söndag 7 september 2014

Tid för eftertanke

Det har varit tyst på bloggen hela sommaren. Ja, faktiskt i två hela månader. I fyra år har jag skrivit den här bloggen och det har varit jätteroligt. Det började som en liten träningsdagbok för att motivera mig själv, men växte till något mycket större som gav mig nya vänner, kontakter, utmaningar och erfarenheter.

Jag har haft en kass sommar träningsmässigt, men det är inte hela orsaken till varför jag inte skrivit i sommar. Först blev det någon sorts semesterstiltje och efter ett tag upptäckte jag att det var rätt skönt att ta ett break från bloggen. När jag sedan inte lyckats bli av med min trasslande höft så har löpningen också gått på viss sparlåga. Jag har cyklat mycket och kämpat på med styrketräning, men så värst många löpta mil har det inte blivit.

Jag har också insett att löpningen alltid kommer vara med mig och vara viktig i någon mån. Jag tror inte jag behöver bloggen som motivator längre. Så nu har jag bestämt mig för att ta en längre bloggpaus och vill därför tacka alla som har läst, kommenterat, peppat och hjälpt mig på olika sätt med löpningen. Det är mycket möjligt att jag kommer tillbaka med nya, friska tag, men eftersom jag inte känner att det kommer ske den närmaste tiden så vill jag ändå göra ett avslut. Att bara låta något rinna ut i sanden är inte min stil.

Hösten kommer jag ägna åt att rehabba min höft. Redan nu på tisdag har jag tid hos en idrottsläkare och förhoppningsvis får jag hjälp att bli av med det onda. Det kommer bli en hel del styrketräning och cykling också. "När Fan blir gammal börjar han med alternativ träning" eller hur går det gamla ordspråket nu igen?

Jag kommer inte försvinna från jordens yta. Jag reggar all min träning på jogg.se och min sida, http://www.jogg.se/Traning/Tdbok.aspx?anvid=36613, är öppen för alla som vill kika in, kommentera, peppa eller bara komma i kontakt med mig av någon orsak.

På lördag är det dags för Stockholm Halvmarathon. Jag har en startplats, men det är tveksamt om jag kommer kunna springa. Jag har inte givit upp hoppet helt ännu. Stockholm Halvmarathon är ett av mina absoluta favoritlopp. Jag har sprungit de senaste fyra åren och varje gång har det varit perfekt löparväder, fantastisk publik och en riktigt skön löpupplevelse. Så jag avslutar med en bild från Stockholm Halvmarathon 2011 - som jag rankar som mitt livs bästa lopp. Det är känslan från den dagen som jag nu kommer ägna mig åt att få tillbaka. Tack för fyra roliga år och lycka till allesammans med träning, löpning, livspussel och allt det där som behövs för att livet ska vara på topp!



onsdag 9 juli 2014

Morgonjogg i Örkelljunga

Jag befinner mig plötsligt i Skåne! I söndags tog jag flyget till Köpenhamn där delar av familjen mötte mig. De kom med bil och hade redan semestrat ett par dagar. Vi hade två sköna heldagar i Köpenhamn och igår eftermiddag styrde vi kosan tillbaka till Sverige. Vi hamnade på en camping i Örkelljunga. 

Jag är egentligen ingen camping-typ, men någon gång ibland är det himla mysigt! Att leva lite enklare helt enkelt! I morse gick jag upp tidigare än de andra och tog en morgonjogg. Jag hittade en liten led i skogen och det var svårsprunget, men vackert. Sedan tillbaka och laga kaffe på stormköket. Livskvalitet! :-)



lördag 5 juli 2014

Hornstull - Järna: En svettig historia

Visst är det märkligt att det härliga sociala långlöpet Hornstull - Järna alltid går på årets varmaste dag? Efter två veckor av kyla och regn vaknade jag upp till en alldeles strålande morgon. Termometern visade redan på 20° och jag tog på shorts och linne medan jag fyllde min Camelbak med vatten. När jag kom fram till Hornstull hade redan en hel hop glada löpare samlats och det var så kul att träffa alla vänner igen! Jag tror att vi totalt blev bortåt 130 löpare!

Samling vid pumpen!

Det fanns farthållare för tre grupper, 6.15, 6.45 och 7.15. Sedan blev det en naturlig utbrytargrupp som höll ett högre tempo, men det byggde förstås på att de hade laddat ner kartan eller hittade själva. Micke som skulle hålla i 6.15-gruppen berättade lite om dagen och presenterade farthållarna.

Inget kan gå fel i leopardtajts!

Jag bestämde mig för att börja i 6.15-gruppen. Eftersom vi stannar och fikar hinner grupperna ikapp varandra och det finns möjligheter att både växla upp och växla ner. Vi sprang iväg och även om det var varmt så kändes allt bara kul och toppen! Det är bitvis en väldigt kuperad bana och krafterna tog slut snabbt i värmen. Vi sprang längs Mälaren och hela första biten är alltså den slinga som jag transportlöper från jobbet så allt var välbekant. Värmen var tryckande och jag började längta efter första stoppet som skulle ske vid Röda Cafét efter 16 kilometers löpning.

Svårsprunget i skogen

Och visst kom vi fram till Röda Cafét där jag fick både glass och cola vilket kändes perfekt just då, men faktiskt inte alls särskilt bra när det var dags att springa vidare. Jag tog ett ganska långt stopp här och väntade in 6.45-gruppen. Perfekt att kunna byta grupp i pausen!

Mums!

Ja, jag var trött redan efter 16...

Benen kickade igång efter pausen, men oj, vilket håll jag fick! Bara att bita ihop och härda ut - man vet ju att det försvinner så småningom. Det gjorde det den här gången också, men löpningen gick långsamt eftersom vi sprang en hel del på Sörmlandsleden som inte alltid är så lättsprungen. Fördelen är dock att skogen ger lite efterlängtad skugga.

