Att kunna släppa loss tankarna och låta dem fladdra åt olika håll. Det hade jag inte en chans att göra på tennisen. Och jag gillade att testa uthålligheten. Ganska snabbt lockades jag av långpass och ville utforska hur långt jag skulle kunna springa. Idag dominerar löpningen min träning helt och hållet, men jag fortsätter att spela tennis en timme i veckan.

Det jag egentligen är ute efter är att jag från början tyckte att tennis och löpning var helt väsensskilda som träningsform och jag var förvånad över att jag gillade båda så mycket. Idag kan jag se att till exempel terränglöpning kräver ett annat tankearbete än att springa runt på en 400-metersbana. Du måste hela tiden ha koll på var du sätter ner foten nästa gång samtidigt som du bör ha en uppfattning om terrängen en liten bit längre fram också. Påminner mer om tankearbetet i tennis helt enkelt! Och även om intervaller bygger på upprepningar så känns det ju inte direkt monotont när man ska krama ur de där sista metrarna, eller hur?

Idag började jag dagen med en riktigt tuff tennistimme och det var så roligt! Jag spelade riktigt bra, svettades floder och kom högröd i ansiktet med eftersvettningar till dagens första jobbmöte... Men det var det värt! :-) Och nu ska jag strax dra på reflexvästen och tuffa hemåt i löparskorna. Jag kanske helt enkelt har det bästa ur två världar? Vilken sorts träning tycker du är roligast?

onsdag 7 november 2012

Ända in i kaklet

Både bildligt och bokstavligt idag faktiskt. När jag bestämde mig för att jag skulle springa varje dag i november så tänkte jag inte riktigt på vad det innebär för eventuell alternativ träning. Det innebär förstås dubbla pass eller utebliven alternativ träning.

I morse gick jag upp tidigt och gick till simhallen. Jag är fortfarande grymt besvärad av min trilskande skuldra och tänkte att både själva simningen och framför allt den sköna bastun skulle göra gott för skuldran. Förvånansvärt många morgonpigga simmare! Jag matade på mina 40 längder, bastade och duschade och lyckades ändå vara på jobbet 08.10!

Mmm - älskar ägg och kaviarmackor!
Där blev det lyxig skrivbordsfrukost innan jobbdagen rivstartade med möten, presentationer och deadlines. Rusade hem för att hinna fixa middag innan yngste sonen skulle på scouter och sedan var det läxläsning med mellankillen innan det var dags att skjutsa till friidrotten. Hem och natta lillen för att sedan återigen köra bort till Sätra för att hämta upp friidrottskillen. Ja ni hör, inte en chans att klämma in någon löpning här. Plötsligt var klockan 21.30 och lusten att ge mig ut var ganska liten. Men då är det ju bra att ha en utmaning. Inget att fundera över - bara ut och göra. Och som vanligt var det riktigt skönt efter några kilometer. Det blev förstås bara en kortis, men ändå - löpning varje dag hittills i november!

Så här suddig är jag framåt kvällskvisten.

tisdag 6 november 2012

Kan du känna hur snabbt du springer?

Jag brukar tro att jag kan det. Känna hastigheten i kroppen på ett ungefär. Åtminstone vet jag om det är över eller under 6-minuterstempo. Och ofta känner jag instinktivt av hastigheten utan att titta på klockan. Men ibland händer det att jag har helt fel. Som idag.

Jag fortsätter min novemberutmaning, men idag hade jag spetsat in mig på lite dagsljus och tog därför min vanliga lunchrunda som går runt Riddarfjärden. Den är ju flack förutom över Västerbron. Det var sjunde löpdagen i rad för mig och jag hade verkligen inga ambitioner att springa fort. Så jag lunkade på. Tyckte jag. När jag närmade mig Västerbron efter knappt 2 km såg jag att jag snittade på 5.35-tempo. "Jaja, det kommer se annorlunda när jag väl är över bron" tänkte jag. Och det gjorde det. Då snittade jag nämligen på 5.22-tempo! Det låter kanske inte fort, men för mig är det faktiskt ganska högt tempo. Så jag lunkade vidare (för det var så det kändes) och höll faktiskt detta tempo ända tills jag var tillbaka vid kontoret efter sju kilometer! Så vad beror det på? Varför kan jag "lunka fram" ibland utan vidare ansträngning och det går ganska snabbt, medan jag till exempel i förra veckan kämpade som en gnu för att hålla 5.54-tempo? Är det den gamla allmäktiga dagsformen som styr världen? Svara på det, den som kan! :-)

