onsdag 23 oktober 2013

Flow i regnet

Jag har haft två vilodagar på raken. Inte riktigt känt för att träna. Det är inte likt mig. Igår hade jag med träningskläderna till jobbet för att kunna springa hem, men när det var dags hade jag ingen lust alls och tog istället T-banan hem. När jag gick och la mig tänkte jag att jag skulle gå upp och sticka till simhallen direkt på morgonen, men när jag vaknade kände jag inte alls för det och tog T-banan direkt till jobbet.

Ja, ni hör - inte riktigt likt mig. Men kanske var det vad jag behövde. Idag är det onsdag och alltså lunchjogg med kollegorna. Dessvärre var alla kollegor iväg på seminarier och luncher och jag vet inte allt, så vid lunch var jag den enda på kontoret. Och trött och seg kände jag mig...

Jag bytte om, gick ut och lät klockan hitta satelliterna. Ett lätt duggregn föll. Tänkte att det fick bli ett hederligt distanspass. Funderade över vad som är så himla hederligt med distans och började springa mot Slussen. Det var skönt. Jag tyckte att jag tog det lugnt. Kollade inte på klockan, men tänkte att jag nog springer i 5.40-tempo. Trasslade mig förbi Viking Line-terminalen och bort till södra sidan. Kastade en blick på klockan och såg att jag låg en bit under 5-tempo. "Det måste vara fel" tänkte jag och fortsatte i samma tempo. Förbi Eriksdalsbadet och nu började det regna mer och mer. Benen pinnade på obehindrat och regnet var bara skönt. Befriande. När jag efter 7 km såg att jag fortfarande snittade strax under 5-minuterstempo och jag fortfarande kände mig som om jag låg i 5.40-tempo så tryckte jag på lite extra. De två sista kilometrarna gick i 4.43-tempo och hela passet på 10,6 km snittade en bra bit under 5-tempo. Snudd på runner's high! :-)

Hur kan det vara så olika? Ibland kämpar jag som ett djur och kommer ändå inte under 5-minuterstempo och ibland är det så oväntat lätt. Som idag. Det är bäst att passa på att njuta av känslan!

Som avslutning får jag väl bjuda på lite rom i regnet. Utspelar sig precis på de platser jag sprang förbi idag.

tisdag 22 oktober 2013

Klubbkläder

Efter Hässelbyloppet funderade jag på om jag skulle beställa IF Linnéas klubbkläder. Såg på deras hemsida att det var sju veckors leveranstid och tänkte att det kanske inte var värt att beställa nu eftersom jag ändå inte skulle få kläderna innan Vintermaran. Men hur det nu var så klickade jag iväg en beställning i onsdags och döm om min förvåning när det låg en avi från Posten på hallbordet när jag kom hem igår kväll. Självklart var jag genast tvungen att åka iväg och hämta paketet. 


Det blev ett linne, en långärmad funktionströja och långa tights. Riktigt sköna och passade precis. Nästan så att jag önskar att det vore dags för tävling redan nu?! Eller kanske inte just i detta ögonblicket för här öser regnet ner, vilket i och för sig påminner mig om Stockholm Marathon 2012. På Vintermaran önskar jag mig istället uppehåll, svag vind och 6°. Kan någon fixa det, tack?

måndag 21 oktober 2013

Åttamilaveckan


Förra måndagen skrev jag att det var dags att träna mängd och det är just vad jag gjort! Hela 81 km skrapade jag ihop på fem löppass under förra veckan. Och visst känner jag mig lite stel idag, men på det stora hela har mängden funkat väldigt bra i kroppen.

Den här veckan bli det lite lugnare. Ett par distanspass på 7-10 km tänker jag försöka klämma in före helgen och min tennistimme vill jag inte missa. Sedan blir det dock fyra dagars löpvila då jag ska iväg på ett litet höstäventyr. Det blir ingen löpning, men jag kan garantera att fötterna och benen kommer få jobba på ändå! :-)

söndag 20 oktober 2013

Back-2-back

Det här blev en riktigt löparhelg! I min ambition att få ihop riktigt mycket mängd inför Vintermaran så bestämde jag mig i början av veckan att det skulle bli längre pass både på lördagen och söndagen. Jag ville att det skulle bli ett så kallat back-2-back-pass. Tanken med back-2-back är alltså att vänja kroppen (och huvudet) att springa långt med redan trötta ben. Det finns de som säger att man får samma effekt av att springa 2 x 30 km som att springa 60 km, men att 2 x 30 sliter betydligt mindre på kroppen.

När jag vaknade i morse kändes kroppen trots allt riktigt bra med tanke på gårdagens 34 km. Lite stel i höfterna, men benen var ok. Som tur var hade jag fixat en löpardate med Sofia och det skulle visa sig vara en lyckträff. Vi träffades 08.30 nere i korsningen och sprang iväg längs Mälaren. Sofia är generellt snabbare än jag, men jag hade verkligen varnat henne för att jag skulle ta det lugnt idag. Och visst var det lugnt, men jag lovar att jag inte hade kunnat hålla samma tempo om jag varit solo.

