Lidingö Ultra - 26 km

Då var det dags för Lidingö Ultras kortversion! Mats och jag kom iväg i hyfsad tid på morgonen och roade oss genom att för en gångs skull köra genom stan. Ett morgontomt Stockholm med enstaka flanörer. Inga köer, inget kaos - det är en väldigt vacker stad!

Vi kom ut till Lidingövallen där vi parkerade, hämtade ut nummerlapp och chip, samt gjorde oss i ordning för start. Vi träffade Mats D, pigg och alert som vanligt, med siktet inställt på 50 km, men i övrigt såg jag inte så många kända ansikten.

Start på Lidingövallen

Starten gick och vi kunde nog alla konstatera att det var ett fantastiskt löparväder. Solen strålade, men det var inte alltför varmt. Den kuperade banan gick upp och ner, upp och ner. Lite blött och lerigt på sina ställen, men jag har varit med om värre, om man säger så! ;-)

Jag har inte sprungit Lidingöloppet, men väl Lidingö Tjejlopp en gång. Så vissa delar av banan kände jag igen. Och den är ju oerhört vacker. Terrängen, havet, de fantastiska husen - ja, det fanns mycket att titta på. Vi försökte hålla ett tempo kring 6 min/km, men redan efter en halvmil hade vi tappat tempo. Det gjorde inget - vi såg ju det här som ett långpass. Vi sprang på i bekvämt tempo. Stannade på alla stationerna och drack. Just stationerna var det väl lite si och så med, de hann inte fylla upp muggar i tid och det skapades köer. Bananerna var slut och det var i princip det enda jag var sugen på.

Efter 13 km fick jag tyvärr skavsår på vänster häl. Jag hade mina terrängskor som jag bland annat sprungit SUM med så det var oväntat att få skav. Försökte ignorera det och sprang på. Vid 20 km var Mats rejält trött, men då fick jag själv lite kraft av tanken på att vi närmade oss slutet.

Jag hade någon idé om att jag ville komma in under 2.45 och det kändes möjligt hela tiden. Men när vi närmade oss Lidingövallen igen skulle vi springa runt området och ta ett varv på banan också. Min klocka mätte uppe hela banan till 26, 38 och i och med det kom vi in på 2.46 istället.

Även 26orna fick den fina Ultratröjan

Trötta och glada stannade vi kvar på vallen i säkert en timme. Stretchade, drack och passade på att heja på de första löparna som kom i mål efter 50 km! Vilka prestationer - otroligt! Jag träffade också Annie som driver Tjejmarathon och bytte några ord med henne. Hon hade inte sprungit loppet själv, men hejade fram en grupp tjejer.

Äntligen i mål!

Det var en toppendag och jag rekommenderar verkligen det här loppet! Vackert, jobbigt och trevligt! Att både Mats och jag var helt sänkta efteråt och knappt orkade gå upp för trappan här hemma är ju en helt annan sak. Det var det värt! :-)

Man ska inte ropa hej...

Igår var jag så nöjd eftersom jag inte hade så värst mycket träningsvärk efter besöket på gymmet. "Det måste betyda att jag är ganska vältränad" tänkte jag övermodigt. Ha ha! Det var innan träningsvärken from hell slog till i morse. Kunde knappt rulla ur sängen.

När jag väl kom till tennisbanan hasade jag omkring där som en skadskjuten kråka och orkade knappt lyfta racketen. Tur för mig att Katarina inte heller var i toppform. Nu hoppas jag bara att kroppen återhämtar sin lite innan lördag. Då är det nämligen dags för Lidingö Ultra. Ultra-namnet kommer av att den längre distansen är 50 km, men så finns det ett kortare alternativ som ligger under samma namn. Mats och jag är anmälda till sprintdistansen, dvs 26 km. :-)  Vi har inga målsättningar gällande tiden, utan hoppas på ett härligt, soligt långpass. Ses vi där?

Det blåser på toppen!

Västerbrons krön.

Trots genomköraren igår på gymmet kändes kroppen helt okej idag och när Anna ville ut på lunchjogg så hängde jag förstås på. Sju kilometer runt Riddarfjärden i värsta blåsten. Det var faktiskt riktigt, riktigt skönt! Sol och luft var allt vi behövde för att ta itu med eftermiddagens uppgifter. Någon mer som har lunchjoggat?

Kepsen på - det är vår!