Ute på landet

Från Röda Cafét är det 8 km till Tumba där det blev ett kort stopp vid McDonalds. Här hoppade jag in i en lite snabbare utbrytargrupp från 6.45-gruppen och vi matade på till Möllebadet där de första gängen stannat och badat. När vi kom skulle 6.15-gruppen precis sticka vidare och eftersom jag ändå är en badkruka så hakade jag på dem istället. Bytte alltså tillbaka till snabbgruppen! Jag vet - jag är förvånad själv! :-) Nu var det inte långt kvar till Rönninge och nu började löpningen också bli mera njutbar. Jag kom in en den där fasen när man bara kan mata på. Nu hade jag ju redan bestämt mig för att stanna i Rönninge även om känslan var bra. Jag ville ta det lite försiktigt med min onda höft och dessutom ville jag passa på att njuta av ett skrovmål på underbara Rönninge Deli

Vad kan en hungrig löpare mer begära?
Vi satt ute i gräset och njöt av maten och bara slappade. Niklas fixade kaffe efteråt och jag måste säga att det var bland det godaste kaffet jag druckit! 

Kaffe och choklad!
Vi såg alla tappra grupper fortsätta mot Södertälje, men vi låg nöjda kvar i gräset till långt in på eftermiddagen då vi slutligen satte oss på pendeln tillbaka till stan. Det hade verkligen varit en toppendag! Visst är det tungt att springa i värmen, men å andra sidan så är det ju härligt med sommar, glass och glada människor! 

Totalt skrapade jag i alla fall ihop 31 km och när jag kollar på kartan så ser det ju ganska imponerande ut! Det här var min första dag på semestern och jag kan lova att den kunde inte börjat på ett bättre sätt! 

Det ser ju ganska långt ut...

torsdag 3 juli 2014

Sights and Heights of Söder

Med ganska kort varsel bjöd Micke in till sin extremt kuperade runda på Söder. Jag var med och sprang rundan förra året och det var ju så himla trevligt (och jobbigt) att jag inte kunde motstå en repris. Vi var sex löpare som möttes vid Slussen. Behaglig temperatur och skön luft efter regnet. De första två kilometrarna går i princip spikrakt uppför och jag undrade för mig själv hur jag kunde tycka att den här rundan var så "trevlig" förra året? Men belöningen kom ju redan när vi nådde Skinnarviksbergets topp som är den högsta naturliga punkten innanför tullarna.


Yes - vi kom upp! :-)

Stockholmsvy

 Rundan gick vidare över till Långholmen som ju erbjuder innerstadstrail och rejäla backar. Sedan en kort parti där vi kunde pusta ut innan vi skulle ge oss på toppen i Tantolunden. Har man aldrig gnetat upp för den så vet man nog inte att den existerar. Över Årstabron och de mera normala backarna längs Årstaviken. Kilometrarna rinner som bekant iväg snabbt i trevligt sällskap och även om jag stundtals kände av höften så är det så otroligt mycket bättre nu än för en vecka sedan. Jag hade aldrig några tankar på att bryta tidigare utan tiden gick fort.

Efter den fruktansvärt höga stigningen upp mot Gullmarsplan tog vi oss tillbaka till Söder där den sista utmaningen väntade. Backen upp till Katarina kyrka. Gissa om vi var glada när vi klarat av den?


Fortfarande glada!

Efter 16 kilometer var vi tillbaka vid Slussen och väl förtjänta av en öl! Vi strosade bort till Bishops Arms som blev kvällens vätskekontroll. Gott och trevligt!


Något för alla smaker!

tisdag 1 juli 2014

Summering juni och halvårsskifte

Att summera juni går snabbt - så lite som jag sprungit i juni har jag nämligen inte sprungit på flera år. Synd att bryta en fin svit med tresiffriga kilometertal varje månad, men nu är det som det är. Det är bara att ta nya tag och nu när min höft plötsligt känns så mycket bättre så är jag dessutom sugen på de här nya tagen! :-)

Precis som vanligt har den alternativa träningen fört en tynande tillvaro, vilket cirkeldiagrammet nederst visar. Jag tror bara det är en ynka tennistimme som har kvalat in där. Tyvärr kommer det nog inte se bättre ut i juli, snarare sämre, för nu är det uppehåll i tennisen och jag kommer förmodligen lägga mer tid på löpning. Och visst borde jag gå på gym - men på sommaren? - det är nästintill omöjligt!

Kollar vi på antal löpta kilometer under första halvåret så är det lite snopet att jag inte fick ihop de där 100 milen, men jag ligger ändå bättre till än tidigare år. Nu är inte 200 mil något årsmål i sig, men eftersom jag aldrig uppnått det tidigare så kunde det ju vara kul om det faller ut så.

Nu lägger jag i alla fall juni till handlingarna och ser fram mot ett nytt fräscht halvår med mycket löpning och annat kul!

6,2 mil till i juni hade varit snyggt...

Fy på mig!

Bra pass med Mälarmupparna!

Trots gårdagens ganska tuffa löppass kändes höften mycket bättre idag! Så det var en glad Louise som drog på sig löparkläderna för ett kvällspass med Mälarmupparna! Vi var fyra löpare som möttes och tog en lugn uppjogg bort till Sätra IP. Där var det ganska lugnt. Några som gick och sprang och ett fotbollslag som precis höll på att avsluta när vi kom.



Vi körde löpskolning och några styrkeövningar innan vi drog igång kvalitetspasset. Cecilia och Ulrika skulle köra tusingar med 60 sekunders ståvila mellan intervallerna och jag bestämde mig för att utmana Katarina på 5 km snabbdistans. Hon sprang Vårruset på 26.40 och jag var övertygad om att hon skulle klara 5 km sub25. 