Vacker söndagsmorgon

Det var ett tag sedan vi sågs och som alltid har vi mycket att prata om. Slingan är kuperad och i uppförsbackarna var det bara Sofia som pratade. Jag blev tystare och tystare... Vid Johannesdals Gård vände vi och slutligen var vi tillbaka i korsningen där vi hade mötts. Då hade jag 15,5 km på min klocka och jag hade bestämt mig för att inte sluta springa förrän jag hade 20 km. Så jag vinkade hej då till Sofia som skulle hem och vek av ner till Klubbensborg.

Hej då Sofia!

Utan Sofia gick det ännu långsammare och uppförsbackarna blev plötsligt "ultrabackar" dvs backar som det är ok att gå uppför! :-) Men jag gav mig inte utan gnetade på tills jag slutligen efter 2 timmar och 6 minuter äntligen hade fått ihop mina 20 km. Så skönt att vara hemma!

Väl hemma var jag riktigt duktig med stretch och styrkeövningar. Det skulle ju inte vara orimligt att få ont i knän eller annat när jag sprungit så mycket, men, men "ta i trä" - allt känns faktiskt ok. Sedan söndagsbestyr med familjen. Och en härlig promenad i solen! Hoppas ni har haft en härlig helg!

lördag 19 oktober 2013

Härligt långpass!

En underbar dag för långpass! Kallt, men soligt! Efter att ha sett till att lillkillen kom iväg på scoutläger med världens största ryggsäck skjutsade Mats mig till pendeltåget i Älvsjö. Jenny klev på i Farsta och strax före tio var vi framme i Västerhaninge. Hela 34 löpare hade samlats och efter några väl valda ord från Mats så gav vi oss iväg. 

Efter en kort bit genom villaområden kom vi ut i på grusvägar i skogen och det var så vackert och härligt. Lite senare försvann grusvägarna och det blev riktig terränglöpning på Sörmlandsleden. Jenny och jag tog det lugnt och höll oss långt bak i gruppen, men jag hann ändå prata en hel del med gamla bekantingar. Alltid roligt att ses! 

Vackert och svårsprunget

Jenny slog distansrekord redan vid 11,5 km! Då var vi mitt inne i skogen och snurrade och till och med Mats själv var lite osäker på stigarna. Men vi hittade ut ur skogen och efter 15,5 km var vi framme vid Ågesta Ridskola där vi tog en välförtjänt fika i cafét. Kaffe och äppelkaka med vaniljsås satt fint. Men som alltid är det svårt att komma igång efter en paus. Stela försökte vi få liv i våra muskler...

Någonstans in the middle of nowhere?

Efter några kilometer fick vi upp farten, men då bar det av in i skogen igen. Jenny kämpade på och nu hade hon faktiskt dubblat sitt tidigare distansrekord. Mycket strongt, men jag tror det var här någonstans hon bestämde sig för att hoppa av när vi återsåg civilisationen. Det gjorde vi också snart och vid ca 23,5 km var vi i Högdalen där Jenny och några andra löpare hoppade av. Jag är otroligt imponerad av dagens rekordlöpare!

Nu var vi inne på asfaltsvägar igen och jag fick faktiskt ny energi. Benen trummade på ganska obehindrat. De flesta löpare låg nu en bit före och vi var en mindre grupp på sju löpare som höll ihop den sista milen. Genom förorterna och sedan var vi plötsligt vid Skanstull. Bara en liten bit på Söder kvar. Vi sprang ner till Slussen som var slutet på den här sköna turen.

Glada löpare och ett fantastiskt distansrekord av Chanette längst till vänster.

Men vi var inte riktigt redo att avsluta än. Den första gruppen löpare lät meddela att de var på Black'n Brown Inn vid Mariatorget och vi gjorde en kraftansträngning och joggade vidare dit. Totalt fick jag ihop 33,87 km. Och då är man väl värd en öl? Ja inte bara en öl förresten, jag var värd en Croque Monsieur också. Så det blev en skön avslutning på en riktigt bra dag. Stort tack till Mats som fixade allt på ett, som vanligt, förträffligt sätt!

Återhämtning!
Vi livade helt klart upp stället! ;-)
Dagens eminente arrangör - stort tack till Mats!

torsdag 17 oktober 2013

Långa intervaller

Ibland läser jag i tidningar om träningshets och hur fanatiska chefer hetsar sina anställda. Inte direkt en sådan chef jag vill vara. Så jag hoppas verkligen att Jenny inte kände sig pressad när jag frågade om hon ville följa med och träna med IF Linnéa idag.