Javisst är det vår i Stockholm idag! Och det har varit en härlig dag med massor av spännande ny träning. Vårsolen fick jag först njuta av när jag valde att promenera till ett möte på Östermalm. Från vårt kontor på Söder passerade jag Skeppsbron, Blasieholmen och sedan vidare bort mot Strandvägen. Stockholm är verkligen vackert!

Men kepsen åkte inte på förrän det var dags att lämna kontoret för dagen. Jag skulle ha mitt första möte med PT-Victoria kl. 17.30 vid Telefonplan. Jag drog på mig löparkläderna och hade en liten ryggsäck med ombyte etc. Solen riktigt strålade och det var skönt att kunna dra ner kepsen i pannan.

Spänd inför första PT-träningen

Jag trodde att det var ungefär 4 km till Telefonplan, men det visade sig vara 6 km, så jag fick verkligen pinna på i slutet för att komma i tid. Först gjorde vi en ordentlig genomgång av mina behov, önskemål och målsättningar. Sedan började vi med ett antal tester att ha som grund för att kunna mäta kommande förbättringar. Det var plankan (2 min) och jägarvila (2,5 min) och lite annat innan vi gick igenom ett tufft progam som fokuserade på bålstyrka, benstyrka och balans. Bra!

Vissa övningar tyckte jag att jag klarade riktigt bra, men andra (chins och armhävningar) gick betydligt sämre. Det var skönt att ha en tränare som visade och förklarade. Jag har alltid (de få gånger jag försökt gå på gym) känt mig så dum för att jag inte vet hur maskinerna fungerar och sånt. Nu fick jag hjälp och pepp och tävlingsmänniskan i mig vaknade på ett sätt som den nog inte skulle göra om jag hade tränat helt solo.

Mycket nöjd snörade jag på mig skorna för att jogga hemåt. Men tro det eller ej, jag fick pinna på lite extra även denna gång. Jag håller på att läsa Harry Potter (bok 3) för Elias på kvällarna och nu är vi precis på slutet och jag hade verkligen lovat att vara hemma före läggdags. Så det vara bara att kruta på och sedan kasta sig raklång på sängen och låta sig uppslukas av Harrys magiska värld! Det var knappt jag hann ta av mig kepsen! Hur många har burit keps idag? :-)

Genomknådad

Jag började morgonen på Specialistgruppen där Joakim raskt konstaterade att alla mina skador hittills varit på högra sidan av kroppen. Höger fot, höger knä och höger arm. Hmm... anar vi ett samband?

Genom några enkla tester visade det sig att jag är betydligt svagare i höger sida än vänster och att det är här jag ska jobba för att hålla mig skadefri. Han knådade igenom högersidan från fotled till höften och det kändes kan jag lova. Jag fick ett antal övningar som jag ska göra varje dag och sedan tejpade han knät och sa: "Jag tycker inte att du behöver ha löpförbud så som det ser ut idag." Vaa?? Jag hade inte ens tänkt tanken att han hade kunnat föreslå det! Det är ju helt uteslutet med tanke på allt roligt i tävlingskalendern framöver.

Jag gick därifrån med en mycket bra känsla. Nu ska inte bara det onda bort, utan nu ska också orsaken bort! Nä, nu kan jag inte blogga mer för jag måste ligga på golvet och skriva mitt namn i luften med foten...

Över stock och sten

Jag är förvånad! Jag har levt i tron att jag allra helst springer på flack asfalt. Passar liksom för en som inte gillar att svettas. Men någonting har hänt för just nu är det otroligt kul att springa terräng. Man kunde ju tro att jag hade fått nog efter förra helgens umbäranden, men nej då! 

Minst sagt blött i terrängen

Jag sprang hemifrån i förmiddags med siktet på terrängspåren i Segeltorp. Uppvärmningen blev lite längre än jag hade tänkt mig för det var hela 4 km till spåren. Eller spår förresten - det är ledat med färgskyltar, men det är definitivt inte spårat. Över stock och sten. Och över mängder av kullfallna trädstammar. Klafs, klafs lät det där jag jagade fram och oj, vad kul jag hade där i min ensamhet.

Kullfallna träd är jag ju van vid

Fröken Strävan lånade mina terrängskor på TEC och jag fick tillbaka dem i allra bästa skick. Tvättade och glänsande som om de var sprillans nya. Men så ser de inte ut längre...

Hoppla!

