måndag 30 september 2013

Jag springer bokmässan ur blodet

Jaha - så var den här i år igen: den stora boksmällan. Den som inträffar direkt efter årets stora branschträff. I fem dygn har jag jobbat hela dagarna på mässan och festat hela nätterna med branschkollegorna. Jag tror inte att det går att beskriva hur de här dygnen är - de måste helt enkelt upplevas! Och hur jobbigt det än är, så är det samtidigt så förbaskat roligt! Jag tror bilden nedan beskriver mässan bäst:

Full fart i Pocketförlagets monter

Vi är ju ett litet förlag - bara fyra anställda - och det innebär att vi jobbar som sjutton. Vi åker ner till Göteborg tidigt på onsdag morgon och packar upp de 15.000 böcker vi har med oss. Tunga lyft och mycket slit, men på kvällen när vi går till vårt hotell är montern tipp topp.

På torsdag morgon öppnar mässan kl. 09.00 och då är det vi som står i kassan, tipsar läsarna, springer till lagret för att fylla på böcker, hjälper författare som ska signera och på kvällen ska kassorna räknas och hyllorna fyllas på inför morgondagen. Vi skyndar upp till hotellet, hoppar i partykläderna och går ut på middag med en av våra stora kunder. Jag (som är mycket skötsam...) kommer hem vid 01.30. Upp nästa morgon och så kör vi en favorit i repris. Tio hysteriska timmar i montern för att sedan lägga på ett lager smink (över det gamla) och sedan ut på galej med en annan kund.

På lördagen slår autopiloten på. Vi tänker inte längre - vi bara gör. Människorna väller in på mässan, det går inte att ta sig fram i gångarna och vi slår ett gigantiskt försäljningsrekord! På kvällen äter vi middag med vår huvudägare, Piratförlaget, och alla författarna. Det är den lugnaste kvällen, men också den sista, så jag går "all-in" och stapplar hem på mina högklackade vid 02.30.

På söndagen är vi alla rödögda och hesa. Mässan är fortfarande i full gång och jag undrar hur många gånger jag har sagt "Det blir hundra kronor för tre pocketböcker. Tack så mycket - jag lägger kvittot i påsen."? Klocken 17.00 stänger mässan och då kör vi truckar och drar vagnar och packar ner de böcker som är kvar. Vi hinner med en räkmacka innan tåget går mot Stockholm. Kl. 00.30 är jag hemma.

1. Vi packar upp på onsdagen. 2. Montern är klar! 3. Lasse Berghagen signerar sin bok i vår monter. Han vill förstås kramas! 4. Det gäller att ladda på frukosten för att överleva. 5. Martina Haag och Katerina Janouch in action. 6. Det blev en räkmacka på Heaven till slut.

Tycker ni att jag gnäller? För så menar jag inte alls. Jag älskar bokmässan! Vi har så himla roligt och känslan när vi sliter tillsammans på dagarna och sedan roar oss tillsammans på nätterna svetsar ihop vårt lilla gäng. Men idag känner jag mig verkligen jetlaggad...

Så pass jetlaggad att jag tvekade i morse och tänkte att det inte var någon idé att ta med löparkläderna till jobbet. Men hur det nu var så kom de med och på eftermiddagen var det dags för transportlöpning hem. 

Det har blivit så lite löpning i september med sjukdom och sedan mässan, så jag kände att det var dags att ta nya tag. Ryggsäcken blev tung för datorn måste med, för det straffar sig förstås att vara borta så länge från kontoret. Precis när jag kom ut och var redo att sätta iväg så började det regna. Det gjorde inte så mycket. Tvärtom var det ganska skönt. Fast jag blev lite orolig att bli förkyld, för det är ju precis efter sådana här ansträngningar som kroppen är skör och man gärna åker på någon bacill.