Vi drog igång och det kändes ganska lätt och skönt. Vi la oss i 4.50.tempo och matade på. I början pratade vi en del, men efter hand blev det tystare... När vi hade 1200 meter kvar sa Katarina att hon behövde stanna. Jag försökte peppa och driva på. Vi saktade in en aning, men stannade inte. Sista varvet var det bara att kruta på och jag tyckte nog att vi fick till en schysst spurt. Mycket nöjda var vi båda efteråt! 

Ulrika och Cecilia hade kämpat på med sina tusingar och efter lite dricka och snack joggade vi tillbaka hemåt. Knappt 10 km fick jag ihop, varav 5 km i 4.44-tempo. Och höften känns fortfarande mycket bättre! Bra kväll! :-)


söndag 29 juni 2014

Höftelände och löpglädje

Jag vet inte riktigt vad det är med löpningen just nu, men det är verkligen inte som vanligt. Jag har sällan svårt att motivera mig utan är oftast sugen på att snöra på mig löparskorna. Och om jag någon gång känner mig omotiverad så brukar det räcka med en snabb titt i bloggosfären för att jag ska bli på hugget igen. Men just nu är löpningen inte alls som vanligt. Delvis har det med min trilskande höft att göra, delvis har jag haft så mycket annat att fokusera på att orken för träning eller träningsplanering inte funnits. Samtidigt vet jag innerst inne att jag alltid lyckas klämma in det som jag verkligen vill i mitt schema. Alltså har löplusten inte varit lika hög som tidigare.

Och det är väl ok och rimligt att löplusten går upp och ner, men för mig känns det verkligen konstigt att inte vara springsugen. Det påverkar förstås bloggandet och även i vilken utsträckning jag följer andras bloggar. Total sparlåga helt enkelt.

Ändå var det så tydligt i tisdags när jag sprang hur mycket jag älskar att springa och hur viktigt det är för mig. Därför blev jag glad i torsdags när naprapaten sa att hon inte trodde att det var en inflammation i en slemsäck vilket var min egen farhåga. Hon trodde att det var muskulärt och jag fick tusentals nålar i höften och några stretchövningar att köra hemma. När jag sa att nästa lopp är i slutet av augusti så trodde hon inte att det skulle vara några problem.

Men jag känner av den där usla höften hela tiden och känner mig osäker på om jag ska springa då eller inte? Naprapatens råd var att det är ok att det känns, men inte att det gör riktigt ont. Jag hade tänkt springa igår, men det blev en långpromenad med maken istället. Jag är liksom rädd för att springa... inte bra.

Idag gjorde jag i alla fall slag i saken. Bytte och och började med ordentlig stretch och foamrollern. Stack iväg i lugnt tempo och det känns helt ok. Jag känner av höften, men det gör inte riktigt ont. Efter några kilometer känns det bättre och benen blir piggare och piggare. Jag känner hur jag vaknar till liv och det är riktigt, riktigt skönt att springa! Klockan visar att varje kilometer går lite snabbare än den förra. Den åttonde kilometern innehåller en lång, seg backe och ändå går den på riktigt snabbt. 

Jag kommer hem och känner mig så lugn och glad. Sinnesfrid. Stretchar och stretchar. Nu lite senare på kvällen värker det lite i höften. Håll tummarna för att det känns ok imorgon!
 
10 km senare

tisdag 24 juni 2014

Plötsligt händer det!

Det har känts så motigt med löpningen på sistone. Ingen riktig lust och en höft som krånglar. Därför var känslan i dagens pass så oerhört välkommen! Jag hade planerat in ett lunchpass och då blir det alltid en sväng på sju kilometer runt Riddarfjärden. Det var så blåsigt och kallt i morse, men vid lunchtid hade det blivit riktigt skönt. När jag började springa längs Söder Mälarstrand tänkte jag att det skulle blir ett försiktigt distanspass med tanke på höften. Men första kilometern gick på 5.12 och höften kändes helt ok så då körde jag på. Tredje kilometern som går uppför (och för all del även nerför) Västerbron gick på 4.55. Kan vara mitt livs snabbaste Västerbro-kilometer!

Det blåser på toppen!

På Norr Mälarstrand fick jag stanna och ta av jackan. Höften började bli besvärande, men benen var pigga! Rundade stadshuset och vidare ner på Riddarholmen. På andra sidan fjärden såg jag kontorets torn och tinnar avteckna sig. Inte långt kvar. Dånade upp och ner för trapporna på bron tillbaka till Söder och lyckades snitta hela löpturen på 4,56/km. Mycket nöjd! Det var en fantastiskt skön runda. Hade nästan glömt bort den där härliga känslan, men nu ser jag fram emot torsdagens naprapatbesök så att jag blir än mer springduglig inom kort. Vill ju inte missa Hornstull-Järna...

söndag 22 juni 2014

Midsommar i barndomslandet

 Det blev en riktigt fin midsommar! Vi åkte ner till mitt barndomsparadis på Tjurkö i Blekinge skärgård. Vi kom ner lagom till lunch på midsommarafton och sedan blev det en traditionell dag med midsommarmat, bad (för en del) och mycket spel och lekar. Barnen satte upp badmintonnätet och sedan blev det turnering. Så himla roligt! Och så körde vi förstås trekamp med luftgevärsskytte, boll i hink och pilkastning.

Ok - jag vann inte...

På midsommardagen var vädret ostadigt, men vi fick till en långpromenad innan regnet kom. Jag vill alltid springa när jag är här eftersom jag tycker att den här ön är den bästa platsen på hela jorden, men jag höll tillbaka och vilade höften istället.