Om någon hade sagt till mig för tjugo år sedan att jag som 42-årig trebarnsmorsa skulle komma älgande genom skogen med ett brett flin på läpparna hade jag trott att den personen var galen. Nu kan man ju undra om det istället är jag som är galen, men jag tror faktiskt inte det. Jag tror att jag är en lyckligt lottad människa som har hittat "hobby" eller livsstil som får mig att må riktigt, riktigt bra.

Tittut!

För hur mycket bättre kan man ha det egentligen? Här är min söndag: Tidig och lång frukost med man och tidning. När barnen vaknat hade vi familjerådslag och planerade sommarens semester. Sedan ut i terrängen. Grått och disigt och lite regn i luften, men jag kom hem med sol i sinne. Sedan lite familjeadministration med skjutsningar till kalas, scouter och annat. Och nu puttrar grytan på spisen och snart kommer vännerna på middag.

Hoppas att ni haft en lika härlig helg som jag och om ni ser någon galning i terrängen så bli inte rädda - jag är inte farlig! :-)

Fartökning

Den lockande röda tartanen

Jag är ju inte den som springer fort. Jag är ganska uthållig och gillar att tuffa på i ett jämnt tempo runt 6 minuter per kilometer. Inför TEC hade jag ju inga som helst ambitioner vad gäller tiden och därför har jag enbart satsat på mängdträning de senaste månaderna.

Men nu ligger TEC bakom mig och det är dags att börja ladda för årets enda lopp som jag har satt ett tidsmål på. Det gäller förstås Stockholm Marathon den 2 juni och målet är att komma in under 4 timmar. Förra året sprang jag på 4:13:58 och det var första gången jag genomförde en mara. Det kändes väldigt bra och nästan i samma ögonblick som jag sprang över mållinjen tänkte jag "Nästa gång blir det sub4!" Så nu är det väl dags att träna lite fart och kvalitet.

Jag lockade med mig Mats och vi tog en lugn uppvärmning på 2,5 km bort till Sätra Friidrott. Några få andra löpare var där, men det var ändå väldigt lugnt. Mats skulle springa 6 x 800 och jag tänkte att jag skulle ta några 400-ingar och bara känna hur det kändes. Jo, det kändes ju asjobbigt förstås. Om man aldrig tar sig ur den där komfortzonen så vet man ju inte det. :-)

Det blev bara 5 x 400 för mig, men det var väl en bra start i alla fall. Väldigt jämnt sprang jag också: 1.36, 1.36, 1.36, 1.37, 1.40. Sedan joggade jag runt några varv medan jag väntade på Mats.

Nu är det bara 800 meter kvar...

När det var dags för nerjogg under hemfärden hade jag fortfarande bra tryck i benen och pinnade på bra mycket fortare än jag hade tänkt mig. Totalt fick jag ihop drygt 9 km. Och så här i efterhand så var det ju KUL! Det ska bli mer sånt här framöver. Och lite mer disciplinerat, men man måste ju börja någonstans. Sedan hem och då var jag duktig och gjorde alla knäövningar och tränade styrka i säkert en halvtimme. Bra pass en bra dag helt enkelt! Vad har ni tränat idag?

Nya friska tag!

Idag har jag tagit två steg mot min nya skadefria kropp. En kropp med stark bål och starka ben, knän och fötter. Jag ser redan fram emot den! :-) På måndag går jag till Specialistgruppen för att få en second opinion och förhoppningsvis behandling för min ansträngda knäsena. När knät är bättre kommer jag sannolikt även göra en löpanalys för att få bättre teknik och helt enkelt bli en bättre löpare.

På tisdag har jag mitt första möte med en personlig tränare. Hon ska visa mig övningar för ben, knän och bål och peppa mig så att jag blir superstark! Det blir spännande! Det känns som ett mycket bra avslut på veckan och jag ser verkligen fram emot nästa. Att jag dessutom har rensat skrivbordet och betat av 80% (eller kanske 75%) på min gigantiska att-göra-lista gör det hela ännu bättre. Nu tar jag helg och önskar alla en solig helg med god mat, goda vänner och ett och annat löpsteg!

Dukat bord

Återhämtningsmums!

Nu vågar jag påstå att jag är helt återhämtad från helgens äventyr. Hyfsat utsövd vaknade jag imorse och stack iväg för att spela tennis. Det blev en ovanligt tuff timme med hårt motstånd och oj, så kul det var! Inga krämpor någonstans!