Jag kände mig som sagt helt utslagen så något klipp i steget var det inte tal om. Och ryggsäcken kändes otroligt tung, men hem kom jag i 5.45-tempo och nu känner jag mig nöjd med att vara igång igen. Om jag håller mig frisk och allt flyter som det ska så blir det jobblöpning på onsdag och IF Linnéa på torsdag. På fredag har jag bokat en SATS-klass och vad det blir för träning till helgen vet jag inte än, men förmodligen något tempopass eftersom Hässelbyloppet närmar sig med stormsteg. Härligt att vara tillbaka!

Trött och glad i regnet

måndag 23 september 2013

Tröskelpass runt Söder

Jenny och jag fortsätter våra lunchpass med Hässelbyloppet i sikte. Idag var planen att testa ett tempo snabbare än 5-minuters. Som självutnämnd kontorscoach hade jag planerat ett tröskelpass på 3 x 3000 meter med 400 meter joggvila emellan. Men vi ville slippa Västerbron på det här tempopasset, så istället sprang vi Söder runt, vilket passar perfekt med distansen.

Det var kyligt idag och jag passade på att inviga min nya fina jacka. Vi satte iväg längs Söder Mälarstrand och trasslade oss igenom Slussen och vidare bort mot Vikingterminalen. Vi hade vinden i ryggen och jackan kändes nästan onödig. Jenny höll tempot väl och vi landade det första blocket på 4.54-tempo. Joggvila och sedan på det igen. Efter någon kilometer märkte jag att Jenny började få det tufft. Jag försökte peppa efter bästa förmåga och det gick tydligen bra för det andra blocket snittade vi på 4.49. 

Men nu var Jenny riktigt trött. Det var jag också så klart, men jag tyckte ändå att det kändes bra och att jag skulle kunna öka lite. Vi tog en gåvila för att hinna hämta andan och sedan startade vi sista blocket om tre kilometer. Det kändes verkligen som att tredje passet gick betydligt långsammare. Jenny kämpade på och jag försökte locka henne med hur det skulle kännas på upploppet i Hässelby. Sista kilometern, när vi åter var nere på Söder Mälarstrand kom vi in i ett bra flyt och ökade tempot en aning. Pip - sa min klocka och plötsligt var det över! Exakt 5-minuterstempo på sista blocket. 

Mycket trötta och nöjda joggade vi de sista metrarna till kontoret. Stretch och skrivbordslunch efter ett mycket bra pass! 



Att springa TEC eller inte springa TEC - det är frågan?



I flera veckor har jag vetat om att anmälan skulle öppna den 21 september, så egentligen har jag haft gott om tid att bestämma hur jag vill göra. Förra året bestämde jag mig på en sekund och anmälde mig, men i år har jag velat lite fram och tillbaka. Å ena sidan vet jag att de här långa loppen sliter på kroppen, framför allt på mina knän, men å andra sidan har jag nu ambitionen att träna mer styrka och mer varierat än tidigare och därför förhoppningsvis hålla bättre.

Att springa 100 miles är inte aktuellt, men att springa 50 miles under 10 timmar är något jag gärna skulle vilja göra. Och som jag vet att jag skulle kunna. De två 50 miles lopp som jag har genomfört har båda tagit lite drygt 10 timmar (10:09:39 och 10:20:13) så sub10 känns som ett realistiskt och bra mål.

Så ja, efter lite velande har jag nu anmält mig till 50 miles på TEC i april 2014. Fram till den siste mars kan man dessutom avanmäla sig, ifall man skulle få kalla fötter. Så bättre att ha en plats och i värsta fall avboka, än att vara i toppform och vilja springa, men inte ha en plats. Så - nu kör vi! Mot TEC 2014!

lördag 21 september 2013

Sommaren som aldrig tar slut

 Ibland går det inte riktigt att undvika att prata om vädret. Som när det är den 21 september och sommaren bara fortsätter och fortsätter. Jag vaknade till en strålande dag med sol och blå himmel. Men vädret till trots innebar dagen en massa praktiska göromål: handla, tvätta, laga mat och skjutsa yngste sonen till en aktivitet. Dagen höll på att rinna ur mina händer.