Men i morse vaknade vi till strålande sol och det var helt omöjligt att stå emot en liten löptur. Dessutom följde Mats med och vi sprang på den gamla stigarna ner till hamnen och sedan vidare hemåt. Verkligen underbart!

Vackraste morgonjoggen!

Jag tyckte att höften var ok i början av rundan, men efter hand värkte den allt mer. Så surt med en ny skada nu när årstiden är som bäst! Det var dock inte värre än att jag kunde springa. När vi kom tillbaka till stugan gick Mats och badade och då passade jag på att göra en jordgubbstårta för det är faktiskt Mats födelsedag idag. Alla hade sovit medan vi sprang så de märkte inte att födelsedagsbarnet hade rymt. Sedan fick han sova räv medan vi gjorde frukost och sedan kom in och sjöng.

På eftermiddagen var det bara att sätta sig i bilen och dåna tillbaka till Stockholm. Gick bättre än väntat då köerna inte alls var så långa som de brukar. Eller också var det vi som kom hem lite senare än vanligt. Vädret under hemfärden var minst sagt oberäkneligt - sol, ösregn, mörka mol och klarblå himmel avlöste varandra hela tiden. Det som var bra var att vi lyckades lokalisera var regnbågen slutar. Nu är det bara att ta med sig en spade dit och börja gräva efter skatten! :-)


Där regnbågen slutar.

torsdag 19 juni 2014

Ont i höften



Jag har fått så ont i höften. Konstigt nog har det kommit nu när jag har löptränat mycket mindre än jag brukar. Jag har ju tidigare haft lite problem med sätesmuskeln, men det här är något helt annat. Det gör ont precis på utsidan av höger höft och jag känner av det hela tiden. När jag springer gör det ont i höften och på framsidan av knät. Knät känner jag dock bara av när jag försöker springa. 

Först tänkte jag att det är var muskulärt och försökte rulla lite extra på foamrollern. Men efter lite googling så inser jag att det kan var helt andra problem. Nedan tre olika orsaker till höftsmärtor.


Nu har jag bokat en tid hos naprapaten, men det är först om en vecka. Under tiden försöker jag köra lite styrkeövningar för höft och bål. Men jag känner mig faktiskt lite deppad. Någon som har något tips som kan pigga upp mig?



tisdag 17 juni 2014

En bra start på dagen

Stockholm vackraste vy?

Igår kväll var det dags för säsongens sista jobbevent för min del. Det har blivit en hel drös den senaste tiden och även om jag verkligen gillar att mingla och snacka så känns det rätt bra att har färre kvällar uppbokade framöver. Det var en trevlig kväll och när klockan väckte mig mig i morse så funderade jag faktiskt på om transportlöpning till jobbet var en särskilt bra idé?

Men sådant ska man ju inte fundera på utan det är bara att sticka iväg. Jag bredde en macka och packade min rygga och sedan bar det av. Mycket kallare än jag förväntat mig och ganska blåsigt. Vart tog sommaren vägen? 

Det blev en lugn jogg och efter hand ledade den stela kroppen upp sig. Många löpare och cyklister ute trots den tidiga timmen. När jag kom ner till Söder Mälarstrand gjorde jag det obligatoriska fotostoppet - kan inte se mig mätt på Stockholm från den här platsen! Efter åtta kilometer eller tre kvart var jag framme och efter dusch, kaffe och macka känner jag att det här kan bli en riktigt bra dag! Önskar er alla detsamma!

Spökselfie i hissen...

måndag 16 juni 2014

Att springa i sol och värme



I går eftermiddag tog jag en liten springtur. Jag hade inte upplevt dagen som så väldigt varm, men en liten bit in i rundan insåg jag att jag varken hade vätska, solglasögon eller keps. Däremot hade jag linser vilket gör mina ögon extra känsliga och i större behov av solskydd. Jag hade varit inne i stan och passade på att springa hem, så det fanns ingen möjlighet att springa hem och hämta det jag saknade.

Solen låg rakt emot mig och jag försökte titta ner för att undvika att bländas. Lite svårt bara att titta ner när man måste kryssa mellan alla turister i Kungsträdgården och längs Skeppsbron. När jag hade passerat Liljeholmsbron lättade trängseln, men det var då törsten började bli alltmer besvärande. Det var en dryg mil jag skulle springa och jag brukar inte behöva vätska för den distansen. Men kanske hade jag varit dålig på att dricka under dagen.

Det blev en ganska tung runda även om jag tyckte att jag höll uppe tempot hyfsat. Jag ville väl bara komma hem och in i skuggan! :-) Hursomhelst fick jag mig en liten tankeställare - nu blir det bättre planering framöver och keps och dricka ska med på alla pass!



tisdag 10 juni 2014

Post Marathon Blues

Det har snart gått tio dagar sedan Stockholm Marathon och det har varit tyst här på bloggen. Det var inte på något sätt planerat, men tydligen behövde jag en liten paus. Dagarna har varit fyllda med jobb och aktiviteter kopplade till skolavslutningen. Vänner har varit på besök, båten har sjösatts och jobbeventen har avlöst varandra. 

Men har jag haft en "post marathon blus"? Nä, det tror jag egentligen inte. En viss tomhet infinner sig nästan alltid efter lopp, men redan dagen efter loppet var jag ute på en återhämtningsjogg som kändes förvånansvärt bra. Och på måndagskvällen körde jag backträning med mina Mälarmuppar. I och för sig  körde jag inte lika hårt som de, men jag hängde ändå på bra. 

Därefter gick dock träningen i stå och det kändes konstigt nog ganska bra. Skönt att ägna sig åt helt andra saker ett tag. 

Men igår började det klia i benen och det passade bra eftersom det återigen var dags för ett pass med Mälarmupparna. Den här gången hade jag planerat en intervallstege. Vi tog en uppjogg på två kilometer bort till Sätra IP. Där körde vi löpskolning och sedan var det dags för 200 + 400 + 800 + 1000 + 800 + 400 + 200 meter med 60 sekunder mellan varje intervall. 