Snabbt vidare till jobbet som idag innehöll möten med spännande författare och en hel del "komma ikapp-uppgifter" av mindre spännande karaktär. Full fart hela dagen alltså och därför var det otroligt skönt att komma hem till dukat bord vid halvåtta. Vi får för närvarande en matkasse med ingredienser och recept för veckans middagar levererad varje måndag kväll och det är toppen! Skönt att slippa komma på något att laga och skönt att alla ingredienser finns på plats. Idag hade familjen lagat lammfärsbiffar med koriander, tomatsallad och couscous. Det var bara för mig att sjunka ner vid bordet och ta för mig. Jag tänker på MarathonMias fina buff med texten RUN - EAT - REPEAT. Det ligger något i det. Vilken är din bästa återhämtningsrätt?

Run - Eat - Repeat      Foto: MarathonMia?

TEC revisited

Fyra dygn har gått sedan jag harvade runt i snömodden i Täby. Kroppen återhämtade sig förvånansvärt snabbt. Fötterna var helt ok redan på söndagen även om kroppen var aningen stel. När jag åkte iväg till London tidigt på måndag morgon kände jag mig faktiskt precis som vanligt. Två intensiva dagar och nätter på mässan har inneburit alldeles för lite sömn, så nu känner jag mig väldigt sliten, men som sagt - inte ont någonstans. Idag har jag till och med tagit en 8 kilometers återhämtningsjogg. Stramade lite på baksidan av låren i början, men sen gick det fint.

Jag har surfat runt och njutit av allas berättelser från TEC. Vilka upplevelser och prestationer! Jag har också samlat ihop lite fler bilder från helgen. Samtliga är tagna av Per-Erik Jansson och Stefan Manning.

TEC revisited - varsågoda!:

Inget vidare väder strax före start

Jag ser glad ut - måste vara första varvet?

Bakom mig syns tidtagarmattan

Klafs klafs!

Inte så lättsprunget!

Omkullfallna träd

Det har slutat snöa!

Hälen först, eller hur är det nu egentligen? :-)

Torra kläder!

Nja, här börjar jag se lite medtagen ut

Taktiksnack med MarathonMia

Det var verkligen svårsprunget

Ska jag verkligen ta ett varv till?

TÄBY EXTREME CHALLENGE - EXTRA ALLT!

Utsikten från fönstret på tävlingsdagen

Saker och ting blir inte alltid som man tänkt sig. Då gäller det att kunna tänka om och inte tappa fokus. Jag hade haft många olika scenarior i huvudet om hur TEC skulle vara, men ingen av dem var i närheten av hur det verkligen föll ut.

När jag vaknade på morgonen vräkte snön ner. Det var tung blöt snö och det blåste rejält. Inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Plötsligt funkade min packning inte alls. För det första blev det ju till att dra på understället och det hade jag egentligen inte alls tänkt ta med. Dessutom fick jag leta fram mitt regnställ, men det är inte ett ställ som egentligen funkar att springa i. Men i väntan på starten var det ovärderligt. I sista sekund slängde jag ner min Icebugs. Jag hade tänkt börja springa i terrängskorna, men hade flera andra par med mig för att kunna byta. Icebugsen hade jag dock aldrig haft en tanke på, men jag är så glad att de kom med. Jag sprang faktiskt i dem hela tiden.

Snälla Ingrid som skulle vara funktionär kom och hämtade upp mig redan strax efter åtta. Så glad att hon fortfarande hade dubbdäck för det var TRAFIKKAOS! Bilar till höger och vänster i dikena och den sista backen upp mot Ensta krog kom de flesta bilarna inte ens upp för. Men Ingrid gjorde det!

Möttes av anslag på dörren

Inte för att vi hade behövt ha bråttom direkt för vi möttes av skylten "START UPPSKJUTEN 12.00" Det visade sig att stora träd och grenar fallit och fortfarande föll över den tänkta banan. Tävlingsledarna arbetade febrilt med att få banan i skick och mängder av funktionärer skottade och fixade.

Kaffe i väntan på start

Jag hämtade ut min nummerlapp och träffade så småningen Fröken Strävan och hennes absolut fantastiska föräldrar samt Lars. Vi gick bort till Täby Hotell där många löpare satt och häckade. Alla var spända. Vi drack kaffe och pratade taktik och andra lopp. Vi träffade Fitnesscoachen och RunnersLove som ju är arrangörer till det fina Tjejmarathon för ett gott ändamål. Anmäl er vetja!