Jag satte igång långkoket inför kvällens middag och bytte raskt om till löparkläder vilket alltså fortfarande innebär korta tights och t-shirt. Så himla skönt. Jag är lite stel i höger sida och framför allt rumpmuskeln så det fick bli några varv med foamrollern innan jag stack iväg. Valde en riktig gammal 80-talsgoding i öronen och stack iväg på min vanliga milrunda. Jag kände mig trött, men benen var ändå ganska pigga. Så pass pigga att jag la till några extra kilometer och fick möjligheten att springa längs Trekanten och Vinterviken bort till Hägerstenshamnen där jag svängde upp och vidare hemåt.


Vinterviken

Det blev 13 km i 5.35-tempo. Sedan snabb dusch och fortsätta med middagen. Vi hade inga gäster eller så, men ibland blir jag så trött på min egen matlagning så idag hade jag satsat stort på att laga något utöver det vanliga och det blev en helfransk afton. Riktigt smarrigt faktiskt! Det är inte bara i löparspåret jag behöver utmana mig! :-)


Fortfarande sommar!

Ikväll hejar och tänker jag på dem som springer Black River Run. Vill du följa löparna live så gör du det här. Och vill du läsa hur jag upplevde loppet förra året så gör du det här. Det var verkligen ett bra lopp som jag hoppas få återuppleva någon gång. I'll be back!

fredag 20 september 2013

Jodå - jag springer!

Det har varit tyst här på bloggen under veckan, men det betyder inte att jag inte tränar. Det är bara så hektiskt på jobbet samtidigt som jag verkligen försöker minska min "skärmtid". Lite digital detox fortfarande helt enkelt. 

I söndags - dagen efter halvmaran - var jag lite stel i benen, men tog en skön återhämtningsjogg på sex kilometer. Kändes bra att springa, men jag hade faktiskt lite känning i mitt knä. Under halvmaran hade jag inga besvär alls med knät så det var lite otippat att det skulle komma dagen efter.

Därför blev det två dagars vila innan jag i onsdags tog en lunchjogg med Katarina runt Riddarfjärden. Så himla skönt! Inte ont någonstans och trots att vi pratade oavbrutet snittade vi på 5.34 under rundan som är sju kilometer. Det kändes bra.

Fotopaus.

På torsdag morgon var det dags för tennis med Per och det är ju alltid asjobbigt och asroligt. Så även den här gången. Och jag spelade faktiskt riktigt bra! Han fick verkligen springa... :-)

Jag berättade nyligen om min kollega Jenny som sprang sitt livs första mil på Hälsoloppet för ett par veckor sedan. Nu har hon anmält sig till Hässelbyloppet och vill förstås springa snabbare än 53.44. Så vi pratar en del taktik och hur man ska träna för att bli snabbare. I morse messade jag henne för att kolla om hon ville hänga på ett lunchpass. Det ville hon förstås och vi tog båda med oss löparkläder. På tunnelbanan på morgonen passade jag på att fundera ut ett bra pass. 

Det blev ett progressivt pass där tanken var att börja i 6-minuterstempo och sedan öka varje kilometer så att den sjätte skulle gå strax under 5-minuterstempo. Den sjunde och sista kilometern skulle vara nedjogg.

Jenny var med på noterna och strax efter halv tolv gav vi oss iväg längs Söder Mälarstrand. Det kändes toppen att springa! Ibland glömmer jag bort hur mycket jag älskar att springa och då är det så underbart när jag får den här känslan. Den första kilometern gick lite för snabbt och den andra lite för långsamt. Det är under andra kilometern som vi ska upp för Västerbron så det var väl därför vi inte höll tempot ordentligt. Däremot blev det ju inget av den normalt obligatoriska fotopausen på krönet av bron. Nej, vi sprang vidare för att hålla tempot på den tredje kilometern. Och det gjorde vi lite väl bra för den gick i 5.22-tempo istället för 5.30. Och sedan gick det bara fortare och fortare. Jenny klarade tempoökningarna galant. Jag tror att hon var lite rädd för den sista ökningen, men då var det ju bara en snabb kilometer kvar innan vi skulle få pusta ut så jag jag drog upp tempot lite mera än jag hade tänkt. Och då drog Jenny upp tempot ytterligare lite till! 4.38 landade den sista snabba kilometern på!