Det blåser på toppen!

måndag 5 november 2012

Jag är snabbare än en råtta!

Efter en riktigt lång arbetsdag var det skönt att dra på sig löparkläderna för att tuffa hem i mörkret. Jag hade ryggsäcken fylld av prylar och låg och matade på i 5:45-tempo när jag strax efter Liljeholmsbron upptäckte att jag hade sällskap av en råtta som pilade fram i diket bredvid mig. Nu är jag inte överdrivet förtjust i råttor, men det var något speciellt med den här som faktiskt höll sig bredvid mig ett bra stycke längre än jag hade väntat mig. Men jag var uppenbarligen mera uthållig för den svängde av och försvann i mörkret och lämnade mig ensam.

Det gjorde ingenting för jag hade det så skönt där i mörkret med mina tankar. Och strax var jag framme i Aspudden och det blev mera folkliv. Sedan var det ju bara några kilometer kvar innan jag var hemma i lagom tid för att hinna läsa Harry Potter för yngste sonen innan han somnade. Transportlöpning - det är grejer det! Vad har du tränat idag?

Nä - jag hann inte knäppa någon bild på råttan.

söndag 4 november 2012

Backträning, födelsedag och träsklöpning

Novemberutmaningen fortsätter. Det ska vara någon form av löpning varje dag och jag vill gärna variera. Gårdagen började mycket bra med uppvaktning av min skönsjungande familj. Efter en lång härlig frukost drog jag på löparkläderna för att hinna med ett litet pass innan dagens övriga aktiviteter körde igång.

Den ser inte så farlig ut, men skenet bedrar!
Jag sprang ner till Fridhemskanotisterna och körde sedan upp för backen fem gånger. Backen ser kanske inte mycket ut för världen, men den är ca 150 meter lång och jag kan lova att den suger i benen efter några varv. Jag kände också att det här passet kom lite väl nära inpå frukosten - jag borde ha väntat lite till. Efter fem kilometer var jag i alla fall hemma igen och hade en ovanligt trevlig födelsedag som avslutades med en lyxig middag på Långbro Värdshus.

På söndagar brukar Mats och Johannes ta en löprunda på morgonen och idag lyckades jag locka med mig dem till terrängspåren i Segeltorp. Första gången som Johannes sprang i riktigt obanad terräng och jag tror han tyckte det var roligt. Det var ännu blötare och klafsigare än när jag var där för två veckor sedan, men när man väl slutat bry sig om att fötterna är dyblöta så är det ju bara att mala på.

Bleka före start

Det blev 5 km idag


Inte så blek längre, men ganska immig!

Fram med högtryckstvätten!
Det har varit otroligt skönt med höstlov, men nu börjar det bli dags att samla ihop sig för den kommande vardagen. Utmaningen att springa varje dag kräver ju lite planering också och jag antar att det kommer bli en del transportlöpning under veckan. Dock märker jag ju redan nu att jag blir väldigt stel i kroppen och löpningen. Borde verkligen försöka få in lite Bikram och lite simning i programmet också. Vi får väl se hur det blir med det - ha en skön söndagskväll nu!

fredag 2 november 2012

Garmin, min trogne gamle vän!

Mrs. Garmin i alla sin prakt!
I morgon fyller jag år. Då är det exakt två år sedan jag fick min Garmin Forerunner 305 och vi har haft så himla kul tillsammans sedan dess. De som känner mig vet att teknik inte är min starka sida. Jag är en typisk användare som inte klarar av när teknik strular. Och Mrs. Garmin har verkligen inte strulat, utan levererat dag efter dag. Själv har jag tyvärr inte levererat, för jag har inte ens lärt mig hur jag tömmer minnet fast jag vet att man ska göra det då och då.