Tävlingsområdet

När klockan blev halv tolv samlades vi åter vid starten. Regnbrallorna skulle av och chipen skulle på skorna. Mina väskor hade jag ställt under ett "partytält". Tyckte att jag hade bra koll på var prylarna var packade, men efter några varv var det rena kaoset.

Bu!

Jag hittade dock min varmaste mössa och drog runt buffen runt hals och huvud. Det snöade fortfarande ymnigt. Vi fick lite information från tävlingsledningen och sedan gick starten helt odramatiskt klockan 12. Att starten flyttades fram hade några för mig ovälkomna effekter. Dels blev själva matintaget förskjutet, för vid 12 vill man ju nästan ha lunch och det hade varit enklare om man redan sprungit ett par timmar. Sedan innebar den nya starttiden också att fler varv skulle springas i mörker och det var inget jag såg fram emot.

Strax före start

Första varvet gick långsamt. Det var så mycket snö och inga upptrampade stigar så vi sprang en och en efter varandra som ett lämmeltåg. De första sex kilometrarna var asfalt, grus och stigar längs vattnet. Stigarna var blöta och svårframkomliga. Asfalten gick bäst, men vägarna hade inte blivit plogade. De sista fyra kilometerarna var terräng. Första varvet tyckte jag att det gick ganska bra, men efter hand som det blev mer upptrampat blev terrängen rena gyttjebadet. Någon sa att det var som att springa Tjurruset åtta gånger på raken!

Träd på stigen

Jag fortsatte ganska omgående på andra varvet och nu hade ledet tunnats ut. Jag sprang mest ensam, men det kändes ok. Andra varvet var dock otroligt segt. Underlaget gjorde att varje steg blev tungt. Trots att Icebugsen ska vara vattentäta var de helt genomvåta efter första varvet. Allt var genomblött efter första varvet - inifrån och ut. Jag funderade på att byta skor och strumpor, men insåg att det inte var lönt eftersom de skulle bli blöta inom tio minuter.

Tredje varvet kändes lite bättre. Lika långsamt och segt, men humöret steg. Det som var svårast var att äta vid varvningen. Det fanns smörgåsar, godis, kaffe, cola, saltgurka etc. Jag försökte få i mig lite smörgås och jag åt en energybar, men det tog emot. Kaffe och cola gick bra.

Efter fyra varv funderade jag på att bryta. Det kändes helt sjukt att utsätta sig för detta. Jag tog en längre paus och bytte till torra kläder, men behöll skorna. Bestämde mig för att ta ett varv till för då skulle det i alla fall bli en ultra.

Fröken Strävans underbart tåliga föräldrar stod varv efter varv och hejade. De fotograferade en hel del så jag hoppas kunna komplettera med mer bilder här efter hand. De erbjöd bullar och mackor, men jag hade inte smak för någonting.

Efter fem varv tangerade jag alltså mitt distansrekord från Sörmlands Ultra. Det kändes dumt att inte slå det. Jag tryckte i mig en halv hamburgare och vacklade vidare. Jag fick dessutom låna ett par hörlurar av snälle Henrik eftersom jag omöjligt kunde hitta mina egna i packningen. Stort tack för det! Med min fina låtlista i öronen kändes sjätte varvet helt okej!

Jag kom in efter sex varv fast besluten att fortsätta. Nu var det ju bara två kvar! Klockan var snart nio på kvällen och jag ringde till Mats och bad honom hämta mig vid midnatt. Två mil på tre timmar - det skulle jag klara! Men då slog illamåendet plötsligt till. Jag fick frossa och kände mig helt kräkfärdig. Satte mig ner en stund, men det hjälpte inte. Vid matstationen såg de att jag mådde dåligt och jag fick salttabletter, men illamåendet la sig inte. Fy sjutton vad hemskt det är att må illa. Jag kände direkt att jag inte kunde fortsätta. Ringde till Mats igen och sa att han fick komma och hämta mig redan nu.

Jag fick lite massage och sedan duschade jag, hela tiden med känslan att jag skulle kräkas. Vid 10-tiden dök Mats och Samuel upp - så härligt att se dem. Samuel var nyfiken och jag visade vårt basecamp. "Det här ska jag göra när jag blir äldre" sa han! I bilen hem fick jag sitta med en plastpåse och det var tur. Inget mer sagt om det...