Andningspaus på Riddarholmen efter 6 km.
Vi pustade ut och tog sedan en lugn nerjogg tillbaka till kontoret. Mycket nöjda med passet - ja, nästan lite endorfinstinna. Så himla roligt att Jenny har kommit igång så bra med löpningen! Jag har redan planerat ett tröskelpass åt oss till nästa vecka....

No filter...
 Och nästa vecka blir speciell för då är det dags för den årliga bokmässan. Från onsdag till söndag kommer jag bygga monter, packa upp kartonger med böcker, stå i kassan, mingla, sälja böcker, träffa kunder, mingla, dricka drinkar, sälja böcker, äta lunch med leverantörer, mingla, sälja böcker, träffa författare, sälja böcker, packa ihop montern och sova på tåget hem på söndag kväll. Så då kan man ju undra hur jag ska klämma in ett tröskelpass, men det får alltså bli redan på måndag.

Men innan dess hoppas jag få till lite skön löpning under helgen som är härligt obokad. Det ska bli hemmapyssel och gärna ett långpass. Ha en skön helg allihopa!

söndag 15 september 2013

Stockholm Halvmarathon 2013

 Som ni vet har jag inte haft den optimala uppladdningen för det här loppet, men nu är jag ändå väldigt glad över att jag genomförde och det blev på det stora hela en mycket bra dag! Redan på lunchen i fredags var jag i Kungsträdgården och hämtade ut min nummerlapp. Jag träffade Niklas och vi passade på att pastaladda ordentligt.

Jag var i startgrupp B - en lyx som inte förunnats mig tidigare. Jag är alltid ärlig när jag fyller i mina tidigare tider på lopp, så uppenbarligen hade jag förtjänat att starta tidigt. Det här var fjärde året i rad som jag sprang halvmaran och jag kan bara konstatera: Det är ALLTID superfint väder på racedagen! Till och med en aning för varmt, men helt ok för mig.

Startgrupp B!

Tyvärr sov jag superdåligt på natten och kände mig verkligen urlakad och inte alls i form för att springa över huvud taget. Och det gjorde mig förstås på lite dåligt humör. Gick omkring här hemma och tyckte lite synd om mig själv. Ja ni hör - jag har verkligen ramlat ner i självömkansträsket! 

På tunnelbanan in till stan träffade jag Sofia som också var i startgrupp B. Det var henne jag hade sällskap med i våras på Kungsholmen runt när jag persade så det bådade ju gott! Vi hade gott om tid för att lämna in väskor, gå på toa och värma upp lite grann. Solen strålade och jag började känna mig aningen mer peppad.

Sofia och jag före start.

16.35 gick startskottet och det var förstås trångt i början. Jag försökte ta det lugnt eftersom jag vet att jag brukar dra iväg för fort och sedan krokna. In i tunneln där det var kvavt och mörkt. Sedan passerade vi Centralen och strax efter det fick jag en annan löpares fot över min fot och höll på att stupa. Otroligt obehagligt! Jag skrek till och killen som nästan fällt mig fick tag i min arm och lyckades dra upp mig innan jag slog i marken. Det gick bra, men jag blev verkligen rädd. Loppet hade kunnat sluta där för min del.

Nåväl, jag samlade ihop mig och kutade vidare längs min absoluta "hat-gata" Torsgatan. Så lång och seg. Det är likadant på maran - Torsgatan är den värsta sträckan. Men jag hade kommit in i en bra och snabb takt där jag kände att jag kunna mata på. Farthållarna för 1.50 låg bakom mig och jag tänkte att min ambition var att hålla dem bakom mig åtminstone i sju kilometer. Jag visste att det här inte skulle bli min bästa halvmaratid, men några delmål längs vägen måste man ju ha.