Men nu till det intressanta! Efter gårdagens runda tvärdog plötsligt min Garmin. Jag googlade omkring lite och lyckades efter diverse knapptryckningar få igång den igen. Då skulle man kunna tro att jag borde fundera på varför den dog, men nej då, jag var bara glad att den kom igång och glömde bort allt annat. Så i morse var det dags för dag 2 i Novemberutmaningen. Mats följde med och vi skulle köra en ganska flack 10-kilometare. Glada i hågen stack vi iväg, men redan efter en kilometer började Mrs. Garmin att varna. Javisst ja, jag skulle ju ha tömt minnet....

När vi kom hem rotade jag fram bruksanvisningen och döm om min förvåning när jag läser följande: "Your Forerunner automatically saves all training data and can hold up to two years of data in memory". Otroligt! I princip exakt på dagen två år efter jag fått den börjar den alltså visa att minnet är fullt. Eller är den tidsinställd...?

Nåväl - nu är minnet tömt och jag ser fram emot två nya härliga år tillsammans! Eller kanske det blir ännu fler nu när jag lärt mig hur man tömmer minnet. Hur rundan gick idag då? Jo, faktiskt riktigt bra! En dryg mil i 5:36-tempo - jag börjar så smått tro att jag är på väg tillbaka!


Dag 2 - bara 28 kvar... :-)

torsdag 1 november 2012

Nu startar novemberutmaningen!

Ja, det är just var den gör! Och vad var då novemberutmaningen? Jo, jag ska springa varje dag. Det behöver inte vara långt, men ett par kilometer i alla fall. Jag har satt gränsen vid 2,5 km. Det tar en kvart och en kvart kan man väl alltid avvara på något sätt. Min förhoppning med utmaningen är också att jag ska ta mig i kragen och köra lite mer kvalitet. Lite backträning och sånt.

Idag startade jag dock morgonen med tennis! Ingår ju inte i utmaningen, men Katarina och jag har en fast tid varje torsdag morgon. Hela hösten har tennisen gått ganska dåligt. Inget riktigt flyt och i ärlighetens namn heller inte så mycket lust. Men idag! Jösses - vi spelade båda två riktigt, riktigt bra tennis! Kul!

Idag börjar det!

Efter tennisen tog jag en skön andrafrukost och njöt av ledigheten genom att läsa tidningen i lugn och ro. Sedan var det dags att starta utmaningen. Tänkte att sex kilometer skulle bli lagom. Gårdagens runda var så himla tung så jag hade inga som helst förhoppningar om att det skulle gå snabbt. Men se - kroppen svarade på ett helt annat sätt idag. Benen pinnade på, armarna svängde och andningen var kontrollerad. Jag ökade lite. Fortfarande ok. Döm om min förvåning när jag snittade 5:23-tempo på rundan. När gårdagens 5:54-tempo höll på att ta kål på mig. Det verkar som om en utmaning var precis vad jag behövde. Någon annan som hakar på?

Härligt höstlov hemma

Det är faktiskt inte så dumt att ha höstlov hemma. Man kan få väldigt mycket gjort. Sedan kan man ju fundera på om det är rätt att lägga sina semesterdagar på att rensa, köra till tippen, sortera och städa. Men ibland kan det absolut vara värt det. Jag känner att min vardag kommer bli så mycket enklare i vinter om jag inte har kaos även på hemmaplan. Alltså - jag investerar tid idag som jag kommer ha igen mångfalt framöver.

Och tiden går inte enbart till utrensning. Vi har spenderat en halv dag i badhuset och haft jättekul, vi har "halloweenat" och jag har också sprungit en tung och seg mil. I morgon hyr vi ett släp och gör oss av med säckarna jag har presterat - sedan kanske resten av veckan blir ännu mera njutbar!