Det som är bra med rundbana är att alla kan hålla sitt eget tempo och vi behöver inte vänta in varandra. Det var riktigt varmt och tungt, men samtidigt så himla skönt att, i dubbel bemärkelse, vara tillbaka på banan. Sedan nerjogg hemåt i den ljumma kvällen. Sommar när den är som bäst! :-)


Den frestande röda tartanen

Kvällens kämpar!

söndag 1 juni 2014

Stockholm Marathon 2014 - ända in i väggen!


Ett marathon är alltid ett marathon!

Det är alltid svårt att börja ett sånt här inlägg. Känslorna väller fram och orden liksom staplas på varandra. Men enklast är väl att ta de kronologiskt?

Jag vaknade pigg och utsövd på morgonen och konstaterade förvånat att jag inför den här maran inte haft en massa hypokondriska sjukdomar under veckan. Och när jag vaknade hade jag varken ont i halsen eller knäna eller faktiskt någonstans över huvud taget! Frågan var bara om det var bra eller dåligt?

Efter en rejäl frukost och lite pyssel här hemma gav jag mig iväg mot T-banan. Regnet hängde i luften, men det var inte speciellt kallt. Jag hade valt knälånga tights, en svart t-shirt och så Linnéalinnet ovanpå. Kändes som en bra kompromiss. Det är alltid kul med så här stora events, för folk pratar med varandra på ett helt annat sätt än de brukar. Massvis med löpare på T-banan och genast börjar man snacka med varandra. Trevligt!

Jag var på Östermalms IP redan vid 11.00 och det blev aldrig stressigt. Jag hann lämna in överdragskläder och köa till toan. Jag träffade Super-Staffan som hade ambitionen att springa på 2.50! Sedan träffade jag Niklas som var i samma startgrupp som jag och tillsammans gick vi in i fållan. Då kom det faktiskt en liten skur, men vi torkade upp rätt snabbt. Jag hade tanken att försöka springa med farthållaren för 3.45 så länge jag orkade och jagade ikapp honom direkt efter startskottet. Trots att det var trångt gick första kilometern på 5.07!

Allt kändes bra och jag matade på i ett ganska högt tempo, men som ändå kändes stabilt. Jag tänkte att jag skulle ställa in autopiloten och bara ligga och mata på så här. Kändes helt ok just då. Precis vid fästet av Västerbron, efter 8 km, stod Mats och Elias och hejade! Jag blev så glad och kom uppför bron utan större ansträngning. När jag närmade mig Stadshuset började jag känna av både mitt ena knä samt sätesmuskeln som jag tidvis har problem med. Kom nog in i lite negativa tankar här, men konstigt nog släppte känningen i knät efter ett tag. Skinkan kändes av hela tiden, men gjorde inte direkt ont.

Nåväl, jag gick ut på andra varvet och var fortfarande vid hyfsat gott mod. Det är ju ändå så när jag springer lopp att jag ofta får tankarna "Varför gör jag det här egentligen?" "Jag ska nog sluta tävla" "Aldrig mera marathon" etc. Det är nog ofrånkomligt. Ändå hade jag ju bestämt mig för att det här inte var ett viktigt lopp tidsmässigt, men ändå hetsade jag på mig själv och ville så gärna persa.

Nu var det dags att ge sig ut mot Djurgården och jag höll fortfarande ett bra tempo. I år tyckte jag inte heller att Djurgårdsmilen var så jobbig som jag brukar tycka. Jag tyckte till och med att det var lite skönt att det var lugnare där ute. Däremot gick kilometertiderna ner mot 5.30 vilket jag tyckte var ok för jag hade fortfarande chansen till pers och mycket god marginal för en tid under fyra timmar.

Vi kom tillbaka in till stan och vid Dramaten stod oväntat mig kollega med familj och plakat där det stod "Heja Louise"! Roligt! Tyvärr var det ändå här någonstans som mina krafter tog tvärt slut. Jag fortsatte längs Skeppsbron, men när jag kom ner på Söder Mälarstrand var jag tvungen att gå! Det känns som att det var första gången någonsin som jag gått på en mara, men stämmer förstås inte. Däremot är det väl första gången som jag varit tvungen att gå utan någon mer specifik anledning än att jag var trött. Jag har gått när jag haft ont i knäna eller i Bordeaux när det var 36° varmt. Men igår var förutsättningarna egentligen perfekta och jag kunde inte förstå varför krafterna tog slut så hastigt. Insåg att jag hade sprungit in i den berömda väggen.

Jag gjorde några halvhjärtade försök att springa, men stannade allt oftare för att gå. Snabbt insåg jag att 3.45 var uteslutet och att 4 timmar nog också var en fåfäng dröm. När krafterna tar slut så här så kan jag meddela att 12 km känns oändliga. När jag hade tagit mig uppför Torsgatan började jag dock se slutet i tunneln och faktum är att när jag passerade 41 km och tittade på klockan så insåg jag att det trots allt fanns en marginell chans att komma sub4. Och då lyckades jag få fart på benen och lyckokänslan när jag kom in på Stadion var precis lika häftig som tidigare år. Men trots en riktigt fin spurt så stannade klockan på 4.00.15.

Vilket ras...!

Ovan ser ni att jag låg som bäst placerad vid 30 km, på plats 748, men sedan blev det tvärstopp. Nåväl, det här är en lärdom och jag är en erfarenhet rikare. Och fyra timmar är ju en bra tid! Det var bara inte den tiden jag hoppades på.