Det var varmt och jag stannade till vid vätskestationen vid sju kilometer. Den brukar jag annars hoppa över och spara mig till den vid tio kilometer, men det behövdes mycket vätska igår. Runt Stadshagen är det lite backigt och alla nybyggnationer gjorde att de dragit om banan något. Sedan hade jag glömt den där lilla knixen bort mot DN-huset innan man äntligen får komma ner på Norr Mälarstrand.

Konstigt nog var det dock här, efter tio kilometer, som jag märkbart tappade fart. Alltfler löpare sprang om mig och jag började leka med tanken på att kliva av vid Riksdagshuset där man nästan passerar målet. Samtidigt hade jag fortfarande 1.50-farthållarna bakom mig...

Jag kämpade på. Precis när jag rundade slottet kom Isabellah Andersson springade i ensamt majestät upp mot mål och jag hejade förstås på henne! 1.11.31 kom hon in på och då hade jag nästan åtta kilometer kvar... :-) Ner på Söder Mälarstrand och här börjar jag alltid nerräkningen. Springer förbi mitt jobb och tar en bit energybar på vätskestationen. Vid 17 km, strax innan Hornstull, blir jag omsprungen av 1.50-farthållarna. Det känns okej. Jag är riktigt trött, men vet att jag kommer få en bättre tid än förra året. Segar mig upp i Tanto och blir glad när jag ser Mats Dänsel stå och heja. Han springer med mig en liten bit och det känns skönt. Vidare mot Mariatorget och jag vet att jag snart ska få dåna ner för Götgatsbacken. Loppets absoluta bästa sträcka!

Nu är det bara upploppet kvar och det är lika långt som vanligt. Tar liksom aldrig slut, men plötsligt ser jag ändå målet och krämar ur den sista energin och passerar mållinjen på 1.51.03.


Det blir lite tvärstopp och som en flaskhals när alla chip ska plockas av innan vi kan gå vidare genom målområdet. Jag fick min medalj och en flaska vatten och träffade Niklas som kom in strax efter mig (men som också startade fem minuter efter mig) och vi hann prata lite innan vi kom bort till väskinlämningen. Och så träffade jag Kalle som verkligen borde ha sprungit liiiiite långsammare! För två år sedan kom vi in på exakt samma tid (1.47.20) och förra året slog han mig med tolv sekunder. Så i år var det faktiskt min tur att vara snabbast, men tji fick jag för Kalle drämde till med tiden 1.46.06, så där har jag ju lite att jobba på. Grattis Kalle!

Jag drog på mina överdragskläder och vandrade i sakta mak till mitt jobb på Söder medan jag hejade på alla löpare som fortfarande var ute på banan. Underbar kväll att springa! På jobbet blev det dusch och allmän uppsnyggning innan jag mötte upp ett gäng vänner på Kvarnen. God mat, kall öl och trevligt sällskap! Vilken bra avslutning på dagen!

onsdag 11 september 2013

Digital detox?

Tänk att det kan gå så fort från att ha världens träningsflow till att känna sig som ett vrak. Till stor del på grund av den illvilliga förkylningen, men också för att jag den senaste veckan har haft så himla svårt med sömnen. Man blir faktiskt galen när man inte kan sova!

Den här veckan har jag alltså hasat omkring som en snorig zombie och känt mig kräkfärdig av utmattning. Tyvärr passar det ovanligt dåligt att vara utmattad för vi har supermycket på jobbet just nu. Men så här är det ju för alla ibland och jag har funderat lite över vad man kan göra när sömnen bråkar. Några enkla tips är att:

* inte träna för sent på kvällen
* inte äta en stor måltid sent på kvällen
* inte spendera alltför mycket tid framför skärmar
* ingen Ipad i sängen
* vädra sovrummet ordentligt och sov gärna med öppet fönster
* drick något varmt innan du går och lägger dig
* lär dig andas med diafragman

Eftersom jag varit så förkyld har det här med att träna sent inte varit något problem för mig. Jag har ju inte tränat alls. Även surfandet har jag legat lågt med. Ja, jag har nästan haft en digital detox när jag varit hemma. På jobbet skulle det förstås inte fungera. Säkert nyttigt ibland att se hur mycket tid som frigörs när man lämnar skärmen.