Vi bytte om på jobbet och promenerade bort till Zinken. Det duggade lite lätt, men var inte särskilt kallt. Många hugade löpare dök upp - vi måste ha varit bortåt femtio stycken. Idag stod långa intervaller på schemat och de skulle springas runt sjön Trekanten vid Liljeholmen.

Genomgång inför passet (foto lånat av Katrin)

Vi joggade iväg till Liljeholmen där vi körde löpskolning. Sedan delade vi in oss i fartgrupper och Jenny och jag tog 5.30-gruppen. Nu är det ju mängd som gäller och jag tar det lugnt med fart. Dessutom ville jag ju springa med Jenny nu när jag lockat med henne.

Ett varv var 1700 meter och vi körde fyra varv med 60 sekunder mellan. Regnet tilltog men vi öste på. Jenny hängde med fint och när vi var tillbaka vid Zinken hade vi fått ihop totalt 11,5 km. Bra pass på en bra dag! :-)

Glada i regnet


Daniel och Jenny stretchar

onsdag 16 oktober 2013

Lunchpass

På onsdagar är det lunchjogg med kollegorna. Jag har lagt in det som en stående post i min kalender och lyckas också ofta hålla den tid fri för löpning. Annars är det väldigt lätt hänt att luncherna bokas upp av arbetsluncher, men onsdagsjoggen håller jag hårt på.

Det roliga är att under de ca 1,5 åren som vi har kört med detta har det varierat vilka kollegor jag lyckas locka med mig. Från början var det oftast Anna som följde ned. Sedan blev hon gravid (och för henne var löpningen då inte den optimala träningen) och då blev istället Jenny sugen på att börja springa. Sedan den 1 september är Katarina tillbaka på jobbet från sin föräldraledighet och hon gillar också att springa.

Idag fick jag sällskap av Katarina. Vi tog Riddarfjärdsrundan som vi inte sprungit på ett tag. Inte så kallt som jag trodde, men det var skönt att ha en buff över öronen. Sju soliga kilometer i 5.39-tempo. Därefter resterna av helgens goda älgstek med svampsås och klyftpotatis. Optimal lunchtimme?


tisdag 15 oktober 2013

Mängd

Nu är det dags för mängd! Hur ska jag annars kunna springa en mara om mindre än fyra veckor? De senaste två månaderna har jag satsat helt på kortare och lite snabbare pass. Jag har registrerat ett fåtal pass över 20 km, men har annars mest hållit mig kring milen. Så kommande två dryga veckor blir det tung mängdträning för att sedan låta den sista veckan bli lätt.

Jag började idag med skön transportlöpning från kontoret. Det har varit en väldigt körig dag och det var så befriande att ge mig av i mörkret. Ingen musik, inget sällskap. Precis vad jag behövde i de 48 minuter det tog mig att komma hem. Förvånansvärt pigga ben med tanke på Hässelbyloppet.

I morgon blir det lunchlöpning med kollegorna och på torsdag planerar jag långa intervaller med IF Linnéa. Fredag blir vilodag och sedan tänker jag slå till på en back-2-back-helg. Det innebär alltså två hyfsat långa pass utan vilodag mellan. På lördag följer jag med Mats D på ett socialt långpass. Vi träffas på Västerhaninge station kl. 10 på lördag och springer 33 km till Slussen. Följ med du också!
Sedan är min plan att springa minst 20 km på söndag för att få ihop ca 80 km under veckan. Men jag får vara uppmärksam på knän och övriga skadeområden när jag trappar upp så fort. Apropå det ska jag genast gå och smörja baksidan av vänster lår med liniment för det högg lite oroväckande när jag sprang hem.


måndag 14 oktober 2013

Dagen efter

Loppet sitter kvar i kroppen lite grann, men bara på ett sånt där skönt sätt. I vissa rörelser känner jag att jag är lite stum i låren och då tänker jag "Ja, just ja, jag persade ju igår." :-) Besvikelsen har lagt sig och idag är jag ändå ganska nöjd. Jag höll ett jämnt tempo under första halvan av loppet. Med ännu mer fartträning och en dag utan huvudvärk är jag säker på att jag kan komma sub47. Det hade varit roligt att klara av det igår, men världen går inte under och det kommer en ny löparsäsong. 



Nu blickar jag vidare mot årets sista tävling för min del - Vintermarathon. Den går av stapeln här i Stockholm den 9 november och jag ser verkligen fram emot det. Jag förstår att det låter konstigt när jag säger att jag mycket hellre springer ett marathon än ett millopp, men så är det verkligen. Jag är oändligt mycket mer seg än snabb! :-)

En sak som jag kom att tänka på igår är att Hässelbyloppet är den första tävling jag genomfört sedan jag gick med i IF Linnéa. Det vill säga att jag hade anmält att jag sprang för IF Linnéa. Roligt att tillhöra en klubb, men det syntes ju inte på mig för jag ännu inte beställt klubbkläder. Nu blev jag påmind om det och har surfat runt på hemsidan för att se vad jag vill ha.