Jag gick tillbaka till Östermalms IP och fick årets fina T-shirt. Medaljen fick jag redan vid målgång. Jag bytte till torra kläder och snackade runt med bekanta. Och jag träffade Staffan igen som faktiskt hade sprungit på 2.50! Precis som han föresatt sig. Vilken bedrift! Otroligt kul att få se honom efter loppet också. Jag tog en öl och en korv med Niklas och sedan började jag långsamt ge mig av hemåt.

Så här efteråt var det förstås en fantastisk dag och jag kommer säkerligen springa Stockholm Marathon många fler gånger. Det är ett toppenlopp helt enkelt!

fredag 30 maj 2014

Dan före dan

Håll tummarna!
Jaha - i morgon är det dags! Nummerlappen är hämtad, klockan är laddad och kläderna är framlagda. Även träningen är hyfsat väl genomförd. Lite mängdtapp nu i maj när jag var sjuk, men jag har tränat på bra hela våren och jag har betydligt fler långpass i benen än vad jag hade inför Vintermaran. So far, so good!

Jag har inte gjort någon särskild uppladdning inför detta lopp, mer än att jag sett till att inte slarva med maten eller sömnen. Att vi har haft två lediga dagar nu har varit skönt. Nu hoppas jag bara på att det blir en rolig dag i morgon! Att kroppen känns pigg och löpsugen och att jag än en gång ska få glädjen att springa i mål inne på Stadion. Stockholm Marathon är faktiskt ett väldigt speciellt lopp! Lycka till alla som springer och alla ni andra - ni kan väl hålla tummarna?! :-)

tisdag 27 maj 2014

Vårskriet

 Igår var det så dags för Vårruset! Jag har sprungit det flera gånger och tycker att det brukar vara en trevlig kväll trots att loppet är väldigt trångt och svårsprunget. I år hade jag för första gången anmält oss i tidtagningsklassen. Då får man starta först och jag tänkte att det skulle bli mycket lättare att ta sig fram, men tji fick jag!

Vi var fem stycken som skulle springa (Anna hade blivit sjuk), men jag hade också lockat med mig en hejarklack i form av min kollega Jenny. Vi kom till Universitetet strax före halv sju och följde lämmeltåget av tjejer bort till starten. Vid inlämningen för överdragskläder mötte vi övriga i gruppen. Det var kallt. Plötsligt under eftermiddagen hade den sköna värmen försvunnit och nu var det riktigt blåsigt och kyligt.

Uppvärmning med Friskis & Svettis

Vi körde uppvärmning med Friskis & Svettis och sedan var det redan dags för start. Trots att vi var i första startgruppen var det otroligt segt. Vi fick gå en lång bit innan det gick att börja jogga. Sedan delade sig banan och jag hamnade i den vänstra delen som var väldigt smal och trång och det blev tvärstopp på flera ställen. Första kilometern gick på 6.21 - frustrerande! 

Sedan lättade det något, men det var trångt hela vägen. Men i mål kom vi allihopa, hyfsat nöjda och glada. Jenny hade hämtat ut picknicken och dukat upp. Jag hade med mig två flaskor skumpa så vi hade en riktigt mysig avslutning på kvällen! 


Inte i nummerordning, men ändå! :-)

söndag 25 maj 2014

Maran närmar sig - men först ett litet Vårrus!

Årets mest hektiska period är just - hektisk! Så många avslutningar, kundkvällar, bokreleaser och så ett litet marathon på det! Jag har haft svårt att planera och framför allt att hålla mig till min ganska löst sammanfogade plan. Samtidigt har vi haft ett alldeles otroligt sommarväder den senaste veckan och jag har försökt förflytta fokus till sol, vila och grill...

Sommarstockholm är inte så tokigt...

Igår hade jag planerat för mitt sista lite längre pass före maran. Kom upp i tid och stack iväg för att undvika den hetaste värmen. Men varmt var det när jag tuffade in mot stan. Dock kände jag ganska tidigt i passet av mitt högra knä. Inte mycket, men tillräckligt för att vara lite försiktig. Och om sanningen ska fram så kände jag en aning av detta under långpasset i onsdags också. Så jag avslutade faktiskt löpturen redan efter 11 km vid Slussen och tog T-banan hem. Stretchade ordentligt och rullade på foamrollern. Tycker det känns mycket bättre idag.

Idag har jag inte sprungit alls, men gjort något annat spännande. Jag har äntligen öppnat kuvertet från Stockholm Marathon! Jag fick det ju för flera veckor sedan, men har inte kommit mig för att öppna. Vet egentligen inte riktigt var för jag skjutit upp detta, för när jag väl gjorde det så kändes det bara kul! :-)

10360 - bästa numret?

Jag tror att jag hade inbillat mig att jag skulle ha halkat ner från de som startar 12.00 till 12.10, men det hade jag inte. Däremot ligger jag i grupp E som är allra sist av de som startar 12. Men egentligen spelar det ingen roll alls! Jag ser jättemycket fram emot att springa Stockholm Marathon och jag har inget tidsmål som jag "måste" uppnå. Eftersom jag var sjuk förra året och missade loppet ser jag mest fram emot själva stämningen och festkänslan. Sedan vill jag förstås springa så snabbt jag kan, men så är det ju alltid när jag har nummerlapp på bröstet.

Men innan det är dags att infinna sig på Stadion så är det ju ett annat lopp som ska betas av - nämligen Vårruset! I morgon springer jag och fem kompisar 5 km ute vid Norra Djurgården och sedan ska vi njuta av gemensam picknick! Det blir kul! Resten av veckan ligger jag nog lite lågt med löpningen - kanske ett lugnt lunchpass på onsdag, men för övrigt är det nog sova och äta som gäller!

torsdag 22 maj 2014

Långpasset som aldrig tog slut

Igår skulle Niklas och jag testspringa en runda som han planerat för ett kommande socialpass. Jag tror att han egentligen tänker att rundan ska vara ca 30 km, men eftersom det var vardagskväll efter jobbet så hade han skalat ner den till 20 km för att vi skulle hinna med.