När jag åkte stack Fröken Strävan ut på sitt sjunde varv. Henrik var med som pacer. Väldigt strongt! Nu har jag sett att hon klarade alla 8,45 milen, vilket endast 7 av 15 anmälda gjorde! Heja!

Visst hade det varit roligt att kunna genomföra hela loppet, men jag är väldigt nöjd med att ha slagit distansrekord under otroligt tuffa förhållanden. Jag mådde så himla illa när jag kom hem och tänkte att jag aldrig skulle springa längre än marathon igen. Så det måste vara den stora lärdomen för mig att ta till mig. Jag måste lära mig att kunna äta under långa pass och lopp.

Nu har jag sovit några timmar, ätit spaghetti carbonara och mår betydligt bättre. Riktigt bra faktiskt. Fötterna såg ju inget vidare ut när jag tog av skorna igår kväll, men de verkar redan ha hämtat sig. Visst är jag stel i kroppen, men faktiskt inte så illa som jag trodde. Kanske hjälpte massagen? Nä, det är faktiskt mest knät som påminner mig om gårdagen. Det var ju inte helt bra före loppet, men det höll sig hyfsat snällt medan jag sprang. Men nu värker det.

Nåväl, tack alla som orkade läsa! Jag känner mig glad och det brutna loppet ger mig ju faktiskt bara en bättre anledning att anmäla mig nästa år igen! :-)

Lite nojjig minsann

Tror ni jag kommer överleva?

Igår bunkrade jag upp massvis med energi av olika slag. Sen kom jag hem och insåg att jag redan hade nästan allt jag behövde hemma... Så nu är jag überladdad och kommer ha energi till många fler lopp framöver! :-) Körde en timme tennis nu på morgonen också och hypokondrisk som jag är tyckte jag att kroppen var seg, det kliade i halsen och knät trilskades. Men det är nog som det ska vara när det är två dygn till start...

Utrustning

TEC-sajten har nu uppdaterats med vad som kommer serveras under loppet och det verkar definitivt inte som om vi ska behöva svälta. I och med detta börjar också min lista över vad jag ska ta med mig bli mer och mer definitiv. Så här tänker jag:

Jag ska ha ett helt ombyte packat i en separat påse för att skippa leta och rota i packningen. Jag ska ha flera olika par löpardojjor med mig. Både camelbaken och vätskebälte ska med, men jag har nog inte för avsikt att springa med ryggan. I alla fall inte från start. Jag tar nog med mig regnställ och hoppas på att slippa använda det. Alternativt en stor sopsäck. Pannlampa med nya batterier.

Laddad mobil, hörlurar, glasögon (tänker börja loppet i linser), alvedon, Icepower, skavsårsplåster, alsolsprit, nålar, vaselin, våtservietter.

Vad gäller energiintag tänker jag resorb, energybars och gel, mineraltabletter. Lakrits, nötter och eventuellt några egna mackor.

Och så det viktigaste då - ett glatt humör! :-)

Vad har jag glömt?

Låtlistan

Ok - jag börjar med det enklaste. Låtlistan. Den består huvudsakligen av ett gäng gamla 70- och 80-talslåtar. En del passar rent textmässigt för löpning, andra relaterar på något sätt till utmaningar och några av låtarna är helt enkelt sådana som jag gillar. Håll tillgodo!

* Born to run - Bruce Springsteen (självskriven, eller hur?)
* 800° - Ebba Grön (man blir varm av att springa)
* Call me - Blondie (gör mig glad)
* White wedding - Billy Idol (lugnt tempo, cool)
* Lena Anthem - Lena Philipson (uppkäftig, kul låt)
* I will survive - Gloria Gaynor (yes, I will!)
* Runaway - Bon Jovi (solklar löparlåt)
* Run to you - Bryan Adams (titeln säger allt)
* Summer of -69 - Bryan Adams (ytterligare en Adamslåt, men det är ju en fin årgång ;-) )
* Dirty Diana - Michael Jackson (kanske otippad, men även MJ springer i denna låt)
* Paint it black - Rolling Stones (ingen låtlista kan vara utan denna!)
* Crazy - Aerosmith (om man springer TEC måste man vara galen)
* Sweet home Alabama - Lynyrd Skynyrd (ingen löparlåt, men jag tror det kommer känns fint att tänka på Sweet home)
* The passenger - Iggy Pop (oförklarligt självklar)
* The final countdown - Europe (tänk er på åttonde varvet)
* Janie's got a gun - Aerosmith ("run away from the pain")
* Europa brinner - Anders F Rönnblom (ingen kommer undan denna slagdänga)
* I'm still standing - Elton John (jag tänker mig att denna går på repeat de sista timmarna...)