Jag tycker egentligen inte att kläderna är så snygga, men ska åtminstone slå till på ett tävlingslinne och förmodligen tightsen också. Eller också är det bättre att köpa tröjan så att kan man kombinera tröja eller linne med vanliga svarta tights. Hmm - jag klarar nog inte av så svåra beslut idag. Jag sparar dem till i morgon!


söndag 13 oktober 2013

Hässelbyloppet - det blev ett litet pers

Så var dagen för Hässelbyloppet inne. Jag åt en rejäl och sen frukost för kunna stå mig på den och strax före elva stack vi iväg mot Hässelby. Både jag och äldste sonen, Johannes, skulle springa loppet. Först lämnade vi av lillkillen på ett kalas och resten av familjen och min kära svägerska följde med som hejarklack.

Tur att vi hade gott om tid för trafiken tätnade ordentligt när vi närmade oss. Men vi hade tur och hittade parkering precis i närheten av starten vilket innebar att vi var på plats nästan en timme i förväg. Skönt att inta stressa tycker jag. Vi behövde inte lämna in överdragskläder för hejarklacken tog hand om våra ryggsäckar.

Johannes och jag före start

Jag tog en kort uppjogg och sedan mötte jag Jenny som var i samma startgrupp som jag. Johannes skulle starta tio minuter efter oss. Efter ett sista toabesök tog vi oss in i startfållan. Vi fick en bra placering långt fram i fållan. Lite uppvärmning med SATS och sedan ljöd startskottet. Jag hade verkligen bestämt mig för att ta det lugnare än vanligt i början. Jag brukar ju ha en benägenhet att bränna ut mig i början av lopp. Så jag höll igen lite och la mig i ett tempo som kändes ok. 

Jenny och jag före start

Första kilometern gick på 4.28. Snabbare än jag hade tänkt, men allt kändes under kontroll. De följande kilometrarna gick riktigt bra, men på fjärde började jag få ont i diafragman och att ha mer än halva loppet kvar kändes tungt. Så här efteråt tycker jag att första halvan av loppet ändå gick bra. Mina bästa fem km någonsin faktiskt. De gick på 22.52 enligt Racetimer. Men efter fem kilometer fick jag sprängande huvudvärk och illamående. Nästan lite migränkänsla. Precis då dök Madde upp vid min sida och det var kul att få hälsa på henne. Sedan försvann hon bort i fjärran och jag kämpade vidare med tunga steg...

Efteråt kan jag se att jag tappade rejält på andra halvan. Kanske omotiverat mycket, men jag mådde pyton och funderade på att bryta. Mellan fem och åtta kilometer gick det så tungt, så tungt, men jag ville inte ge upp. Någonstans här stod min kollega Anneli och hejade och det gav ju en liten energikick. Den åttonde kilometern går segt uppför och jag förvånades igen att det här loppet betraktas som så himla flackt. När jag hade klarat av åtta kilometer lättade det något och jag lyckades öka. Nu gick jag bara på vilja. Kom upp mot idrottsplatsen och hörde alla människorna som hejade. Men ännu är man inte framme, utan man ska runt hela idrottsplatsen och in på banan. Kämpade på så mycket jag kunde, men såg på displayen att jag inte skulle klara sub47. Just då brydde jag mig inte - jag ville bara komma i mål. 47.16 stannade klockan på och jag stod på andra sidan målet och var helt utslagen och spyfärdig. Huvudet sprängde och jag kunde knappt stå på benen. Precis när jag tog mig samman för att komma vidare var det någon som sa "Hej Louise!" Det var Martina och det var ju så roligt för vi har aldrig träffats på riktigt tidigare. Kul att ses även om jag inte var så talför just då... ;-)


Medaljer är det bästa jag vet - näst rabarberkräm!

Jag fick min banan och en bulle och tittade efter Jenny. Snart kunde jag se henne på upploppet. Hon kämpade på och kom i mål på 53.01. Sedan dröjde det inte många minuter förrän jag såg Johannes och liksom förra året lade han in världens spurt! Han racade förbi hur många löpare som helst och kom i mål på 46.39! Vad var det jag sa om att han som aldrig tränar skulle vara snabbare än jag?! Nåväl, det unnar jag honom verkligen och det var en strålande prestation han gjorde. 

Glad trots allt!

Vi letade reda på resten av hejarklacken och drog oss så sakta bort mot bilen. När jag hade fått i mig lite dricka och banenen så lättade illamåendet, men huvudvärken har faktiskt suttit kvar hela dagen. I ärlighetens namn får jag säga att jag var lite besviken över att inte klara sub47, men nu när det har gått några timmar så är jag ändå nöjd med mitt pers. Just nu känner jag inte alls för fler millopp, utan ser väldigt mycket fram emot att få springa ett marathon om bara fyra veckor. Det blir kul!

lördag 12 oktober 2013

Tävlingsdagen närmar sig!