Men nu undrar ni säkert hur jag tänker med halvmaran? Jag var ju så taggad och ville springa snabbt och persa. Ett pers känns dock lite långsökt idag, men jag räknar faktiskt med start i alla fall. Efter sjutton (!) dagars löpvila har jag idag sprungit runt Riddarfjärden med mina kollegor. Benen kändes pigga, men flåset var bedrövligt. Fortfarande snorig och kroppen har liksom svårt att reglera temperaturen. Men det var i alla fall gudomligt skönt att komma ut! Dessutom första rundan i mina nya Adizero Boston och de var också gudomliga!

Så ni hör - inte enbart gnäll från mig idag. Det finns några ljuspunkter! :-) Kanske blir det ett kort pass i morgon kväll också. På fredag blir det nummerlappsutdelning och på lördag hoppas jag på ett riktigt skönt långpass runt Kungsholmen och Söder! Det är faktiskt fjärde året i rad som jag springer det här loppet och det har blivit en riktigt bra tradition! Hoppas vi ses där!


Obligatorisk fotopaus på Västerbron under dagens testrunda

fredag 6 september 2013

Depp depp...

Varför kan jag aldrig få en förkylning som går över på ett par dagar? Mina förkylningar startar i snigelfart. Jag går omkring och känner mig hängig utan att jag egentligen har något påtagligt förkylningssymptom. Sedan blir det halsont och kanske lite feber. När det äntligen är över och jag tror att jag ser ljuset i tunneln då kommer snuvan. Huvudet blir helt igenkorkat av snor och det känns som om jag går omkring inne i en egen bubbla, helt skild från den övriga världen. Det här tillståndet håller gärna i sig upp emot en vecka. Mellan två och tre veckor tar en fökylning. Är det verkligen normalt?

Som ni förstås har det varit en tuff vecka för mig. Först däckad hela helgen med halsont och sedan hektisk jobbvecka i kombination med megaförkylningen. Ingen träning förstås så den eventuella formtoppningen inför halvmaran har gått upp i rök.

Veckans höjdpunkt var en tvådagarskonferens på Högberga Gård med Pocketförlaget. Bra diskussioner, kreativa idéer och lite nystart och kick-off inför hösten. Inspirerande! Högberga Gård på Lidingö var också ett fantastiskt ställe som jag verkligen kan rekommendera. Underbar miljö och fantastiskt läge - hade gärna haft möjlighet att springa lite där. Nu blev det god mat istället och en stillsam promenad.

Det känns som att jag borde avsluta det här inlägget med något klämkäckt om att "gilla läget" eller "göra det bästa av situationen", men det har jag inte alls lust med. Jag känner mig lite låg och tycker synd om mig själv idag. Så det så!








måndag 2 september 2013

Utmaningar som lockar och skrämmer

Ö till ö

Utbudet av spännande upplevelser och utmaningar ökar. För några år sedan handlade det mycket om att springa snabbare och att springa längre. Alltfler upptäckte ultralöpningen. Många löparvänner började snegla på triathlon och swimrun. Det räckte liksom inte att bara springa...

Igår gick Tough Viking av stapeln på Gärdet i Stockholm. Här kunde den hugade springa en hinderbana på 12 km där hindren bestod bland annat av is, taggtråd, lera och amerikanska fotbollslag.... Och snart är det dags för Sträcklöpet där man drar ett kompromisslöst streck på en karta och sedan får man springa där oavsett vad naturen innehåller. Sedan kommer Tjurruset som ju också är känt för att vara den tuffaste och kanske framför allt blötaste terrängen.

Men nej, den där typen av äventyr lockar inte mig. Jag tror att det blir lite för mycket jippo och lite för lite upplevelse. Men jag må ha fel - jag har ju faktiskt inte testat. Ett annat äventyr som jag heller inte kommer ge mig på, men som jag fascineras av är Ö till Ö som har genomförts idag. Här tävlar du i lag och ska för egen maskin ta dig från Sandhamn till Utö vilket inkluderar ca 10 km simning och 65 km löpning över totalt 19 öar. En fantastisk prestation som nära 200 personer har genomfört idag, däribland mina vänner Mats D och Kenneth G. Båda är i mål nu (stort grattis till dem!) och jag kan tänka mig att deras dag har varit något utöver det vanliga.