Och här kommer den fantastiska videon till den avslutande låten! ;-)

Jag ska bara...

Jo, jag vet att det är dags att samla ihop sig. Skriva listor, planera energiintag och gå igenom utrustningen. Jag ska bara.... Det är de perioder jag har som mest att tänka på som jag också är mest spontan och gör det oväntade. Som att boka in weekendresor till europeiska huvudstäder. Mysigt, va? Att det råkar vara just den helgen när det går ett marathon av stapeln måste väl vara en slump?

Vilken stad är jag på väg till?

Den minnesgode vet att Mats och jag åkte till Prag förra våren för att springa en halvmara. Jag blev tyvärr jättesjuk och kunde inte springa, men hejade så klart på Mats. Nu har vi hållit på och funderat ett tag på vad vi ska göra i maj när vi firar bröllopsdag. Vi hade tänkt en liten weekendtur i Sverige på motorcykeln, men hade inte bestämt vart. Men häromdagen sa Mats "Vet du att det är ett marathonlopp i Prag den 13 maj?" Nä, det visste jag förstås inte. Och jag har ju redan tre maror inplanerade i år plus ett knä som krånglar. Kanske inte riktigt läge för ett till?

Men jag sov på saken och vaknade och sa "Vi åker dit!" Så nu har vi bokat flyg och hotell och registrerat oss på loppet. Oväntat och jättekul!

Men nu ska jag skriva listor, planera energiintag och gå igenom utrustningen... :-)

Blir det jag i år? ;-)

Vilken påskhelg!

Jag har haft en underbar påskhelg! En massa god mat, en massa härlig släkt och faktiskt en del underbar löpning! I fredags morse packade vi bilen full med ungar och packning och drog till Skåne. Det regnade precis hela tiden. Ibland var det snöblandat regn och ibland var det spöregn. Jag var ganska glad att jag inte bytt till sommardäck ännu. Fram på eftermiddagen kom vi fram till min brors lantställe uppe på Hallandsåsen. En gammal gård uppe på åsen, där havet skymtar i fjärran. Vackert!

Där hade släkten samlats och fredagen gick väl mest åt att uppdatera oss på varandras liv. När vi vaknade på lördagsmorgonen ville Mats och jag ut och springa. Vi lockade med brorsan som påstod att han inte hade några löparkläder. Men vad är det för fel på de pyjamasbyxor so British Airways delar ut till sina första klass-resenärer? Brorsan blev ju hur cool som helst, eller hur?

Fick inte med pyjamasbyxorna på bilden...

Vi gav oss iväg på en 5-kilometers terrängrunda. Snön yrde omkring oss, men det var inte så kallt. Mats hoppade av efter ett tag för att köra backträning, men brorsan och jag fortsatte terrängspåret. Underbart vackert! Vilken bokskog och vilken fantastisk natur!

Rejält kuperat på åsen!

Jag kom hem helt lycklig av den friska luften och underbara naturen. Ibland är det så skönt att byta omgivning och testa några andra spår.

Vilken bra start på dagen!

 Efter frukosten tog vi bilarna ner till Ängalag där vinden rev och slet i oss under den långa, friska promenaden längs havet. Vi var rejält genomblåsta, men nöjda när vi kom tillbaka upp till gården. Sedan blev det som jag gissar för många andra under helgdagar. Mycket god mat och en hel del gott att dricka. Vi rullade ägg förstås, en sydsvensk tradition, och vi hade uppenbarligen varit snälla eftersom påskharen skuttade förbi.

När jag gick och la mig igår kväll kunde jag inte tänka mig att jag skulle ut och springa idag igen. Men när jag vaknade och tittade ut såg jag en liten solstråle som letade sig fram mellan träden och då var det ju bara att väcka Mats och glida i springkläderna. Brorsan följde med idag också.

Sol och ås och hav!

Vi började med en extremt seg uppförsbacke som var närmare en kilometer lång. Sedan sprang vi på små grusvägar uppe på åsen. Havet glittrade i horisonten. Vi började springa ner för åsen och det måste jag säga att det kan vara rätt tufft att nerför också. Väl nere styrde vi kosan mot Statoil, eftersom vi behövde mjölk till frukosten. Mats fick ta tre liter mjölk och en brödlimpa i ryggsäcken och sedan började vi den mödosamma turen tillbaka uppför åsen.