Jag hade haft en stressig dag på jobbet som avslutades med ett långt styrelsemöte. Det är ju då som jag verkligen behöver löpningen, men jag hade spänningshuvudvärk och termometern stod på 24° när jag satte mig på bussen mot Hellasgården. Strax innan vi möttes vid Hellasgården fick jag meddelandet att rundan nog blev 23 km. Nåväl, 20 eller 23 - det kunde väl gå på ett ut.

Vi träffades vid 17.30 och då förstod jag att Niklas hade problem med att få till rundan i klockan. Han hade laddat ner den, men nu syntes den inte till.... Nåväl, efter några försök bestämde vi oss för att springa ändå. Han visste ju ungefär hur rutten gick.

Vi sprang iväg på en vacker skogsväg. Solen värmde och huvudvärken hade mig i sitt skruvstäd. Kanske hade jag druckit för lite vatten under dagen eller också var det någon sorts spänningshuvudvärk. Kilometrarna rann iväg i alla fall. Och i bra tempo.

Vi kom ut ur skogen och sprang igenom Fisksätra och vidare mot Saltsjöbaden. När vi passerat 10 km var det glasspaus och jag fick en isglass med colasmak! Gissa om det gjorde susen! Huvudvärken lättade och efter lite vila sprang vi vidare på hyfsat lätta ben.

Glasspaus i Saltis

Men efter några kilometer började "reiseleitern" bli osäker på vägen. Vi fick stanna och konsultera telefonen... Och vända och springa tillbaka några kilometer. Men sedan kom vi ut på en otroligt fin skogsstig längs något som heter Erstaviken och det var härlig löpning. Ändå började jag bli trött. Det var varmt och jag hade varit inställd på max 23 km. För att undvika fler felspringningar bestämde vi att springa till Älta och där avgöra om vi skulle ta bussen till Hellas eller springa ytterligare fem kilometer. Det var fortfarande varmt, men jag insåg att solen skulle gå ner och då blir det snabbt kallt. 

Vi kom till Älta och vem tutade på oss där om inte Mats D som kom körande från Hammarbybacken där han sprungit Rogers Bergstävling. Egentligen ville jag bara hoppa in i bilen och tvinga Mats att köra mig till Hellasgården, men självfallet så sprang jag vidare. :-) Och konstigt nog gick det lite lättare. De sista fyra kilometrarna gick i riktigt bra tempo och när vi äntligen var tillbaka i Hellas hade vi sprungit knappt 28 km i 5.45-tempo! Och när man väl är framme så känns ju allting bra! Dessutom hade Niklas en kylväska i bilen med kallt vatten, bananer och Gainomax! Strax låg han på plus igen!

Jag hade haft en liten tanke på att eventuellt efteranmäla mig till Milspåret idag, men den tanken släppte jag snabbt. 28 km igår, tennis i morse och cykel fram och tillbaka till jobbet räcker. Men faktum är att jag känner mig helt ok idag, till och med mindre stel än igår. Och trots att rundan blev längre än jag planerat så var den fin och skön så om det blir ett socialt långpass framöver så hänger jag gärna på!

måndag 19 maj 2014

Mälarmupparna strike again!

 Ojojoj, så kul jag har haft med Mälarmupparna ikväll! Det börjar ju dra ihop sig för en första prövning, nämligen Vårruset som vi ska springa nästa måndag. Därför hade jag förberett ett hyfsat tufft pass för dem ikväll. Dagen till ära passerade jag en sportaffär på lunchen och inhandlade en visselpipa! Nu jäklar!

Vi möttes som vanligt klockan åtta på kvällen och joggade iväg mot Axelsbergs IP. Där var det, precis som jag hoppats på, helt tomt och vi kunde köra löpskolning helt ostörda. Sedan var det dags för tidsintervaller. Eftersom vi är ganska ojämna, en del snabbare och en del långsammare, så funkar intervaller på tid mycket bättre än på distans. Och springer man runt en idrottsplats så kan man ha koll på samtliga!

Vilket gäng!

Så vi körde 2 minuter snabbt, 2 minuter långsamt och så upprepade vi det hela 6 gånger. Totalt 24 minuters löpning och jag tror de flesta blev förvånade över hur många kilometer de fick ihop. Mycket bra träning! Jag höll i visselpipan och blåste varje gång det var dags att ändra tempo. Sedan tog vi en lite längre nerjogg längs den banan som Mälarhöjdsloppet gick på i lördags. Dvs mycket kuperat och jobbigt! :-D 

Jag är så himla nöjd med kvällen och med mitt gäng! Det kommer gå bra för dem på Vårruset och jag ser fram emot en riktigt mysig kväll tillsammans!


Här är vi!

söndag 18 maj 2014

Lätt distans i solen

Det är kul att ha en man som också gillar att springa! Egentligen var det Mats som började springa långt före mig. Han fick för sig att han skulle göra en svensk klassiker 2007 och steget efter det var förstås att springa marathon vilket han gjorde 2009. Strax därefter blev jag också biten av löparbacillen. Det har blivit många gemensamma pass och framför allt ett antal lopp utomlands som blivit till härliga minnen.

Nu för tiden springer Mats inte alls lika mycket som jag, men varje söndag brukar han ge sig iväg på en tur och ganska ofta följer jag med. Så i morse när frukosten hade sjunkit ner och vi hade hunnit läsa tidningen på altanen så gav vi oss iväg. Jag kände av gårdagens lopp i mina stela lår, men det var skönt att leda upp dem lite. Trots att det var tidig förmiddag var det redan jättevarmt. Vi sprang ner mot Skärholmen och sedan vidare mot Långbro för att sedan komma hem efter exakt 12 km. Först hade jag tänkt att jag skulle lägga på lite extra och komma upp runt 20 km, men efter 12 var jag faktiskt nöjd. Jag har ju varit sjuk i veckan och loppet igår tog på krafterna. Kändes bättre att softa med en glass i solen helt enkelt! :-)

Ibland behövs ingen gps-klocka för att hålla koll på avstånden under löpturen!

lördag 17 maj 2014

Livsandarna återvänder med en fin fjärdeplacering!