Så vilka tävlingar och upplevelser är det som lockar mig då? Nja, eftersom jag knappt kan simma så går ju triathlon och swimrun bort. Och att springa snabbt är väl det som jag är allra mest rädd för. Så då återstår väl ultralöpningen. Och hittills är det ju den som lockat mig allra mest. Att utmana sin uthållighet och att vara ute länge i naturen - det gillar jag. Jag är inte så sugen på 24-timmarslopp inomhus på en 200-metersbana, men att springa länge på stigar och terräng är härligt.

Och efter den här långa, långa inledningen kommer jag in på kvällens knäckfråga: TEC 2014. Jag insåg igår att anmälan kommer öppna när som helst och jag har inte bestämt hur jag vill göra. Efter förra gången var jag bestämd över att jag inte skulle springa igen. Jag funderade på att vara funktionär istället. Men varje gång ämnet kommer upp så känner jag ett obestämt sug. Vad är det som är så lockande med TEC!?

Jag funderar inte alls på 100 miles utan det är fortfarande 50 miles som gäller för mig. Om jag skulle anmäla mig så skulle det vara med ambitionen att springa på mindre än tio timmar. Jag har två gånger varit strax över tio timmar och vet att jag kan klara det utan problem, men första gångerna är själva genomförandet hela grejen, men om jag skulle göra det igen så skulle tiden bli viktigare.

Nä, jag blir nog inte klokare ikväll. Jag grubblar väl vidare och när anmälan öppnar får vi se vad som händer!

söndag 1 september 2013

#plankchallengeseptember



Den här härliga utmaningen låg på Facebook i morse och den kunde jag inte låta bli att klicka "ja" på. Och fast jag fortfarande inte känner mig frisk så klarade jag faktiskt dagens 20 sekunder. Tur att det var mjukstart.

Plankan är alltså en statisk övning för musklerna i magen och ryggen. Övningen utförs genom att man ligger plant på marken/golvet och lyfter upp sig själv på tår och underarmar. Detta stärker mag- och ryggmusklerna samt axlarna och underlättar utövandet av många sporter.

Kuriosa: Nuvarande världsrekordet i att hålla plankan är 3 timmar 7 minuter och 15 sekunder och togs av extremidrottaren George Hood från USA den 20 april 2013.

Men i september är det inte nya världsrekord som gäller utan att gå från 20 sekunder till 5 minuter. Låter väl inte helt omöjligt? Hänger du på?

Det rätta svaret är....


Just det - Vintermarathon! Loppet går av stapeln den 9 november på Norra Djurgården här i Stockholm. Det lär vara en hyfsat snabb och lättsprungen bana, om inte snön har lagt sig vill säga. Och det kan man ju inte veta än. Banan är 7 km och man springer alltså sex varv.

Jag har trots allt försökt träna lite fart under sommaren och det vore synd att inte få testa sig själv på en mara då. Dessutom har jag för närvarande (peppar, peppar!) inte ont någonstans och det bidrar till tävlingslusten och löplusten. Målet blir förstås att slå mitt nuvarande PB på 3.58.07. Jag tror absolut att jag har kapacitet att komma ner mot 3.52, kanske till och med 3.50. Vi får se - allt bygger ju på att jag är hel och frisk.

Några av er gissade att jag anmält mig till Black River Run och det är jag ju också väldigt sugen på. Men just nu lutar jag åt att skippa det loppet. Dels för att september är en tuff månad familjemässigt eftersom jag är bortrest på bokmässan och det känns dumt att ta ytterligare en helg i anspråk för egna intressen, dels för att jag är rädd att knät ska börja krångla igen om jag springer ett ultralopp. Just nu är allt ok och jag vill ogärna riskera det även om jag egentligen känner mig i form för 50 miles. Men, men, sista ordet är förmodligen inte sagt om BRR.