Stretch och mjölkköp på Statoil

Knappt två kilometer varav den sista kilometern var i princip lodrätt uppför. Vi var helt slut när vi väl var hemma.

Påskharen skuttar vidare!

Totalt blev det drygt nio kilometer med enorm höjdskillnad. Så nu har jag bestämt mig för att jag är färdigtränad inför TEC. Det blir nog en stilla lunchjogg på onsdag, men i övrigt ska jag vila och äta. Knät kändes av lite mer idag än igår så vila är nog på sin plats.

Nu har vi lämnat mitt underbara Skåne och dragit till Göteborg. Imorrn kör Mats och jag hem till Stockholm, medan barnen får stanna här hos farmor och farfar och sedan själva ta tåget på fredag. Påsken har varit en riktigt rolig roadtrip!

Sol och starka ben!

Nu ljusnar det! Söndagens lilla tur gav inga efterverkningar och knät har känts lite bättre hela veckan. Det har knappt blivit någon träning för jag har prioriterat goda middagar med vänner och familj och det har varit toppen! Kände mig lite förkyld och hängig några dagar, men nu verkar även det har dragit förbi.

Men igår kom jag hem hyfsat tidigt från jobbet och åkte iväg till terrängspåren i Segeltorp. Mats D var med och vi sprang 10 km i krokarna runt sjön Gömmaren. Det gick superlångsamt och var rejält jobbigt. Men knät kändes finfint och jag lyckades få en massa tips från Mats gällande TEC. Nu ska jag bara försöka komma ihåg alla goda råd. Lovar att lista dem i nästa inlägg.

Idag var det återbesök på Agilokliniken och till och med naprapaten verkade ganska nöjd med knät. Det blev lite mer stötvågor, men ingen ny tid så förhoppningsvis kommer det här bli tipp topp. Och blir det sämre efter TEC är det ju inte värre än att jag får göra några återbesök. Det viktigaste är att jag kommit igång med bål- och benstyrka.

Nu tänker jag hoppa iväg på påskäventyr i solen. Glad påsk allesammans! :-)

Rehab och prehab

Testrunda med sonen

Visst känns det surt när knät börjar krångla precis en månad före TEC. Men skador kommer ju sällan lägligt och det jag har tvingats att inse är att det inte bara går att träna det man tycker är roligast. Jag har nog levt i tron att löpning tränar hela kroppen, men nu vet jag att du som löpare måste vara noga med att träna både core och benstyrka.

Det kommer alltid nya lopp, men jag har bara en kropp är alltså veckans kloka ord från mig! :-) Men även om jag inte har sprungit på två veckor så har kroppen faktiskt fått jobba ändå. Det har varit corepass, bikramyoga, styrkeövningar på matta, i trappor och på balansplatta. Jag har varit mycket flitig och hoppas att det ska ge resultat snart.

Och vad är det då jag har råkat ur för? Jo, det verkar vara en överansträngd knäsena. Det gör inte superont, men det känns som ett konstant tryck över knäskålen. Nu har jag fått två stötvågsbehandlingar och har ytterligare en tid inbokad under veckan. Naprapaten var dock angelägen om att jag skulle testspringa den här helgen så i morse gav jag mig iväg tillsammans med äldste sonen på en kort runda. Vi tog till och med bilen bort till elljusspåret för att undvika asfalt. Det gick väl ganska bra. Det känns som sagt hela tiden, men det har inte blivit värre efter löpningen och det är det viktiga.

Framöver kommer jag vara mycket noga med att komplettera löpningen med styrka och alternativ träning. Förmodligen kommer jag till och med att tycka det är roligt när jag väl kommer igång ordentligt! Jag kommer också försöka springa mer terräng och variera löpningen mer. Förmodligen mindre mängd och mer kvalitet. Det blir spännande!

Jag ser fortfarande fram emot TEC och räknar kallt med att kunna starta. Jag har ju trettio timmar på mig och får väl i värsta fall använda mig av dem... Nu ska jag börja lista vad jag ska ha med mig och vad jag behöver inhandla och fixa innan dess. Jag ska ladda med kolhydrater och pyssla om fötterna och be om varmare väder. Att jag inte löptränar så mycket är nog bara bra. Kroppen kommer definitivt vara utvilad och laddad för en kraftansträngning!