Uppladdningen inför Hässelbyloppet har inte blivit som jag hade tänkt mig, men när jag går tillbaka till andra lopp så är faktiskt regeln att tävlingsveckan aldrig blivit som planerat. Och det brukar ju kunna bli bra ändå. Jag har bara sprungit en enda gång den här veckan så benen borde vara pigga och utvilade. 

Däremot har jag känt mig stel i höften och rumpan och jag insåg att det var länge sedan jag körde mina övningar i "hemmagymmet". Så hemmaträning fick det bli idag.

Hela gymmet i en låda

Inte så dumt att få plats med allt i en tyglåda från IKEA. Jag körde mycket knäövningar, balans, tåhävningar, lite core och lite rörlighet. Det fick räcka.


Matta, gummiband, hantlar, foamroller och balansplatta - c'est tout!

Nu känner jag mig hyfsat laddad inför Hässelbyloppet i morgon. Jag hoppas på en fin dag och ett litet pers. Vore kul! Men oavsett vilket så kommer det att bli en rolig dag för det är så många andra bekantingar som ska springa. Sofia och Jenny ska springa och dessutom träffar jag kanske LinnMartina eller Madde.  Dessutom har jag lyckats locka med mig äldste sonen på loppet. Senast vi sprang ett lopp tillsammans var Springcross i våras och då krossade han mig verkligen. Han löptränar max fem gånger om året och jag löptränar nästan jämt, men ändå är han snabbare.... Nåväl, jag tror han tar mig i morgon också, men jag ska se till att han får kämpa! :-)

Och nu till dagens fråga: Ska jag springa med musik i morgon? Jag har aldrig sprungit med musik på tävlingar för jag gillar att höra trampet av alla fötter omkring och verkligen vara närvarande, men samtidigt tänker jag att det kanske blir mer uthärdligt med musik. För det kommer bli tufft i morgon - och det ska vara tufft på millopp. Så vad säger ni - musik eller inte?

Heja på oss!

fredag 11 oktober 2013

En galen dag!

Gårdagen går till historien som en alldeles galen, underbar dag! Och det kunde jag inte ana när jag vaknade på morgonen. Liksom alla torsdagsmorgnar stack jag först iväg och spelade tennis med Katarina. Kul, men jag kände mig inte helt på hugget. Lite stel och trött efter onsdagens löpning. 

Bättre blev det på lunchen för då var jag hos naprapaten som knäckte till mig lite på rätt ställen. Ännu bättre blev det när hon faktiskt inte tyckte att jag behövde boka in en ny tid - kroppen är tydligen i fint skick.

Från naprapaten stack jag vidare till ett möte på Piratförlaget. På vägen dit ringde min kollega: "Alice Munro har fått Nobelpriset - vad ska vi göra?!" Och från den stunden blev det en galen dag! :-)

Pocketförlaget har givit ut två titlar, Nära hem och För mycket lycka, av Alice Munro så först gällde det ju att kolla hur mycket vi hade i lager (vilket bara var 1500 ex) och sedan kontrollera att vi fortfarande ägde pocketrätten (bokrättigheter är tidsbegränsade). Det gjorde vi som tur är och då drog vi igång - uppdatera omslagen med nobelprissplash, prata med tryckeriet, informera alla kunder och håva in beställningarna, uppdatera vår hemsida och sociala medier. Och svårast av allt - sätta tryckupplagan! 

Vi hade så himla roligt! Och det var härligt att se hur väloljat vårt lilla maskineri är. Alla jobbade på och min egen främsta uppgift blev att springa och köpa en magnumflaska champagne. Det fick bli dagens löpning liksom. 

Sedan blev det skål, skratt och glitter innan vi åt en välförtjänt middag på Gondolen. Happy happy!






onsdag 9 oktober 2013

Springer lugnt och laddar

 Förra inlägget slutade med "i toppform på tävlingsdagen" och frågan är verkligen hur man blir det? Jag hade planerat löpvila i söndags och måndags, men igår hade jag egentligen tänkt springa med IF Linnéa. Men jag kände mig lite hängig och liksom "rivig" i halsen. Inte sjuk - men långt ifrån toppform. Och vad är bäst att göra då? Köra på som vanligt eller ta en extra vilodag? Jag valde vilan och så här i efterhand tror jag det var bra.

Min kollega Jenny har också varit hängig (och förkyld på riktigt), men vi ska ju båda springa lopp på söndag och eftersom onsdagar är vår gemensamma löpardag så bestämde vi oss för att ta ett lugnt pass runt Söder. Inga trösklar, inga intervaller - bara skön löpning i ett tempo som passade oss. Jenny har precis fyllt år och fick en tjusig rosa Garmin i present. Nu är hon lika nördig som jag! :-)

"Satellit, satellit - ååååååååhååå"

Med Jennys nya klocka och mina nya boost-dojor satte vi av längs Söder Mälarstrand. Skönt att komma ut, men det kändes att kroppen inte var helt hundra. Vi låg i ca 5.45-tempo och hann prata om allt möjligt innan vi efter ungefär sju kilometer kom fram till Tantolunden.