Det har varit tyst här på bloggen och det betyder oftast att det varit paus på löparfronten. Så även denna gång. Tyvärr. Jag anmälde mig ju sent till Kungsholmen runt och kände mig både taggad och i fin form. Loppet gick förra lördagen och redan på fredagen började jag känna mig risig. Hoppades ett tag att jag skulle kunna sova bort det, men nej, på lördagen var jag sämre och sedan fortsatte det utför. Feber och hängig. Fy, vad tråkigt. 

Först i onsdags började jag komma ovanför vattenytan igen och då hade det hopat sig så extremt mycket jobb att jag fick lägga all energi jag kunde uppbringa på det. Igår kväll var jag faktiskt helt slut. Så där så att jag nästan började gråta bara någon tittade på mig. Så jag gick och la mig och sov i nästan tio timmar och idag känner jag mig som en ny människa!

Och vad gör man då om man känner sig som en ny människa? Jo, man joggar ner till Axelsberg och efteranmäler sig till vårt lokala lopp Mälarhöjdsloppet! Det arrangeras för andra året och i fjol sprang maken och två av sönerna, men faktiskt inte jag själv. Men jag var där och hejade då och vet att det är en otroligt tuff och kuperad bana. 

Jag visste att Katarina och Per skulle springa, men när jag väl var på plats så kände jag ju massvis med löpare. Först var det uppvärmning med Flex.

Armar uppåt sträck!

Sedan var det dags för start och jag ställde mig hyfsat långt fram. Eftersom jag varit sjuk så tänkte jag försöka lyssna på kroppen, men självklart ville jag kämpa på så bra jag kunde. Startskottet brann av och vi kom iväg. Jag såg ett par snabba tjejer som pep iväg snabbt, men trodde att jag låg hyfsat ändå. Första kilometern går mest nerför och den gick på 4:17. Snabbt. Men sedan kommer mördarbacke nummer ett... vilket visade sig i att den andra kilometern gick på 5:07. Under backen är det en tjej som passerar mig och sedan ligger hon lite framför mig resten av loppet. Jag lyckas inte ta mig förbi. Tredje kilometern är nog den mest plana (den gick på 4:37) för att sedan börja segt uppför igen. På fjärde kilometern kommer mördarbacke nummer två. Här springer jag sida vid sida med en kille. Ingen klarar av att ta sig förbi. Vi flåsar hejdlöst. "Kom igen" säger han. "Detsamma" säger jag. Men sedan gör jag det. På krönet av backen går jag om honom och håller den placeringen loppet ut. Efter den här mördarbacken fortsätter det tyvärr segt med ett svagt motlut. Nu är jag så trött att jag bara vill kräkas. Men det är ju bara 500 meter kvar. Snart hör jag speakern i målområdet och några småkillar som hejar längs banan ropar "Du är fjärde tjej". Men jag tänker att det inte kan stämma för det var ju några snabbingar i starten. Strax därefter hör jag att de ropar "Du är femte tjej" och inser att det ligger en tjej strax bakom mig. Här gäller det att hänga i sista biten! Jag ökar så gott det går och springer ner mot målområdet. Det är en bit kvar och inte riktigt dags för spurt. Men benen trycker på och nu ser jag målflaggan och krutar för allt jag är värd! Yes - aldrig har väl en målgång varit så efterlängtad!


Här kommer Katarina spurtande i mål

Jag slänger mig ner i gräset och bara flämtar. Jag är fullständigt slut. Efter ett tag lyckas jag resa mig och hämta en mugg vatten. Jag piggnar till och ställer mig vid målet och tar en bild av Katarina som kommer spurtande. Jag går runt och snackar med alla. Så roligt med små lopp! Efter ett tag blir det prisutdelning, men tyvärr har bensinen som driver elaggregatet tagit slut så de har inte lyckats skriva ut listan med placeringar och tider. Ja, som sagt - roligt med små lopp! :-)

Men tjejen som passerade mig fick pokal för sin tredjeplats så jag är säker på att det var fyra jag blev. Ska dock bli kul att se den kompletta listan på nätet när den är klar. Efter lite mingel i solen joggade jag hem igen. Bra dag!

Svettiga och glada!

torsdag 8 maj 2014

Nya skor och en nummerlapp

Efter några hektiska dygn i Danmark är jag tillbaka i Stockholm, men livet är visst lika hektiskt här. Mängder av möten samtidigt som skrivbordet svämmar över och den privata kalendern är fylld av aktiviteter. Nåväl, jag klagar inte - om jag inte hade haft de tuffa perioderna så skulle jag inte njuta lika mycket av de lugnare.

Idag efter ett möte inne i stan passade jag på att gå förbi Runner's Store för att hämta nummerlappen till Kungsholmen Runt. Jag fick nummerlappen, en t-shirt och en rabattkupong på 20% i butiken. Lika bra att lösa mitt skoproblem direkt. Trots att jag tycker att mina nuvarande skor passar perfekt valde jag att gå upp en halv storlek för att se om det innebär att de håller bättre framme på tån. Köpet tog nog mindre än fyra minuter. Jag visste exakt vilken sko och vilken storlek jag ville ha. Och så 20% förstås! :-) Fick höra att jag var dagens bästa (= enklaste) kund. Kul att få vara det för en gångs skull! :-D