Studsar fram på mina Boost....!

Här stannade vi och körde löpskolning. Jag är ju inte så duktigt på det, men försökte lära ut allt Samuel lärt mig om förspänning i foten etc. Jobbigt var det, men kul också. Sedan vidare på vår tur runt Söder. När vi hade en kilometer kvar frågade jag Jenny om hon ville öka. Ok! Vi tryckte på och det kändes faktiskt ganska bra att även om det var tufft. Sista kilometern gick på 4.41.

Framme på byggarbetsplatsen

Jag var rejält trött efter passet - tröttare än jag borde tycker jag, och jag hoppas verkligen att jag känner mig ok imorgon. Det kan vara en fin balansgång ibland när man inte känner sig i toppform, men heller inte sjuk. Toppformen kan jag dock vänta på några dagar - först på söndag behöver den infinna sig!

måndag 7 oktober 2013

Att springa sitt livs lopp

Ur boken "Den ultimata löparguiden"

Visst skulle det vara kul att springa sitt livs lopp? Det där loppet när allting stämmer. När man hoppar ur sängen på morgonen och känner sig utsövd, pigg och laddad. När startskottet går och kroppen, andningen och hjärnan samspelar på bästa sätt så att man blir glatt överraskad när målsnöret dyker upp så oväntat fort.

Men hur gör man då för att springa sitt livs lopp? Jag läser i boken Den ultimata löparguiden att nyckeln till ett framgångsrikt lopp är målet. Att sätta upp rätt mål på rätt sätt kan leda till oväntade framgångar. Mål ska vara baserade på fallenhet, begränsningar, kroppens potential, resurser och tid. Men hur vet man att man sätter upp rätt mål? Några saker att tänka på är:

* Målet ska vara utmanande, men realistiskt
* Sätt värden för läget före och efter
* Målet ska vara mätbart
* Skilj mellan yttre och inre mål

Den sista punkten syftar på att yttre mål är visuellt fokuserade (t ex att få en tvättbräda på magen) medan inre mål kan handla om vilken typ av löpare jag vill vara i hjärtat. Om min dröm är att vara en ultralöpare, hjälper det då att jag kan springa 5 km på 19 minuter? Tvättbrädan kan ge kraftfull motivation, men håller sällan på lång sikt.

Efter att ha läst det här avsnittet i boken så måste jag fundera lite på Hässelbyloppet som det alltså är dags för på söndag. Och jag känner att jag som vanligt brister lite i min målformulering. Det kanske är en försvarsmekanism? Om jag inte har ett tydligt mål, så blir det heller inget misslyckande? Kan vara så, men jag är inte säker. Själva löpglädjen är min främsta motivator, men självklart är jag också tävlingsinriktad. Så nu får jag väl ta mig själv i kragen och vara tydlig. Mitt mål för Hässelbyloppet är:

1. Att springa sub47 minuter.
2. Att slå mitt rekord som ligger på 47.39.

Där står det svart på vitt. Låter ju riktigt tufft i mina öron. Men 47.39 sprang jag på Kungsholmen Runt i början av maj efter att i princip bara tränat lugna långpass inför TEC under vintern och våren. I sommar har jag ju ändå jobbat på att springa lite snabbare och tränat trösklar och intervaller på ett helt annat sätt. Borde ju förhoppningsvis kunna ge någon utdelning. Hässelbyloppet upplever jag också som flackare än Kungsholmen Runt som hade några tuffa backar under de sista kilometrarna.

Nej, nu måste jag nog läsa nästa avsnitt i boken. Det heter nämligen "Att tävla när du är som bäst - i toppform på tävlingsdagen". Fortsättning följer...

lördag 5 oktober 2013

Grispasset jag älskar att hata

 Så var det dags igen för mitt fruktade tröskelpass på 3 x 3000 meter med 400 meters gåvila emellan. Jag sov gott inatt och efter frukost stack jag iväg och storhandlade och skjutsade barn hit och dit. Vid 10.30 hade frukosten sjunkit undan och jag kunde inte hitta på fler ursäkter. Bara att sätta igång alltså.

Jag tog en kort uppvärmning på knappt 1,5 km och sedan knappade jag fram det inställda passet. Tog ett djupt andetag och sedan iväg. Idag blåste det rejält, men eftersom jag springer en runda så borde det väl jämna ut sig hyfsat när det gäller med- och motvind. Som vanligt tog jag i lite för mycket i början. Det var jobbigt, men jag kämpade på och de första tre kilometrarna hade ett snittempo på 4.35. Bra så. Gåvila och sedan på det igen. På andra blocket kändes det som att det gick betydligt långsammare och jag hade lite ont i magen, men jag försökte ignorera det och på något mystiskt sätt snittade jag följande tre km på 4.41. Också godkänt. Den andra gåvilan kädes lång och jag tänkte att jag skulle kunna korta ner vilodistansen till 250 meter istället. När det var dags att ge sig på tredje blocket kändes det helt ok och den första kilometern verkade gå i riktigt snabbt. Men sedan kommer den stora uppförsbacken och efter den lyckades jag aldrig återhämta mig. Hur jag än kämpade på slutet så blev snittet 4.52.


Till nästa gång gäller det att hålla igen ett par sekunder i början för att orka ända in i kaklet. Och så tror jag att jag ska korta gåvilan eller göra om den till joggvila. Vi får se. Nu blir det inga fler sådana här pass före Hässelbyloppet. Min bästa snittid på ett millopp är 4.46 och frågan är om jag kan slå det nästa söndag? Tveksamt skulle jag säga, men man vet ju aldrig - tävling är tävling och går liksom aldrig att återskapa på träning.

Att persa eller inte persa - det är frågan!

fredag 4 oktober 2013

Gammal kärlek rostar aldrig

Skor - detta kära ämne. Letar vi inte alla efter den perfekta löparskon? Den som ska göra oss snabba som vinden, skadefria, ge oss det perfekta löpsteget och dessutom vara superskön och megasnygg? Under min relativt korta "löparkarriär" har jag hunnit samla på mig en ordentlig skopark, men jag börjar nu också komma till stadiet att det är dags att kassera. Mina två första par Adistar fick gå hädan i en utrensning för något år sedan, men sedan dess har det inte hänt så väldigt mycket i skoparken. Jo, jag bytte upp mig till ett par nya Adizero Boston för ett tag sedan - ett beslut som jag är mycket nöjd med.

Men om man gör en okulärbesiktning av alla mina löpardojjor så hittar man snabbt en gemensam nämnare. Nästan alla (inte de nyaste) har stora hål på insidan av hälkapporna! Någon annan som sliter skor på detta sätt? Jag har två par Asics och två par Karhu som har rejäla hål i hälkapporna. Det går förstås att springa i dem ändå, men jag undrar hur man egentligen springer för att slita på dem där?

Så jag har den senaste tiden umgåtts med tanken på att byta ut mina gamla trotjänare. Mot något ännu äldre... Nej, så menar jag inte egentligen, men en tillbakagång till de skor jag hade när jag började löpträna från början. Fast de ser ju inte riktigt ut som förr...


Vad gömmer sig i lådan?

Mina allra första löparskor var alltså Adistar 2 och jag älskade dem! Köpte ytterligare ett par och sedan Adizero Boston som tyvärr var de skor jag hade på mig när jag först fick besvär av hälsporre. Det gjorde mig lite osäker på om Adidas var bra för mig och jag testade flera andra märken. Karhu har jag också verkligen gillat och vi har spenderat många härliga mil ihop, men ni vet hur det är med den där första kärleken. Den rostar liksom aldrig. Och nu när jag har försonats med Adizero Boston kände jag att jag ville ge förhållandet med Adistar en ny chans.

Så efter jobbet idag stannade jag till i en sportbutik och provade Adistar Boost. Jag har faktiskt provat dem en gång förut, men ibland måste man få gå och sukta ett tag innan man kan få varandra. Idag var det rätt läge. Adistar Boost fick följa med mig hem och jag hoppas vi ska trivas tillsammans. 


Adistar Boost

torsdag 3 oktober 2013

Stegrande distans med Linnealöparna

Nu var det var länge sedan jag prickade in ett löppass med IF Linnéa. Och inte ens idag kändes det helt självklart eftersom jag redan sprungit tre dagar i rad och kanske behövde en vilodag. Men upplägget lät kul : Distans 60 minuter stegrande fart var 20e minut.

Jag satt på kontoret och velade. Var inte helt sugen på att ge mig iväg. Men jag vet ju så väl hur bra det brukar kännas både under och efter passet. Så till sist bytte jag om och gav mig iväg mot Zinken.

Ganska många löpare var samlade och efter en kort genomgång joggade vi iväg mot Tanto där vi delade upp oss i grupper. Jag kände mig sliten, men valde gruppen som skulle köra 20 minuter i 5.30-tempo, sedan 20 minuter i 5.15 och slutligen 20 minuter i 5-tempo.

Vi var sex tjejer som gav oss iväg tillsammans. 5.30-tempo kändes ju helt ok och vi pratade på om allt möjligt. När vi skulle öka till 5.15 började det bli jobbigare. Någon halkade efter och vi trasslade oss fram längs Söder. Konstigt nog kändes detta block som det tyngsta. Jag hade lite känning av håll och började tänka att 20 minuter kan vara ganska långt. Men väldigt mycket sitter i huvudet. Kroppen är ofta bättre på att ta utmaningar än hjärnan. Strax innan vi passerade mitt jobb på Söder Mälarstrand var det dags att växla upp till 5-tempo. Jag försökte tänka på att jag senast igår sprang två kilometer i 4.44-tempo precis här och jag vet inte om det var det som hjälpte, men plötsligt lossnade det och benen bara sprang och allt kändes kontrollerat och ganska lätt. Vår lilla grupp splittrades upp här på sista delen, men en tjej som hette Christina och jag drog på och kämpade in i det sista. Lite jobbigt var det att vi inte var klara när vi åter kom till Tanto utan då skulle vi fortsätta eftersom det här var ett tidspass och inte ett distanspass. Så vi fortsatte i 2,5 minuter och sedan vände vi tillbaka så att vi var på återsamlingsplatsen efter exakt 60 minuter. Mycket bra pass! Klockan visade efteråt att vi hade svårast att hålla rätt tempo i början - vi var lite långsammare än 5.30. Sedan drog vi på lite mycket och sista blocket låg vi väldigt stabilt på 4.55. Totalt sprang vi 11,6 km och snittade på 5.10-tempo. Med upp- och nerjogg fick jag ihop nästan 15 km.

Så det har varit en bra löparvecka så här långt! Drygt 40 km på fyra dagar. I morgon får det allt bli vila! Så att jag orkar köra ett snabbt pass i helgen och helst ett distanspass också. Det är kul igen! :-)

Bjuder inte på någon bild ikväll - glömde helt bort att fota. Men ett långt inlägg med bara text kan väl gå som väldigt seriöst, eller hur?

onsdag 2 oktober 2013

Tempo runt Söder

Onsdag = lunchjogg med kollegorna. Och idag planerade vi inte för någon jogg direkt, utan Jenny och jag vill ju vässa formen inför Hässelbyloppet. Därför var planen 4 x 2000 meter i sub5-tempo med 90 sekunders ståvila emellan. Egentligen borde mina intervaller gå lite snabbare än så om jag ska försöka slå det där perset, men jag ville hitta en nivå som funkar för oss båda.

Peppade gav vi oss iväg längs Söder Mälarstrand. Först en kilometers uppjogg och sedan satte vi fart. Det var Jennys första pass efter bokmässan och kroppen var seg och trött. Första intervallen snittade vi på 4.54 - bra så. Vi drog igång andra intervallen och jag märkte snart att det var tufft för Jenny. För mig också så klart, men ändå hanterbart. Jag försökte peppa, men vi fick dra ner lite på tempot så att snittet blev 5.09. Dags för den tredje intervallen och då la vi oss från början i ett bekvämare tempo. Det blir ju inte kul annars. 

Sista intervallen delade vi på oss och jag kutade i förväg. Snittade de sista två kilometrarna på 4.44 utan alltför hård ansträngning. Kändes faktiskt ganska bra. Jenny kom ikapp mig under ståvilan och sedan tog vi en gemensam nerjogg. Totalt drygt 10 km på lunchen, sedan räserdusch och skrivbordslunch innan möte kl. 13.00. Det går om man vill! :-)

Ansiktsfärgen matchar min jacka! :-)

tisdag 1 oktober 2013

Morgonjogg och middagsmassage

Om man springer hem från jobbet en dag så blir allt mycket enklare om man sedan springer tillbaka nästa dag. Särskilt om man har sina ytterkläder och stövlar kvar på kontoret. Och det hade jag. Så när klockan ringde drog jag bara på mig löparkläderna, åt en banan, bredde några mackor som fick samsas med datorn i ryggsäcken och sedan bar det av.

Benen var betydligt piggare än igår, men konstigt nog gick det ändå i precis samma tempo som igår. Det är trots allt ganska skönt att springa på morgonen och se staden vakna om kring sig. Över Liljeholmsbron och ner på Söder Mälarstrand. Precis när man kommer ner till vattnet så är det så otroligt vackert. Stadshuset och Riddarholmskyrkan skymtar i fjärran och ljuset silar in genom lövverket.



Ibland kan det vara lite disigt så att tornen försvinner upp i det vita. Och när jag kommer till det här stället så är det bara en dryg kilometer kvar innan jag siktar kontoret. Så det är positivt på alla sätt och vis helt enkelt.

En bra morgon måste följas upp av en bra dag, eller hur? Idag har jag känt att livsandarna börjar återvända efter mässan och jag har betat av en massa på jobbet. Men kroppen har tagit stryk den senaste veckan så på lunchen lyxade jag till det med massage. Underbart! Musklerna fick sig en ordentlig genomkörare och efteråt var jag alldeles groggy.

Det känns som om jag varit borta länge - inte bara från hemmet - utan även från löparnyheter och bloggosfären. Och det har ju varit en helg med såväl Lidingölopp som Berlin Marathon så jag har mycket att ta igen. Hittills har jag hunnit njuta av Staffans race report från Lidingö och Toves fantastiska framgångar i Berlin! Stort grattis till båda och till alla andra som kämpade under helgens lopp!